… att gå från dåligt till bättre. Sedan ska det alltid sättas små käppar i hjulen för mig. Idag beslöt jag mig att säga upp kontakten med ett av jobben. Tänker aldrig gå tillbaka och bli nedvärderad på det stället igen. Jag kan jobba var som helst även om världsekonomin är på väg åt helvete så jag behöver inte tolerera någon dålig behandling. Funderar på om jag inte ska ställa till med en liten katastrof som grand finale… Fast sådant är inte riktigt min stil. Jag fantiserar ofta om att hämnas, vara elak men gör sällan något. Istället tar jag avstånd från människor. Så det gäller att söka nya och bättre jobb i nästa vecka för jag har inte så mycket inbokat då.
För ett tag sedan tänkte jag skriva och berätta om en vän som går med att människor är lite hur som helst kring henne. Varför ska man nöja sig med någon som beter sig fel? Varför ska man nöja sig med sämre? ”Ja men hon är inte typen som hör av sig ofta men om du ringer henne kan ni hitta på saker.” Fuck that shit, menar jag. Jag tänkte skriva om den här tjejen som jag känner som har en svårighet att lyfta upp luren och höra av sig. Så jag lät bli att ringa själv och igår råkade jag få ett sms från henne. ”Förlåt att jag inte hört av mig…” och blah-blah. Please, som om jag satt och väntade på att hon skulle höra av sig. Vi ger nog människor alldeles för stor betydelse i våra liv, i alla fall jag. I vissa lägen har jag väldigt lätt för att börja tycka om en person och lyfta upp de när det inte är förtjänat ens. Vad har de egentligen gjort för mig förutom att umgås med mig och ha en trevlig stund? De har precis fått lika mycket eller lika lite tillbaka beroende på hur man väljer att se det. Så jag säger igen, fuck it, om hon vill höra av sig och hitta på något får hon helt enkelt göra det. Till dess har jag annat och bättre för mig. Jag brukar inte ens ha speciellt roligt med henne, bara tidsfördriv.
Igår var det 2 år sedan operation. I nuläget känns det som om det är det enda jag har att säga om det. Blir matt i hela kroppen av att tänka på det mitt uppe i alla småsaker som irriterar.
En vän har bjudit mig på sin födelsedag i nästa vecka och jag är delad inför det. Vill inte träffa en massa konstiga människor som jag antagligen kräks över inuti. Känner mig lite bitter men det är sant. Jag gillar antagligen inte de speciellt mycket… Bara hennes sambo är riktigt intetsägande. Han har någon sorts manlig utstrålning som är lika avtändande som den kan vara upphetsande. Det är ofta jag tänker på hur en sådan menlös kille kunde fixa en tjej som min kompis som har så otroligt mycket potential. Och nej jag lyfter inte upp henne för att hon är min vän. Jag gillar inte henne speciellt mycket pga. hennes stora trut. Han har varit otrogen för ett antal år sedan så jag tror inte det kommer att hålla. Dels för att hon kommer inse vilket offer hon har blivit som lever det liv som hennes mor levt och lever med hennes pappa och dels för att hon är typen som strävar mot bättre. En ständig strävan. Det kan förvisso alltid bli bättre för han är rätt pinsam att nöja sig med.
Igår gjorde jag inget av det som jag hade planerat. Hur inkonsekvent kan man egentligen bli? Ibland känns det som att jag alltid kommer att behöva utkämpa ett krig mot mig själv och mitt oengagerade jag. Den delen av mig som är rädd för att möta livet och ta för mig av det som finns där ute. Det är ju extremt enkelt att sitta hemma en hel dag och tänka på eller drömma om bättre dagar.
Nej fan, nu går jag till gymmet och ser vad jag kan göra för att få hudcancer så snart som bara möjligt.
