Igår blev jag påmind av mormor att det var tip år sedan brandkatastrofen på Hisingen i Göteborg. Jag minns hur jag satt i min mormors soffa och följde det på tv medan alla rapporterna kom in till nyheterna. Jag var inte ens i staden utan hade åkt söderut morgonen efter branden med mina föräldrar för att hälsa på mormor och de andra. Jag visste inte ens att det hade brunnit. Någon av mormors vänner hade ringt henne den morgonen, frågat om mig och skrämt upp henne rejält.
När jag återvände till Göteborg var det jobbigt i skolan, hela staden kändes mörk och tung. De flesta var sorgsna och det var hemskt att åka över till Hisingen och titta på platsen. Nu när jag tänker efter undrar jag varför man ens gjorde det? För att lämna en blomma, jaha. Människor drivs av en bisarr nyfikenhet, bevisligen.
En tjej från min högstadieklass omkom. Mitt band till henne hade aldrig varit speciellt starkt men jag vet att hon var en bra människa. Hennes liv var inte lätt har jag fått höra på omvägar av människor som jag träffat och pratat med om henne. Hon var populär, var ihop med en av de ”coola” killarna i skolan och en gång skyddade hon mig när jag blev mobbad. Jag grät för henne då och jag minns henne nu. Det kommer jag att göra ett bra tag till.
