Igår hade jag en riktigt rolig dag på jobbet. Det var länge sen jag skrattade så mycket och hade det inte varit för sådana tillfällen hade jag inte tyckt om mitt jobb alls.
På tal om arbete har jag ofta funderat på att börja prostituera mig eller att strippa. Jag är nog inte ensam om det och vissa av er gör det säkert. Hin håle ska veta att om jag hade haft figuren för det så hade jag provat i alla fall. Eh, jag vet inte, jag är delad inför det hela. Å ena sidan kan jag romantisera kärleken för jag kan tänka mig att det är det finaste man kan få och ge. Å andra sidan känns det som att man lever i en värld där sånt inte längre räknas. Gränserna blir allt suddigare för allt vad heligt heter. Det mesta har ett pris. Jag är inte fin i kanten även om jag tycker om att få många att tro det. Jag undrar hur det hade varit att ligga där under en främling som bara gör ifrån sig och går sedan. Kanske det hade varit glamoröst som i ”Secret Diary Of A Call Girl” fast där kan man gång på gång se att oavsett hur bra och distanserat en lyxprostituerad försöker ha det så går det inte riktigt. Jag tror att för att arbeta med sånt måste man stänga ner en del av sig själv. En väldigt viktig del av ens mänsklighet som tillåter en att känna. Ett sådant jobb tar ifrån en bit för bit av det mest värdefulla man har, självrespekt. Bit för bit och sedan är allt borta. När man väl tappat det kan man gå med på att andra människor gör vad som helst mot en. Egentligen gör man det mot sig själv för man har ju gjort valet. Tänker även på sådana konstiga kunder som man kan ha. Sådana som vill att man ska smörja in sig i tzatziki och spinna som en katt medan man kissar på dem sittande i en rullstol eller något. Jag känner en f.d. strippa och det känns som hon har alltid något att berätta. Undrar vad man hade haft att berätta som prostituerad. Småskrattar för mig själv nu.
