2008.10.31 Konstigheter

Så! Det är dags att börja fundera lite på och kring sig själv igen. Det är ett projekt som aldrig slutar och för vissa är det så naturligt att det inte ens är ett projekt. Så vad har jag kommit fram till de här sista dagarna då jag i princip spärrat in mig hemma och surfat omkring på olika forum och communities? Hm… Jo! Saker är verkligen inte som de verkar vara vid första anblicken. Det går inte att tvinga fram någonting och därför tänker jag bara låta det, vad ”det” nu blir eller är, komma till mig. Jag tänker göra mig tillgänglig för ”det” och jag tänker inte försöka tvinga fram någonting. Sånt bäddar för besvikelse, det vet jag.

Jag har så många frågor nu känner jag.
Varför höll jag mig i bakgrunden så länge?
Varför är många homosexuella killar snygga?
Varför tänker man direkt: ”Men fan vad synd att en sådan snygg man är homosexuell. Fy vilket slöseri.”, när man ser bild på en snygg homosexuell man? Det är nog typiskt bland tjejer att tänka så men ändå, jag undrar?
Varför tror så många män/killar/pojkar som tar kontakt med en att man ska låta de förnedra en på de mest bisarra sätten?
Varför har vissa människor så konstiga böjelser? Ja jag tycker de är konstiga eller så är det jag som inte hänger med? Man kanske ska vara sådan. Ta på sig ett par skyhöga latexstövlar mm. och tortera människor med diverse tillhyggen? Ska man? Ska jag? Nej jag känner faktiskt inte för det. Kanske någon dag men den dagen känns väldigt avlägsen som det är.
Varför är det så svårt att skapa kontakt med människor för att få till ett intellektuellt utbyte?
Varför antar en människa automatiskt att man raggar på dem bara man skickar en komplimang? Åh vad hemskt! En komplimang kommer och det är från en transvestit/bög/flata/transsexuell. Ducka!
Varför vill de olika grupperna inom queercommunityn avgränsa sig själva? Vissa vill tom. sparka ut alla heterosexuella från QX. Jag förstår inte. Vad är meningen med det förutom att det är jobbigt att vissa heteromänniskor får för sig att söka kontakt med någon snygg person som råkar ha ”fel” läggning? På vilket sätt är det farligt förutom att vissa gör det på ett osmakligt sätt som att lägga upp en bild på sitt könsorgan i profilen? Ok det är äckligt men vad gör det för skada egentligen? Jaha, en äcklig snopp som ser ut som en utomjording. Klicka bort den.
Varför söker, för att ta ett enkelt exempel, heterosexuella killar/män kontakt med lesbiska tjejer?

Oh my God, huvudet snurrar av alla frågor och inte blir de färre.

Samhället, nej världen känns hypersexuell. Är det ett ord? Rätta mig om jag har fel. Sex hit, sex dit. Sex sex sex. Han, hon, det, alla vill ha sex. Det ska vara hemligt sex, smutsigt sex, snabb sex, hård sex, mjuk sex, sexig sex, sex, sex och mera sex. Konstigt. Jag är inte asexuell men det blir för mycket för min hjärna. Till och med jag sugs in i det och börjar fundera på att lägga upp den ena och den andra bilden för att falla in i en förväntad schablon. Antingen är man sexig eller så finns man inte alls. Eh… KONSTIGT!

Middlesex av Jeffrey Eugenides

http://www.panorstedt.se/templates/panbok/PanBook.aspx?id=25335

Jag kunde inte lägga den här boken ifrån mig. Det var omöjligt och det var lika bra för då kanske jag gick ner några kilogram. Skämtåsido, den här boken är precis som jag vill att böcker ska vara. En människas långa (inre och yttre) resa genom tid och rum.

Påminnelser

Igår blev jag påmind av mormor att det var tip år sedan brandkatastrofen på Hisingen i Göteborg. Jag minns hur jag satt i min mormors soffa och följde det på tv medan alla rapporterna kom in till nyheterna. Jag var inte ens i staden utan hade åkt söderut morgonen efter branden med mina föräldrar för att hälsa på mormor och de andra. Jag visste inte ens att det hade brunnit. Någon av mormors vänner hade ringt henne den morgonen, frågat om mig och skrämt upp henne rejält.

När jag återvände till Göteborg var det jobbigt i skolan, hela staden kändes mörk och tung. De flesta var sorgsna och det var hemskt att åka över till Hisingen och titta på platsen. Nu när jag tänker efter undrar jag varför man ens gjorde det? För att lämna en blomma, jaha. Människor drivs av en bisarr nyfikenhet, bevisligen.

En tjej från min högstadieklass omkom. Mitt band till henne hade aldrig varit speciellt starkt men jag vet att hon var en bra människa. Hennes liv var inte lätt har jag fått höra på omvägar av människor som jag träffat och pratat med om henne. Hon var populär, var ihop med en av de ”coola” killarna i skolan och en gång skyddade hon mig när jag blev mobbad. Jag grät för henne då och jag minns henne nu. Det kommer jag att göra ett bra tag till.

Snart läggdags.

Jag har bjudit mig själv på en lugn dag idag. Delvis för att jag känner att jag håller på att bli sjuk och delvis för att jag förtjänat det. Jag såg min lönespecifikation. Igår var jag hos tandläkaren fast det var ingen tandläkare där. Ett mysterium? Knappast. Det var två olika sköterskor som röntgade och tog bilder på mina tänder så får man se vad experterna säger om det om några veckor.

Vad mer? Ja idag har jag börjat vara lite mer öppen med att jag korrigerat mitt kön. Blivit medlem på en community men det känns redan nu fel. Sex, sex, sex! Jag vill inte ha sex, kanske någon gång i framtiden med de rätta personerna men just nu känns det bara fel. Tänker bara ignorera de som kommer med öppna förslag och de som vill ta lite mer tid får väl visa vad de går för och vad de är ute efter. Tiden utvisar allt och så även människors intentioner. Jag älskar tiden. Love!

Det är absurt att människor kan tro att man väljer ett sådant här liv. Vad finns det för fördelar liksom? Inga som jag kan komma på förutom att man kan bli en rätt stark individ. Klarar man det här och är någorlunda psykiskt balanserad efteråt är man en jävligt stark människa. Någon annan fördel? Nja, nu är jag den jag är och jag vill inte ha det på något annat sätt men det fanns en tid då man tyckte att man kunde gott klara sig utan den erfarenheten. Ja det är verkligen inget man väljer. Människor, om man ska ta folk på den där communityn som exempel, verkar se en som någon slags föremål för sina skruvade fantasier. Jag blev medlem och blev genast kontaktad av folk som var ute efter sex. Det är rätt många, kan jag tänka mig, som ser en som någon ”det bästa från båda världarna” – typ med silikonbröst som aldrig kan få nog av sex.

Så fel man kan ha.

Nej, alla freaks och ni andra… freaks, nu får det räcka. Nu lägger jag mig. God natt.

Jag föddes med fel kön.

Vilken svår början. Nu kan jag andas ut och nej det är inte som att jag dramatiserar. Det var verkligen skitsvårt. Jag satt och skrev samma mening om och om igen under en ångestfylld halvtimme. Det är sjukt att något så litet som en mening kan få en att känna ångest. Jag antar att jag kände panik över att inte vara tillräckligt kompetent för att sätta ord på något så enkelt som beskriver en aspekt av mig. Det är i och för sig inte den viktigaste aspekten av mig men det är utan tvekan något som är och kommer alltid att vara en del av mig på ett eller ett annat sätt.

Det är sedan en tid tillbaka, då jag började fundera på och kring mig själv som människa, som jag först började ifrågasätta vem och vad jag är. Jag vet att jag aldrig hade kunnat förbli och se ut som jag gjorde innan även om jag alltid var androgyn. Föreställ er själva, försök åtminstone även om det är rätt omöjligt för er (icke-transsexuella) att verkligen förstå och känna hur det känns. Jag var inte man eller kille innan operationen men sedan operationen frågar jag mig själv om jag ens är en kvinna. Biologiskt sett? Nej. Känslomässigt? Vem kan bedöma det? Jag är jag och jag känner som jag känner, då och då. Är jag en kvinna? Jag vet inte riktigt, jag tror inte det i alla fall men jag är helt säker på att jag varken är, ser ut eller känner som en man.

Vad är en kvinna ens? En kvinna kan föda barn. Jaha, och hur är det med de kvinnor som inte kan föda barn? Är de män? Nej. Jag är transsexuell och det är varken något sämre eller sekundärt om man nu vill gradera. Det här med att gradera och kategorisera är i och för sig något som hela vårt samhälle är uppbyggt kring. Vårt samhälle är beroende av att kunna dela människor i olika kategorier och den mest grundläggande av kategorierna är: ”Är du en man [ ] eller en kvinna [ ]?” Bocka i för det som känns bäst. Som det ser ut nu bockar jag alltid i rutan bredvid kategorin ”kvinna” för det känns mycket mer som jag. Hur är det med personer som fötts med oklar könstillhörighet? Föräldrar och läkare ser till att välja åt de självklart. Förhoppningsvis väljer de rätt och resten, ja, de tvingas in i en kategori bara för att inte skapa kaos hos Skattemyndigheten eller vad det nu kan vara. Man MÅSTE ha ett av könen. Varför undrar jag? Varför måste man välja?

Med det sagt vill jag inte att bloggen bara ska handla om ett könsbyte eller att den ska handla om att upplysa andra i hur man byter kön så smärtfritt och enkelt som möjligt. Det finns inget som heter ett smärtfritt könsbyte (tro mig om ni vill) och det finns inte mycket som är enkelt med det. Det enkla föreligger möjligtvis i att en kirurg gör det åt en men till och med det tyckte jag var hemskt. Dessutom är jag en människa som fortfarande letar efter svar på mina egna frågor. Jag har hundratals, vissa dagar tusentals frågor och det var ett bra tag sen jag opererades så jag inser hur tumultartat det kan kännas för någon som befinner sig precis i början av processen.

Den här bloggen handlar om det mesta som rör mig eller som jag väljer att uppmärksamma och så även om den här delen av mig.

Interview with the Vampire

Igår tog min kväll en oväntad vändning. Jag trodde att jag bara skulle stanna hemma och tömma datorn från allt som jag fyllt den med under månader. Lite visste jag tills en vän hörde av sig och bjöd över mig på en filmkväll. Jag blev bortskämd BIGTIME. Goda ostar, druvor, choklad, rött vin, tända ljus och trevligt sällskap är min grej.


Jag kom att tänka på hur mycket man går miste om genom att låta bli att se om filmer som man såg för länge sedan. Jag såg den här filmen när jag var ett barn och tyckte den var ok och det var "coolt med vampirer" osv. Fram tills igår kväll har jag sett den ett antal gånger men aldrig riktigt tagit mig tiden att se den lugnt och koncentrerat. När jag såg den igår tyckte jag mycket mer om den av många olika skäl. Rollfigurerna är vackra, lilla Kirsten Dunsts insats i filmen är väldigt bra med tanke på att hon var ett barn, kläderna, kulisserna (måste ha kostat en förmögenhet) ljusen, färgerna, musiken och så mycket mer. Den har allt som gör en film till en klassiker. Man missar att se den här filmen med helt nya ögon om man inte ger den en rättvis chans.

Så…

…det blev inget garn (än) men jag gjorde den här fantastiskt goda äpplekakan istället medan jag lyssnade på underbar klassisk musik. Jag åt den med en rejäl klick grädde och jag ångrar ingenting.

Detta ska göras mycket oftare, det lovar jag.

24 oktober 2008…

…förflöt ganska smärtfritt. Den var så smärtfri att jag knappt kände någonting. Inte ett dugg, nu när jag tänker efter. Varje natt lägger jag mig och intalar mig själv att imorgon kommer att bli en bättre dag. En dag då jag känner mig helt belåten, en dag då jag åstadkommer något speciellt. Tji fick jag.

Jag har börjat fundera över den här bloggen. Vad vill jag skriva om här? Det är inte alls någon brist på ämnen att skriva om men jag måste bara våga ta steget. Jag vet att det kommer men det tar tid, som vanligt.

Farinelli, il castrato

Om du, som jag, är intresserad av kastratsångare och uppskattar opera och barrock musik är detta filmen för dig. Soundtracket är fantastiskt.

Jag var…

…hos vännen Sunshine en stund och harmoniserade över en stor portion god thai mat och en kopp äpple/kanelté. Jag är märkt, for life efter att ha fått chihuahua mensblod på mig men det är smällar man får ta med alla dessa menskärringar omkring. Vi diskuterade att vi borde leva mer, klä upp oss, äta på Thörnströms Kök-aktiga ställen, njuta av stämningen på Andralånggatan, pyssla osv. Imorgon tänker jag, förutom att städa och diska, be mormor att hjälpa mig hitta ett fint garn till min nya halsduk som jag vill sticka. Jag ska bli en sådan brud som stickar halsdukar och ger bort de till sina vänner. Jag ska, banne mig, bli en brud som bakar äpplekaka som jag tar med när jag ska fika hos vänner. Äpplekaka pudrad med socker. Det är slöseri att inte använda en sådan talang. Imorgon kommer en kampfisk som ska bo hos mig i en vecka. Han är blodröd och fantastisk, en riktig krigare.

Vad fan har jag hållit på med i hela mitt liv?

På listan…

...över hemska saker som jag gjort (mot mig själv och i allmänhet) kan jag lägga till att skölja av schampo från håret med riktigt kallt vatten. My God, vad hemskt! Hela huvudet känns bedövat. Jag är snurrig nu.

Anledningen till det är att det blev strömavbrott precis när jag hade schamponerat håret. Det slår mig hur desperat och rädd man känner sig när strömmen bryts (har hänt några gånger) eller när vattnet inte rinner ur kranen eller ännu värre, om vattnet som rinner ur kranen är gulaktigt. Människor är otroligt beroende av sådana bekvämligheter och försvinner de eller tas ifrån en vänds ens hela tillvaro upp och ner. Undrar vad som hade hänt av människorna i Sverige om något sådant hände en längre period? En vecka eller en hel månad utan el och kranvatten. Jag ryser av blotta tanken.

Nu är varmvattnet tillbaka och jag kan andas ut.

Helt slut.

Jag var trött igår, så trött att jag sa ”Varsågod” istället för ”Tack” på farsi till min kollegas man som gav mig skjuts en bit på vägen hem. Hjärnan var en risotto med svamp. Jag är trött idag också, överallt. Jag har träningsvärk i armarna och axlarna och jag kommer bo i min säng. Jag har utlyst vilodag. Det är ändå en grå och tråkig höstdag så det är inte ens värt att göra sig besväret att försöka vara produktiv. Jag ska pyssla om mig själv. Duscha, peela mig, smörja in mig och plocka mina ögonbryn. De är verkligen hemska nu. Jag borde skriva jobbansökningar men det ska jag inte. Jag skiter i det och allt annat.

Ännu en gång...

...hamnade jag i halvkonflikt med mamma pga. en rad olika saker. Orkar inte ens ta upp detaljerna här för de sakerna har upprepats gång på gång. Det är tråkigt för vi hade en helt ok dag i stan igår även om jag under ytan dolde min irritation över hennes beteende. Det är högljutt och over the top extrovert vilket jag inte uppskattar. Jag vill hålla låg profil men jag förstår henne, jag förstår varför det är så.

När jag var ute i svängen var jag alltid gängets clown. Tycker det korrelerar ofta med att man är överviktig och försöker kompensera för sin inbillade "fulhet". Jag hördes och jag skämtade mest, en hel del av det på min egna bekostnad och jag skrattade när andra drog nytta av det också. Det är mycket som har förändrats sen dess. En dag för länge sedan satte jag ned foten och tänkte: "Nu får det vara nog. Jag skrattar, skojar, ler även när jag inte ens känner för det. Det här är inte jag." Och så var det. Det ska vara ok att inte vara rolig eller att tycka att någon annan inte är rolig. Det är ok att vara tillbakadragen. Jag kan tänka mig att det fanns de som tyckte att jag blev tråkig. De var ju så vana vid hur jag var innan. Man kan spåra ur hur mycket som helst märker jag men poängen var att man försöker bete sig på ett sätt för att dölja sin osäkerhet kring delar av sig själv som man tror att människor ser ner på.

Jag och mamma gick omkring i Nordstan (don't like it), lämnade tillbaka ett par stövlar och köpte varsin tunika på Lindex (det luktar viscos där). Vi pratade lite medan vi åt på Burger King (don't like it at all). Känns som vanligt att man kämpar mot sitt gamla jag. Hur mycket man än vill ta avstånd från det gamla och in i det nya hålls man tillbaka av folk som fortfarande är fast där. Nu råkar en sådan person vara min mamma. Egentligen borde hon få förbli sådan som hon är och ändra på sig själv och sitt liv om hon själv vill det. På vissa sätt har jag brutit mig loss och på andra sätt är jag fortfarande bunden till henne pga. vår täta kontakt.

Mamma och jag gick åt var sitt håll, jag köpte två färggranna bakelser och sen åkte jag över bron till Hisingen där min vän, som jag hädanefter kommer att kalla Sunshine här i bloggen, väntade på mig med sina prickiga tallrikar. Som vanligt var det riktigt skönt att umgås med en person som är så avslappnad.

I helgen jobbar jag, extremt långa utdragna pass. Börjar klockan åtta båda dagarna så jag ska nog sova över på jobbet mellan passen.

Sony Ericsson W902

Min nya mobil är här! Jag är nöjd så här långt. Så snart jag lärt mig de nödvändiga funktionerna ska jag lägga upp lite bilder i min blogg. Det finns överlag väldigt få bilder på mig eller åtminstone bilder på saker som rör mig eller som jag bara tycker är minnesvärda. Man ska kunna titta tillbaka och minnas osv.

Britney Spears is back.

Jag gillar inte hennes musik något speciellt men jag är glad att hon är tillbaka. Känns som världen behöver en som Britney Spears och hennes klämkäcka låtar.

Jag är ganska säker på att producenterna säger: ”Britney, sweetheart, we’re not trying to create music history. Just be as rowdy as you can be. Give us a lot of ‘em growly “bebehs”. Yeah you know how to do it and we’ll just use as many special sound effects as possible” innan de ens börjat spela in material.

Hon är dessutom jävligt het för att ha fött två barn, jag har inte ens fött ett och ser ut som jag gör. It’s a freakshow. Tills jag blir lika het ska jag fortsätta dansa till Britney’s nya Womanizer som om dansgolvet är flytande lava.

Welcome back, miss Britney!

Funderingar kring misslyckade muffins.

När jag är på jobbet och inte har så mycket att göra får jag dåligt samvete för jag vet att det alltid finns något att göra men man skjuter det helst ifrån sig. Idag var det en sådan dag. En grå dag och till och med mina muffins blev platta. Det är ingen omskrivning, jag gjorde verkligen muffins som inte blev lyckade. Äpplekaka verkar vara min grej.

Imorgon måste jag verkligen aktivera mig och avverka en hel lista av saker som måste göras för mitt eget bästa. Mobilen är på väg och det gör mig glad för det kommer att ge mig skydd mot en massa gammalt och ohälsosamt. En riktigt stark person hade kanske kunnat klara av mycket på sitt enkla(re) sätt och utan att byta telefonnummer. Antingen är jag ingen stark person eller så tar jag itu med det på mitt egna sätt vilket är att avskärma mig och ta avstånd.

Det är så mycket intriger och små konflikter bland personalen på en arbetsplats. Jag undrar hur det här landet kan göra framsteg med tanke på allt negativt som kokar under ytan. När det väl kokar över är det för sent och ”drastiska åtgärder” måste vidtas. Sedan får man inte glömma alla besparingar som måste göras hela tiden. Varför är det aldrig överskott? Oh just det, vi är ju på väg mot ekonomisk och själslig ruin.

Från det ena till det andra så undrar jag bara hur mycket av mitt liv jag har slösat på att sitta vid datorn?

Sam Sparro - Black & Gold

Perfekt låt som står för hur mycket jag vill fly just nu. Jag vill fly till en annan tid, en annan värld och allt man kan fly till som inte är här och just nu.

”Meh orkah!”

Han ringde en signal igår. En. Jävla. Signal. Antagligen för att se om jag bytt nummer som jag sa att jag skulle göra sista gången vi talades vid. ”Meh orkah!” som min lillasyster (som är en fjortis) säger. Hela röran är verkligen en stor fet ”orkah!” nu, om man kan skriva så. Det räcker, det gör det faktiskt. Nytt nummer och en ny mobil är på väg nu.

Jag har glömt mig själv. Bigtime. Del III.

När jag pluggade psykologi mötte jag många människor som verkade brinna för något. Pålästa inom sitt intresseområde och alla deras andra områden verkade bara bli större och större. De hade och har en hunger efter att ta reda på så mycket som möjligt om det vi studerade. De var flitiga, vissa råpluggade osv. Jag tappade momentum just för att jag började undra vart jag var på väg egentligen. Det var ofta som jag kände mig som om jag var delad. En del svävade högt ovanför mig själv och studerade den delen av mig själv som befann sig utanför alla kretsar och diskussioner som tog plats omkring mig. Jag krympte och kände mig underlägsen. Underlägsen på det sätt att jag blev imponerad av andra människors medelmåttighet. Så frågan eller frågorna är… Vad vill jag? Vad gillar jag?

Jag gillar att studera människor, mänskligt beteende men jag gillar även mode. Borde jag studera människor som går runt i fantastiska kreationer? Nah. Låter bara konstigt.

Jag hade velat kunna sy kläder eller designa skor. Inom mig sprudlar det av idéer och tankar. För länge sen kunde jag sitta och kladda bort en hel dag. Drömma om ett eget märke. När jag ser mina gamla skisser nu ser jag och ler över hur obearbetade och barnsliga mina idéer då var. Det första som jag tänker på är Spice Girls. Deras musik lyssnade jag på när de var ”stora”. Jag ler, stort. Men sedan finns det skisser där man kan ana djup eftertanke. Det är något litet som skvallrar om något som kan bli riktigt bra om man väljer rätt tyg, färger (sånt som jag absolut inte har någon som helst kunskap om) osv. Behövs bara mer arbete. Förfining. Och det gäller väl mig också. Kunskap om material och sömnad är vad jag behöver.

Hittills har min plan varit att plugga småkurser, jobba samtidigt och satsa på att högskoleprovet ska ge mig inträde till önskad utbildning. Jag börjar fundera på om jag inte ska satsa på att arbeta med något i framtiden där man får skapa. Design av skor eller kläder. Det finns en massa intressanta skolor över hela världen där man kan utbilda sig och leva livet. Paris hade varit något. Som vanligt är det långsamma och försiktiga funderingar. Ska jag ta risken? Vågar jag? Gör jag det?

Tänkte efter länge efter att jag skrev det som står ovan. Det ser ut som om jag får åtminstone leta upp var det finns utbildningar som kan tänkas intressera mig här i Sverige till att börja med.

Undrar…

…varför man skickar ett sms i stil med ”jag hoppas du inte bytte nr men jag förstår om du gjorde det då kan du inte läsa detta”? Vad i helvete är meningen med det!? Jag tror det är för att man vill testa av en situation och se om man får respons. Får han svar så är jag fortfarande öppen för kontakt, om inte så är det uteslutet. Kom igen nu, va? Hur många gånger förnekade han inte att han är beräknande i sitt sätt att vara? Han bara gör saker för att göra dem. Jaha? Right?! Och jag är dum i huvudet? Om jag var så är jag inte det längre för det blir inget svar eller något annat mer. Själva sms:et är meningslöst om något och känns bara som om han slänger ut en krok för att se vad han kan hala in. Löjligt. Om jag ska gå tillbaka till den tiden igen eller öppna upp mitt liv för åtminstone kontakt med honom igen behöver jag gå igenom någon slags hjärnoperation som totalt förändrar min personlighet och därigenom min vilja.

Igår beslutade jag mig för att jag har på mig tills på måndag att bestämma mig för vilken ny mobil jag ska ha. På måndag ska jag köpa, beställa eller vad man nu måste göra. Stör mig något otroligt mycket på att alla små förändringar som uppenbart förbättrar min livskvalitet ska ta så lång tid. Jag vet att jag kommer känna mig 30 ton lättare så varför drar jag ut på det? Varför förneka sig själv småsakerna som bara kommer att få mig att må bättre även om de är små?

Djävulen och fröken Prym av Paulo Coelho

Den här boken läste jag efter att jag hade fallit pladask för författarens bok "Alkemisten" som också är riktigt bra. Påminner mig om att jag fortfarande har boken kvar i ett hemskt tillstånd efter att den fick ta sig ett dopp i en pool när jag lånade ut den till min far och syster över deras semester i Tunisien för ett tag sen. Tänker aldrig låna ut mina böcker igen. Hursomhelst, otroligt enkla berättelser som lämnar en med mycket mer än så. En känsla av "men jaha, jag har alltid vetat om det där men aldrig riktigt tänkt på det". Jag kände mig helt enkelt bra efter att ha läst den och det är precis så som det ska vara.

Aldrig mer.

Jag kommer aldrig mer tala med människan igen. Så är det bara. Och jag kan tänka mig nu att han tror att vi kommer prata igen eller mer. Det är svårt för mig att fatta att han kan tro att efter allt han ställt till med i mitt liv att det ändå kan bli något mellan oss. Jag vet vilka övertygelser han går omkring med. Det kaxiga svinet. Fy fan vad jag avskyr sådana människor. Därför säger jag aldrig mer. Nej! Ain’t gonna happen. Det blir inte ens några svar på hans sms. Jag har märkt att jag svarar och involverar mig när jag har tråkigt så hädanefter är jag inte tillgänglig. URK, tänk om man hade hamnat i säng med honom och vilken röra det hade blivit då. Det händer rätt många. De halkar in i det pga att de är mänskliga och sedan blir det ännu mer komplicerat än vad det var till att börja med. Mitt liv behöver gå vidare en gång för alla utan någon som helst inblandning från hans sida. Han är egentligen fri att göra som han vill men det är jag också. Jag är fri att göra mitt yttersta för att blockera ut han från mitt liv vilket jag gör nu.

Aldrig mer.

Aldrig mer.

ALDRIG MER.

Secret Diary Of A Call Girl

Igår hade jag en riktigt rolig dag på jobbet. Det var länge sen jag skrattade så mycket och hade det inte varit för sådana tillfällen hade jag inte tyckt om mitt jobb alls.

På tal om arbete har jag ofta funderat på att börja prostituera mig eller att strippa. Jag är nog inte ensam om det och vissa av er gör det säkert. Hin håle ska veta att om jag hade haft figuren för det så hade jag provat i alla fall. Eh, jag vet inte, jag är delad inför det hela. Å ena sidan kan jag romantisera kärleken för jag kan tänka mig att det är det finaste man kan få och ge. Å andra sidan känns det som att man lever i en värld där sånt inte längre räknas. Gränserna blir allt suddigare för allt vad heligt heter. Det mesta har ett pris. Jag är inte fin i kanten även om jag tycker om att få många att tro det. Jag undrar hur det hade varit att ligga där under en främling som bara gör ifrån sig och går sedan. Kanske det hade varit glamoröst som i ”Secret Diary Of A Call Girl” fast där kan man gång på gång se att oavsett hur bra och distanserat en lyxprostituerad försöker ha det så går det inte riktigt. Jag tror att för att arbeta med sånt måste man stänga ner en del av sig själv. En väldigt viktig del av ens mänsklighet som tillåter en att känna. Ett sådant jobb tar ifrån en bit för bit av det mest värdefulla man har, självrespekt. Bit för bit och sedan är allt borta. När man väl tappat det kan man gå med på att andra människor gör vad som helst mot en. Egentligen gör man det mot sig själv för man har ju gjort valet. Tänker även på sådana konstiga kunder som man kan ha. Sådana som vill att man ska smörja in sig i tzatziki och spinna som en katt medan man kissar på dem sittande i en rullstol eller något. Jag känner en f.d. strippa och det känns som hon har alltid något att berätta. Undrar vad man hade haft att berätta som prostituerad. Småskrattar för mig själv nu.

Ledig…

…idag fast egentligen brukar jag sådana här dagar oroa mig för huruvida jag kommer att kunna jobba de dagarna som kommer. Kommer de ringa osv. Jag behöver sätta mig in i allt igen, uppdatera min CV och skicka ut det igen. På det sättet kan jag välja och vraka bland arbeten som bjuds.

Ogillar sådana här dagar, ogillar de riktigt, riktigt mycket. Ingen inspiration, för mycket glass och allmän förvirring. Jag vill gå vidare, jag vill vidare NU men det är så mycket som fortfarande återstår att ta sig igenom. Imorgon jobbar jag men på onsdag ska jag ta mig ut. Gå ut och hitta mig ett ställe att klippa mig på. Gå till ett museum och se en utställning, sätta mig på ett trevligt ställe och äta lunch. Bara vara där ute där jag hör hemma.

Konstigt... att ute kan kännas mer hemma än i den här katakomben, den här graven som heter min lägenhet. Jag flyttade hemifrån när jag var 19 år för att situationen med min far var ohållbar. Jag kände stor sorg när jag lämnade de men samtidigt ett lugn som jag inte hade känt på länge. Det var första gången då jag kunde ligga kvar i sängen hur länge jag än ville en lördag, då jag inte kände hans hatiska ögon titta på mig och leta efter sanning. Efter det gick det nog cirka ett år tills jag blev mig själv igen. Jag grät mycket kommer jag ihåg, den enda trösten som jag hade fanns i mamma, mormor, gammelmormor och ett fåtal vänner. Bra vänner hade jag kanske inte påstått att det var men det var någon som man kunde tala ut med.
Samtidigt fastnade jag i ett liv som innebar isolering och ett ständigt drömmande om något bättre som jag väljer att kalla det. Ett liv där jag valde bort att interagera med världen. Förvisso behövde jag en paus, stanna upp och slicka såren så att säga men jag lurade också mig själv mycket under den tiden för det är ganska lätt att fastna i sina drömmar. Det är också väldigt tryggt att isolera sig för på det viset slipper man ta itu med andra människor, med världen, med livet och allt annat. Jag insåg aldrig hellre vad jag behöver, vad just jag behöver, inte den delen av mig som hade drömmar och fantasier för de finns alltid med oss vid sidan av det vi verkligen håller på med. Mitt liv är delvis sådant fortfarande men jag har gjort stora förändringar och förbättringar det sista året. Fortfarande är det långt kvar att gå, mycket av det dåliga att ge upp men en dag ska jag bli fri. Jag bara vet det. Idag kan jag känna stor panik över att missa mer av livet och det är nog därför en dag där jag inte blir inspirerad stör mig så mycket. En dag där jag inte gör något nyttigt, och än värre, hamnar i gamla spår är nog bland de värsta sakerna jag kan göra mot mig själv nuförtiden.

Hemma igen.

På min lilla delade promenad fram och tillbaka från gymmet där jag lekte med min egen skugga kom jag att tänka på det är högst troligt att mitt liv aldrig kommer att flyta på lugnt där mycket klickar och funkar. Livet kommer alltid att ta mig upp och ner, runt-runt och fram och tillbaka, hur än irriterande det må vara att inse. Dessutom kommer jag säkert röra till det hela för mig själv, då och då.

Kanske dags att börja acceptera det och sluta jaga maniskt efter något bättre… Det är inte lönt att bli så besviken varje gång det inte går riktigt som man vill. Ibland behöver man bara öppna dörren för möjligheter och positiva förändringar, bara tillåta lyckan att göra sig hemmastadd i ens hem (läs; liv) på egen hand.

India Arie - The Heart Of The Matter / Umbrella

Inte lätt…

… att gå från dåligt till bättre. Sedan ska det alltid sättas små käppar i hjulen för mig. Idag beslöt jag mig att säga upp kontakten med ett av jobben. Tänker aldrig gå tillbaka och bli nedvärderad på det stället igen. Jag kan jobba var som helst även om världsekonomin är på väg åt helvete så jag behöver inte tolerera någon dålig behandling. Funderar på om jag inte ska ställa till med en liten katastrof som grand finale… Fast sådant är inte riktigt min stil. Jag fantiserar ofta om att hämnas, vara elak men gör sällan något. Istället tar jag avstånd från människor. Så det gäller att söka nya och bättre jobb i nästa vecka för jag har inte så mycket inbokat då.

För ett tag sedan tänkte jag skriva och berätta om en vän som går med att människor är lite hur som helst kring henne. Varför ska man nöja sig med någon som beter sig fel? Varför ska man nöja sig med sämre? ”Ja men hon är inte typen som hör av sig ofta men om du ringer henne kan ni hitta på saker.” Fuck that shit, menar jag. Jag tänkte skriva om den här tjejen som jag känner som har en svårighet att lyfta upp luren och höra av sig. Så jag lät bli att ringa själv och igår råkade jag få ett sms från henne. ”Förlåt att jag inte hört av mig…” och blah-blah. Please, som om jag satt och väntade på att hon skulle höra av sig. Vi ger nog människor alldeles för stor betydelse i våra liv, i alla fall jag. I vissa lägen har jag väldigt lätt för att börja tycka om en person och lyfta upp de när det inte är förtjänat ens. Vad har de egentligen gjort för mig förutom att umgås med mig och ha en trevlig stund? De har precis fått lika mycket eller lika lite tillbaka beroende på hur man väljer att se det. Så jag säger igen, fuck it, om hon vill höra av sig och hitta på något får hon helt enkelt göra det. Till dess har jag annat och bättre för mig. Jag brukar inte ens ha speciellt roligt med henne, bara tidsfördriv.

Igår var det 2 år sedan operation. I nuläget känns det som om det är det enda jag har att säga om det. Blir matt i hela kroppen av att tänka på det mitt uppe i alla småsaker som irriterar.

En vän har bjudit mig på sin födelsedag i nästa vecka och jag är delad inför det. Vill inte träffa en massa konstiga människor som jag antagligen kräks över inuti. Känner mig lite bitter men det är sant. Jag gillar antagligen inte de speciellt mycket… Bara hennes sambo är riktigt intetsägande. Han har någon sorts manlig utstrålning som är lika avtändande som den kan vara upphetsande. Det är ofta jag tänker på hur en sådan menlös kille kunde fixa en tjej som min kompis som har så otroligt mycket potential. Och nej jag lyfter inte upp henne för att hon är min vän. Jag gillar inte henne speciellt mycket pga. hennes stora trut. Han har varit otrogen för ett antal år sedan så jag tror inte det kommer att hålla. Dels för att hon kommer inse vilket offer hon har blivit som lever det liv som hennes mor levt och lever med hennes pappa och dels för att hon är typen som strävar mot bättre. En ständig strävan. Det kan förvisso alltid bli bättre för han är rätt pinsam att nöja sig med.

Igår gjorde jag inget av det som jag hade planerat. Hur inkonsekvent kan man egentligen bli? Ibland känns det som att jag alltid kommer att behöva utkämpa ett krig mot mig själv och mitt oengagerade jag. Den delen av mig som är rädd för att möta livet och ta för mig av det som finns där ute. Det är ju extremt enkelt att sitta hemma en hel dag och tänka på eller drömma om bättre dagar.

Nej fan, nu går jag till gymmet och ser vad jag kan göra för att få hudcancer så snart som bara möjligt.

Vettefan…

…vad jag sysslade med igår. Knappt något blev gjort. Hela dagen försvann ut i tomma intet, som om dagen igår aldrig existerade och visst är det de dagarna då man gör något bra för sig själv, med andra eller på egen hand som räknas bäst. Man minns de och tittar inte tillbaka med ångest i kroppen.

Måste sluta svara i telefon när okända nummer ringer. Enda nackdelen är att man då kan missa viktiga jobbsamtal. Detta gör införskaffandet av en ny mobil och abonnemang, fri från onödiga personer desto viktigare. Då kan jag svara alltid. Mitt nya nummer kommer inte att vara hemligt heller så andra som jag ringer kommer att kunna se vem som ringde, precis så som det ska vara.

Mamma var på besök av någon anledning. Hennes besök är sällan positiva. Jag står bara inte ut med att se en så ohälsosam person. En person som är fast och vältrar sig i negativa saker. Funderar på att be henne att inte komma till mig mer för jag kan inte låta bli att involvera mig i hennes problem. På det sättet får man aldrig en behaglig tillvaro med henne utan det blir ständigt försök till att göra något bra av en situation som är helt enkelt dålig och kommer att förbli så rätt länge antagligen. Jag vill hellre inte höra talas om fler saker som gör ont på henne, det kommer bara att bli värre. Häromkvällen ringde hon mig vid 21 tiden för de hade köpt godsaker hemma och ville att jag skulle komma över. Visst tänkte jag men jag var så hård mot mig själv när jag tänkte hur jag skulle låta bli att äta något där och då och istället ta med mig hem så jag kan äta på morgonen. Jag gjorde en smörgås och drack lite mjölk till. Sedan plockade jag på mig lite godsaker och frukt och tog med mig hem när jag insåg att det inte fanns någon där att umgås med. Hon låg på soffan och halvsov naturligtvis och tittade på en meningslös film om ännu mer meningslösa människor. Min syster har blivit rätt lik henne då hon inte hade speciellt mkt att säga till mig. Hon åt, satte sig framför tvn och sa inte mycket alls. Jahapp tänkte jag och gick hem.

Cyklandet går jättebra. Igår var det ännu en session som jag tyckte gick ganska lätt men jag ska nog vänta ett tag innan jag höjer nivån. Bli bekväm och komma igång. Det är lång väg kvar mot fastare lår och bättre kondition.

Har kommit in i en dålig period nu. Lagt mig vid ett, två eller tre nätter tillbaka, vilket är ju helt åt helvete fel med tanke på att jag inte kan sova längre än klockan sju eller åtta. Det är omöjligt. Inatt efter jobbet får det bli sängen innan elva. De mörka fälten under ögonen manifesterar sig så snart jag inte sover ordentligt vilket påminner mig om att jag måste sola. När man är brun syns inte många skavanker. Främst måste jag lägga ner latheten jag känner inför att ta mig till gymmet där jag solar. Den ligger 500 meter bort. Skärpning.

Det var nog allt för den här gången. Snart blir det jobb. Jippi.

Amerie – Gotta Work