…idag fast egentligen brukar jag sådana här dagar oroa mig för huruvida jag kommer att kunna jobba de dagarna som kommer. Kommer de ringa osv. Jag behöver sätta mig in i allt igen, uppdatera min CV och skicka ut det igen. På det sättet kan jag välja och vraka bland arbeten som bjuds.
Ogillar sådana här dagar, ogillar de riktigt, riktigt mycket. Ingen inspiration, för mycket glass och allmän förvirring. Jag vill gå vidare, jag vill vidare NU men det är så mycket som fortfarande återstår att ta sig igenom. Imorgon jobbar jag men på onsdag ska jag ta mig ut. Gå ut och hitta mig ett ställe att klippa mig på. Gå till ett museum och se en utställning, sätta mig på ett trevligt ställe och äta lunch. Bara vara där ute där jag hör hemma.
Ogillar sådana här dagar, ogillar de riktigt, riktigt mycket. Ingen inspiration, för mycket glass och allmän förvirring. Jag vill gå vidare, jag vill vidare NU men det är så mycket som fortfarande återstår att ta sig igenom. Imorgon jobbar jag men på onsdag ska jag ta mig ut. Gå ut och hitta mig ett ställe att klippa mig på. Gå till ett museum och se en utställning, sätta mig på ett trevligt ställe och äta lunch. Bara vara där ute där jag hör hemma.
Konstigt... att ute kan kännas mer hemma än i den här katakomben, den här graven som heter min lägenhet. Jag flyttade hemifrån när jag var 19 år för att situationen med min far var ohållbar. Jag kände stor sorg när jag lämnade de men samtidigt ett lugn som jag inte hade känt på länge. Det var första gången då jag kunde ligga kvar i sängen hur länge jag än ville en lördag, då jag inte kände hans hatiska ögon titta på mig och leta efter sanning. Efter det gick det nog cirka ett år tills jag blev mig själv igen. Jag grät mycket kommer jag ihåg, den enda trösten som jag hade fanns i mamma, mormor, gammelmormor och ett fåtal vänner. Bra vänner hade jag kanske inte påstått att det var men det var någon som man kunde tala ut med.
Samtidigt fastnade jag i ett liv som innebar isolering och ett ständigt drömmande om något bättre som jag väljer att kalla det. Ett liv där jag valde bort att interagera med världen. Förvisso behövde jag en paus, stanna upp och slicka såren så att säga men jag lurade också mig själv mycket under den tiden för det är ganska lätt att fastna i sina drömmar. Det är också väldigt tryggt att isolera sig för på det viset slipper man ta itu med andra människor, med världen, med livet och allt annat. Jag insåg aldrig hellre vad jag behöver, vad just jag behöver, inte den delen av mig som hade drömmar och fantasier för de finns alltid med oss vid sidan av det vi verkligen håller på med. Mitt liv är delvis sådant fortfarande men jag har gjort stora förändringar och förbättringar det sista året. Fortfarande är det långt kvar att gå, mycket av det dåliga att ge upp men en dag ska jag bli fri. Jag bara vet det. Idag kan jag känna stor panik över att missa mer av livet och det är nog därför en dag där jag inte blir inspirerad stör mig så mycket. En dag där jag inte gör något nyttigt, och än värre, hamnar i gamla spår är nog bland de värsta sakerna jag kan göra mot mig själv nuförtiden.
Samtidigt fastnade jag i ett liv som innebar isolering och ett ständigt drömmande om något bättre som jag väljer att kalla det. Ett liv där jag valde bort att interagera med världen. Förvisso behövde jag en paus, stanna upp och slicka såren så att säga men jag lurade också mig själv mycket under den tiden för det är ganska lätt att fastna i sina drömmar. Det är också väldigt tryggt att isolera sig för på det viset slipper man ta itu med andra människor, med världen, med livet och allt annat. Jag insåg aldrig hellre vad jag behöver, vad just jag behöver, inte den delen av mig som hade drömmar och fantasier för de finns alltid med oss vid sidan av det vi verkligen håller på med. Mitt liv är delvis sådant fortfarande men jag har gjort stora förändringar och förbättringar det sista året. Fortfarande är det långt kvar att gå, mycket av det dåliga att ge upp men en dag ska jag bli fri. Jag bara vet det. Idag kan jag känna stor panik över att missa mer av livet och det är nog därför en dag där jag inte blir inspirerad stör mig så mycket. En dag där jag inte gör något nyttigt, och än värre, hamnar i gamla spår är nog bland de värsta sakerna jag kan göra mot mig själv nuförtiden.
