Positivt

Mitt uppe i allt det negativa som jag skrev om förra gången är det väldigt enkelt att glömma det positiva som har hänt.

Senast när jag cyklade på min motionscykel kände jag att det gick mycket lättare. Innan tyckte jag att nivå två är jobbig men den här gången gick det mycket lättare. Dessutom har jag inte känt av värken i knäna och min inflammation i armen har lagt sig, inte helt men nästan. Jag tar det som ett tecken på att jag börjar bli starkare.

Hösten är här, träden har börjat ändra färg och löven har börjat falla. Det regnar nu när jag tittar ut genom mitt köksfönster. Fint.

Idag var det hur lugnt som helst på jobbet. Mycket bra.

Imorgon behöver jag vara produktiv.

Handla livsmedel.
Städa.
Byta lakan.
Springa äranden, fixa med papper och rensa mitt skrivbord.
Köra en inpackning på håret, pyssla om kroppen.
Slappna av och äta något gott.

Inte vidare glamoröst men det måste göras.

Sen sist…

…är det en hel del som har hänt. Jag har jobbat bort en hel helg och det var inte så dåligt med undantag för den rasistiska tanten som tyckte att man ”inte pratar något annat språk än svenska på arbetsplatsen”. Tonen är det man ska tänka på i vissa situationer vilken var helt åt helvete föraktfull i det här fallet. Ok, jag må ha gjort ett fel vilket jag erkänner mig skyldigt till men hon begick tre fel i en och samma handling. För det första ville hon visa sin auktoritet (ännu en tant som drömmer om att hon har det) inför personer som hon absolut inte borde ha gjort så inför. För det andra var det kränkande (även om jag totalt struntar i hennes rasism med tanke på att hon är en tant, fast på en lågt betald tjänst). Jag vill bara ha något att slänga tillbaka i ansiktet på henne vid ett senare tillfälle. För det tredje så gällde det språket vilket jag inte förstår alls hur det kan vara skadligt att prata ett annat språk än svenska på en arbetsplast. De andra som hörde tyckte mest att det var underhållande. Det är så jag upplevde det i alla fall. Känns som man på varje ställe kommer komma i konflikt med en missnöjd tant. Typiskt. När hon sa det hon sa så vände hon bara ryggen mot mig och gick vidare men jag följde efter henne och rättade ut sakerna så hon inte skulle få för sig att det var ok att göra så som hon gjorde. Jag ville dessutom veta om det var en regel svart på vitt eller om det var en överenskommelse bland de anställda. Tydligen var det det senare vilket jag kan gå med på men inte hennes ton och inte att hon säger så inför fel personer. Hade hon varit professionell hade hon tagit mig åt sidan och upplyst mig om hur det ligger till och jag hade bett om ursäkt för det lilla felet som jag begick vilket inte var något brott mot tystnadsplikten. Viktigt att poängtera. Det var en enda liten detalj jag berättade som hon fann mer irriterande för att hon var tvungen att laga middag till hela huset medan jag satt ner i en soffa. Alla vill jobba så lite som möjligt för så mycket som möjligt. Hon borde finna tröst i sin annalkande pension.

Igår fick jag reda på att han har hittat en annan och haft sex med henne. Det hände för drygt en vecka sen. Typiskt killar. När de har något intressant tidsfördriv så hör de inte av sig och därav sms torkan. Jag kände det på mig. Nu är det tydligen så att verkligheten har börjat knacka på dörren och han har börjat undra om hon är något att ha med tanke på att han inte saknar henne utan mig. Vad trist tänkte jag, han som offrade så mycket (även om det fanns många bristfälligheter, vilket är normalt). Högst besynnerligt att tänka att ett uppbrott skulle göra något dåligt bättre. Jag trodde på allvar att jag skulle bli helt förkrossad när något sånt här hade hände men det känns ok. Jag uppskattar hans ärlighet för då vet jag åtminstone vilken grad av idiotisk människa jag har att jobba med. Jag trodde verkligen att jag skulle vara ett vrak efter ett sådant avslöjande. Jag trodde att jag bokstavligen skulle ligga och kräla nere på golvet vilket jag har gjort en gång för länge sedan så jag vet hur det känns. Jag kände inget alls, förutom lite avundsjuka på att jag inte hunnit längre än han i hela processen. Saken är den att jag egentligen struntar i vilket förutom att jag är rädd för vad som väntar mig. Vad, vem väntar mig där runt hörnet? Insåg vidare att jag och han inte har något att prata om, det ger mig inget även om jag lär prata med honom igen. Helst inte men det kommer jag att göra när han ringer. Redan imorse väntade ett sms där han hade skrivit att han drömt om mig hela natten efter vårt långa samtal och blah, blah, BLAH! Jag kräks av sådana klyschor och alla hans ord känns så tomma, så… bokstaviga? Det är bara ord, ord som byggs upp med hjälp av bokstäver.

Samma gäller killen som jag pratade med idag hela morgonen. Jag låtsas vara någon annan medan jag pratar med någon som gör de dummaste valen i livet och berättar detaljerat om sitt patetiska ensamma liv som han väljer att ”dela” med en gift kvinna. Jag väljer hellre ensamhet än tvåsamhet med en sådan man. När jag skaffar en ny mobil och nummer kommer ingen olämplig eller mindre lämplig från mitt gamla liv att ha mitt nya nummer. Är så trött på det gamla nu. Är så trött på att bl.a. sitta vid en dator och vänta på… jag vet inte vad egentligen. Livet finns inte där inne, inte det jag behöver i alla fall.

Hjärtat är bedrägligt, det vet jag. En liten lurig jävel så det gäller för min del att inte fastna på något sätt. Jag orkar inte leva i och med det gamla längre och det skriver jag med en stor dos desperation efter något nytt. Jag är desperat efter något nytt i livet. Det behöver inte ens vara roligt, det behöver bara vara nytt och utmana mig någorlunda.

Idag försökte jag sova länge men det går inte något vidare, som vanligt. Mormor använde nyckeln som jag gett till henne och ville titta till mig. Vad tänkte hon egentligen? Att jag skulle ta livet av mig av trötthet eller p.g.a. den rasistiska tanten? Nog är jag lite mer seglivad än så. Jag klarar av rätt mycket, förmodligen det mesta.

Det vet jag.

Air - All I Need

Trollhättan

Det är där jag spenderade större delen av min dag idag. Träffade en f.d. kursare, gick en runda, åt indisk mat och drack god persikodoftande tea på Strandgatan medan en stor båt fullastad med timmer gled förbi på Göta älv. En tyst jätte. Hade man inte sett båten hade man inte märkt alls av att den åkte förbi. Såg dessutom en antikvitetsaffär med de finaste små dosorna i gammalt silver, måste ta mig dit igen. Den här dagen slår inte riktigt den fantastiska tisdagen jag hade tidigare i veckan men den kom rätt nära. Lite miljöombyte lär göra det smärtfriare att ta mig igenom en helg där jag ska jobba 12 timmar båda dagarna.

Jag fick min första RIKTIGA lön idag. Jag har jobbat mycket och pengarna är sådär men det känns så bra att tjäna mina egna pengar. Mina och bara mina. Frihet. Jag började må riktigt dåligt psykiskt efter att ha varit sjukskriven och ha levt på socialbidrag länge. Varje gång jag skulle lämna in ansökan och mina räkningar till Storebror kändes som en pina. Ibland kunde det strula och man fick inte utbetalt rätt belopp så man fick göra det en andra gång eller ringa de och be om sina småpengar. När man väl var på kontoret och såg de andra ”fallen” tänkte jag: ”Vad faaan gör jag här?!”. Jag behövde vara sjukskriven förvisso men jag är inget ”fall”. Kan tänka mig att det finns människor som fastnar i det som en negativ spiral. Livet har ändrats en hel del sen dess. Hunnit plugga på universitetet och nu tjänar jag mina egna pengar. Stora steg kanske? Mm, kan man säga nu när jag fått lite perspektiv. Ovanligt för någon så försiktig som mig.

Sia - Electric Bird

Konstigt nog…

… händer det mig rätt ofta att jag tänker på någon och att den personen sedan tar kontakt med mig inom 24 timmar. Jag vill nog fortfarande inte ge mig in på att börja tro på sådana saker som ”energier som man skickar ut i universum” även om det ibland ter sig lockande för just sådant här har hänt mig många gånger. Alltför många gånger för att man ska se det som slump kan man tycka. Märkligt minst sagt.

Idag hände det med honom. Jag fick ett sms och jag önskar att jag hade disciplinen att låta bli att svara. Nåja, får se vad jag gör eller om jag gör något överhuvudtaget. Just nu är jag bara trött så sömniga jag (i min överstora Monki-tee) loggar ut och önskar er god natt.

Igår…

… jobbade jag natt. Försökte sova på en obekväm soffa och väcktes två gånger av ett felinställt brandlarm. Egentligen ska man inte sova när man jobbar natt men det finns inte nog med koffein på den här planeten för att hålla mig vaken. Jag gillar natten. På jobbet får man uggla utan att känna sig skyldig över meningslösheten och den förlorade sömnen.

Mamma fyllde år. Firade henne med blommor och gott men hon verkade bara ha bråttom när hon var hemma hos mig. Mormor var rastlös också. Vad är fel på dem? Jag märker det på människor omkring mig. Inte mitt fel men de verkar inte kunna ta det lugnt. ”Chilla” liksom. Bara lounga, gudarna skall veta att jag saknar min lounge-buddy som befinner sig i Indien i skrivande stund. Henne kunde man utan problem slappa bort en hel eftermiddag och kväll med. En liten siesta och så låg man kvar och talade om konstigheter.

Jag behöver sola och jag struntar helt i hur ohälsosamt det är för mig. Jag har lagt ner så många ohälsosamma saker så en kan jag kosta på mig att behålla. Man känner sig så mycket fräschare punkt.

Imorgon bär det av till Trollhättan av alla ställen. En gång i tiden hade jag funderingar på att flytta dit. En charmig stad nära Göteborg men ändå en bit bort var tanken. Nu känner jag att jag aldrig i mitt liv hade kunnat leva i en så liten stad. Jag trivs bäst där det finns konst, musik, bra affärer (även om närvaron av sådana i Göteborg kan diskuteras) och andra roliga händelser som ger näring till själen och jag hade inte orkat ta 2 timmars resor fram och tillbaka för att få uppleva det här i Göteborg. Jag har en läkartid och dessutom ska jag träffa en kursare från tiden på Högskolan i Vänersborg. Det ska bli skönt att komma ifrån innan jag jobbar hela helgen, tolvtimmars pass båda dagarna.

Jag tänker… Många bloggare skriver så korta inlägg och lägger upp mycket bilder. Inte alls min stil. Alltså inte bilderna utan de korta inläggen. Jag hoppas egentligen att ingen läser här just nu för det pågår inget inspirerande i mitt liv. Bara någon slags uppvärmning och massa blah-blah som jag gillar.

Den 18e fick jag det senaste smset från honom. Bra. Hoppas jag aldrig får ett till tänker den logiska sidan av mig. Jag vill vara logisk framöver. Just nu är jag i full färd med att leta efter en bra kameramobil och ett fördelaktigt abonnemang som jag kan byta till. Ska byta mitt nummer och rensa bort en massa folk. De är så jävla många.

August Rush

It’s a keeper! Den såg jag idag innan jag skulle iväg till jobbet. http://www.imdb.com/title/tt0426931/ Hur kunde jag missa att se den när jag haft den på min dator så länge? En vacker berättelse om den musik omkring oss som vi inte tar oss tiden eller missar att lyssna på. Man får även se Robin Williams spela en elak managertyp.

”The music is all around us. All you have to do is listen.”

Och visst är det så?! Att ”höra musiken” kan handla om att vara närvarande i stunden och höra sig själv. Jag har låtit mitt liv handla om ”för stunden” och ”slumpen” och om andra alldeles för länge. Dags att verkligen lyssna…

Den jäkla ungen i filmen fick mig att börja gråta varje gång han började spela något…

En fantastisk dag.

Det är vad jag hade igår, en dag i vänskapens tecken. Jag var ledig och kunde göra precis vad jag ville. Mina batterier behöver laddas då och då just för att det är så tröttsamt att vara utanför det liv som man egentligen borde leva. Jag bor och lever i förorten (inte i de allra yttersta områdena men ändå) och känner att jag inte är i mitt rätta element även om jag har det rätt bra. Oh-boy, jag önskar att alla mina dagar var så magiska och avslappnande.

Så jag började med att äta lunch med en vän som hade varit i Norge över sommaren och jobbat. Jobbat, jobbat, jobbat verkar det som… Vi åt linssoppa i Saluhallen och jag antar att det har blivit en liten tradition för vår del. Efter det rörde jag mig vidare i stan och tittade i affärerna. Skaffade mig ett hum om vad jag behövde i klädväg. Finns alltid saker man behöver men egentligen är det så att man bara vill ha de hängande i garderoben för att det är snygga saker. Sedan finns det saker som man verkligen behöver. Verkligen, verkligen behöver alltså. Just nu behöver jag hudfärgade sport bh:ar, tights, toppar som jag kan ha på mig till vardags och… det är nog allt. Jag hade också velat ha en fin stor väska i läder, en sådan som man har väldigt länge. Men det är väldigt svårt att hitta saker som håller livet ut har jag förstått.

Jag tog mig till Andra Långgatan, det är nog en av mina favoritplatser i hela staden. Sliten och trashy men jag gillar den. Trivs där helt enkelt pga. den milt melankoliska men samtidigt hoppfulla stämningen som präglar området. Slitna byggnader, några sexshops, en strippklubb och en massa småaffärer. Själva gatan har ju blivit väldigt populär och affärsrörelserna har börjat blomstra upp här och där just pga. de låga hyrorna. Där finns en liten affär där en afrikansk kvinna sitter och säljer diverse afrikanska hud-, hårprodukter och sjalar. Känns alltid som man blir uttittad när man kommer in. Där kommer jag, vitingen med mitt långa raka bruna hår och letar efter en snygg höstsjal. Den här gången var det två afrikanska kvinnor i kaftan.

Gick genom Haga, till Myrornas vid Järntorget för att se om jag kunde hitta ett fint set med tallrikar. Vill byta ut/ge bort mina nuvarande som inte alls är min stil. Jag vill ha helvita tallrikar, gjorda i lätt och tunn porslin. De som jag har nu är enorma, väger ett ton, och man blir trött i handleden av att stå och diska dem. Finns inget bättre än att fynda secondhand men den här gången fanns det tyvärr ingenting.

Måste ha varit allt strosandet som gjorde mig hungrig så jag gick över Esperantoplatsen till Kungsgatan där Japan Shop Sushi Bar ligger. Där serveras den godaste misosoppan och sushin i stan tycker jag. Har aldrig gått därifrån missnöjd. Klockan var efter lunchtid och det var nästan helt tomt på folk så jag satte mig, åt min mat och läste klart min bok. Satt kvar en stund, tittade ut genom fönstret på alla människor som gick förbi, log mot någon slags byggarbetare och sedan rörde jag mig vidare in mot stan.

Gick runt en stund och tittade in i affärer. Såg absurt dyra tunikor, tänker nog aldrig betala 1200:- för en tunika som jag kan hitta för 199:- i en annan affär. Det är bättre kvalité, jag vet, men det känns meningslöst och lite hemskt att ge så mycket pengar för ett plagg som är menat att kosta mycket mindre än så.

Efter ännu en stunds promenerande satte jag på mig på Ahlströms konditori som är ett riktigt tantaställe som man bara stortrivs på för att det är så mysigt. I mig bor en übertant, jag bara vet det. Förra året satt jag ofta där, skrev uppsatser och konsumerade diverse onyttigheter. Den här gången fick det räcka med en kopp tea medan jag läste igenom senaste People som finns att bläddra i här: http://www.peoplesverige.se/start (Har ännu inte lärt mig hur man gömmer en länk under text som man kan klicka på istället för att klistra in hela länken.) Den är gratis och i den kan man hitta en massa små tips (musik, mode, design) och roliga fotoreportage. Jag bara älskar att sitta ensam på caféer, lyssna på oljudet i bakgrunden, läsa och/eller titta på människor som går förbi eller delar samma utrymme i stunden. Till höger om mig satt ett äldre par. Han såg ut att vara lite nervös och hon hade kryckor. De var på väg till något ställe någonstans i Mölndal men hade stannat till för att fika. Hon oj:ade när hon såg vilken stor bakelse han hade köpt till henne och jag kunde inte låta bli att skratta till lite. Till vänster satt sex damer som verkade ha någon slags återförening. Det pratades och pratades och tog bilder. De verkade inte ha sett varandra på ett tag och jag undrade om jag skulle bli sådan när jag var äldre. Träffas på Ahlströms för en fika med vänner som jag inte träffat på länge. Ja vem vet.

Avtalade om en tid med en gammal kursare i Vänersborg om att passa på och träffas när jag ändå skulle till Trollhättan på fredag. Från ingenstans fick jag en idé om att slänga iväg ett sms till en vän som jobbar på en tidning i stan. Visade sig att hon skulle sluta precis och ville träffa mig för en liten runda i stan och sedan skulle vi slå sällskap över bron över till Hisingen där jag skulle träffa en annan vän för en planerad höstpromenad. När jag gick där över bron ringer telefonen och det är en person som ville träffa mig för en arbetsintervju. Samtidigt slog det mig vilken bra dag jag hade haft. Glädjeskratt och kramar med min vän. Jag kände mig lätt och pigg även om jag hade varit igång sedan klockan halv 11.

Kom till Wieselgrensplatsen en smula sent men där stod min vän och väntade med sina två chihuahuor. Hon är lite snurrig och inte alls som man hade kunnat vänta sig att en person med hennes utseende skulle vara. Hon svär aldrig och säger aldrig dåliga saker om människor. Hon får mig att tänka på en bukett med blommor, den där känslan som man kan få när man får blommor oavsett vem man får de från. Vi gick hem till hennes ultramysiga lägenhet, kelade med hårbollarna, åt kakor, drack Indian Spice tea, satt i soffan och talade länge, länge om allt möjligt. Hon berättade om vad hon hade gjort i livet, böcker och hur hon än idag letar efter sitt riktiga jag (även om man kan tycka att hon är så rätt och komplett när man umgås med henne). Henne trivs jag med, det känns som om hon verkligen lyssnar och tänker och känner efter. Varken hon eller jag är rädda för att erkänna att man är förvirrad och man vet inte riktigt vem man är men man vet åtminstone att man behöver ta reda på det.

Jag vet vad jag behöver. Fler sådana här dagar då man sitter på spårvagnen hem en vardagskväll klockan tio och ryser av välbehag för att man är superladdad med positiv energi.

21 september 2008

Idag var syrran här igen och självklart hade hon inte mycket att visa upp. Vår överenskommelse var att hon skulle ta lite distans, se film hos mig, äta pannkakor och vila och sedan ge sin lilla uppsats i engelska och den andra uppgiften ett försök senare på kvällen igår. Idag kom hon med ingenting. INGENTING. Jag vet att hon kan så mycket men hon kom med ingenting. Hon hade gett det ett halvdant försök på morgonen innan hon kom men det var inget som man kunde använda. Vad vet jag? Är det jag som har för höga krav på henne? Jag är så säker på att hon kan mycket mer än vad hon själv tror. Gudarna ska veta att hon inte behövt tampas med samma saker som jag behövt tampas med i livet.

Mormor kom över på lunch efter mässan i kyrkan. Känns som om jag och hon har så lite att prata om. Vi pratar om vardagliga saker, plattityder mest men hon verkar ändå så distanserad. Ibland kan hon berätta så engagerat om såporna hon tittar på, som om det var det enda spännande som pågår i hennes liv. Andras liv dvs. Lite som jag utan att titta på såpor för jag avskyr de. Samma intriger om och om igen med människor som gråter ur ett öga. Hon har förändrats totalt efter gammelmormors bortgång.

Jag kom på mig själv att tänka att jag aldrig i mitt liv blivit full. Sådär redlöst berusad så jag inte vet vilken dag det är. Det är säkert överskattat men värt att prova en gång åtminstone.

Allt som allt var det en helt ok helg. Imorgon jobbar jag och innan dess ska jag försöka få en tvättid vilket är svårare än att få audiens hos Påven (om man nu vill något sånt).

Ha en god natt och sov gott (om ni kan).

Jag märker…

…hur lätt det är att falla dit. Varje dag ter sig som en liten kamp mot att falla tillbaka in i invanda och ohälsosamma mönster. Det är mönster som jag behöver bli fri från och jag har rätt många sådana.

Jag måste låta bli en viss kille eller kontakt man kanske skulle kunna kalla honom. Det kan aldrig bli vi även om den gamla jag hoppas innerst, innerst inne. Det går helt enkelt inte. Jag måste släppa taget, sluta snoka, lösgöra mig även från hans grepp (för han håller nästan lika hårt) och röra mig framåt.

Något annat jag måste släppa är mitt gamla ohälsosamma jag när det gäller mitt förhållande till mat. Mitt liv är någorlunda fyllt av saker att göra nuförtiden. Jag behöver ingen tröst längre vilket jag använde eller missbrukade mat till för ett tag sedan. Jag kunde sitta hemma en lördagskväll, duka upp bordet med alla möjliga slags gifter och vräka i mig till någon bra eller mindre bra film. Sedan mådde jag bra för en stund, under den kvällen/natten, beroende på hur lång den blev. Tröstad. På morgonen när jag vaknade däremot, torr i munnen och med fettig hud var känslorna de totalt omvända. Tankarna snurrade om hur jag måste förändra mig, om och om igen. Oräkneliga ”jag måste sluta, jag måste sluta göra så här…” har passerat mina läppar. Min kropp har fått stå ut med alldeles för mycket stryk. Nu känner jag verkligen att jag förkortar mitt liv varje gång jag gör så och därför har den typen av kvällar inte ägt rum på ett väldigt bra tag nu. Det är dags att börja tycka om den varje dag. Dags att ge den sånt som den verkligen förtjänar... vilket inte utesluter en bit morotskaka... eller glass… eller pannkakor med nutella då och då.

Love In the Time Of Cholera…

…var den senaste filmen jag såg som jag inte tyckte var komplett slöseri med tid. Det var ett tag sedan jag såg den. En vacker kärlekshistoria som går bortom tid och rum och det är sådana filmer jag uppskattar. De behöver i och för sig inte vara kärlekshistorier men ibland skadar det inte att drömma sig bort. En liten stund i alla fall.

Vissa morgnar…

…vaknar jag och när jag ser mig själv i spegeln tycker jag att jag glänser. Inte på det dåliga fettiga sättet alltså, utan min hud är fin, nästan lite porslinsaktig. Mitt hår är sådär perfekt morgonrufsigt. Till och med luggen ligger precis som jag vill ha den resten av dagen (vilket sällan förblir så men ändå). Mina läppar är lite svullna, ögonfransarna är böjda (åt rätt håll, antagligen för att jag sovit på dem) och jag känner mig lätt. Jag gör en grimas medan jag tvättar ansiktet och borstar tänderna. Ler. Jag äter frukost, läser tidningen, kollar mailen, klär på mig, lite smink, packar väskan med allt möjligt som jag behöver under dagen och ger mig ut. Jag går ut och tittar på mig själv i diverse skyltfönster på vägen. Smetar på lite läppglans. Jag är i tid och tar rätt spårvagn och så bär det av ut i dagen.

Andra morgnar då… Ja, då vaknar jag och inget känns något vidare. Jag känner mig uppsvälld, orkar knappt äta frukost och sitter alldeles för länge framför datorn medan jag gör/läser/tittar på helt meningslösa saker. Tittar på klockan och måste rusa. Slänger på mig kläder och halvspringer. Jag glömmer självklart hälften av sakerna som jag skulle ha haft med mig. I värsta fall får jag för mig att jag inte låst dörren och då måste jag tillbaka, klättra tillbaka upp i tornet där min enkla boning finns. Sedan rusa tillbaka igen för att hinna med spårvagnen som jag ser åka iväg. Visst, det finns alltid en annan spårvagn men nu är jag försenad och kommer vara försenad resten av dagen. Står där och tittar på mig själv i något skyltfönster och ser att jag har lite intorkat tandkräm vid munnen. Fan också. Ingen deo = dubbel-fan!

Ibland hinner jag med den förbaskade spårvagnen för att jag har sprungit som en kenyansk maratonlöpare och då badar jag i svett. Det gör antagligen inte en kenyansk maratonlöpare om de springer den lilla sträckan. Kondition = 0,367 av 10,0 möjliga.

Jag har glömt mig själv. Bigtime. Del II.

Det är inte så länge sedan jag började tänka på att i alla fall börja tänka på mig själv. Alla förändringar av större betydelse är extremt långsamma processer i mitt liv. Vad behöver jag? Vad saknar jag? Vad ska jag göra åt saken? Vad, vad, vad?! Först tänka och sedan ta ett beslut och sedan göra det. Långsamt… framåt… Oj oj, inte för mycket utanför min trygga zon. Långsammare! Bra, då kryper jag fram.

Det är i många avseenden som jag inte tänkt på mig själv just för att jag befunnit mig mycket i fantasin och levt genom andra. Det är nästan lite meditativt utan att vara speciellt bra för en på lång sikt. Det är en konstig känsla, att skriva om sig själv dvs. Helt nytt för min del även om jag snuddat vid det när jag skrivit dagbok. Jag har beslutat mig för att hålla den här bloggen så fri från självcensur som bara möjligt. Jag, och bara jag i min renaste form. Inga försköningar vilket jag har så lätt för att ta till. Det är ett sätt för mig att bygga upp ett försvar mot att bli stämplad som tråkig. Jag får väl helt enkelt vara tråkig om någon tycker det. Tråkiga jag och min tråkiga blogg fast ändå inte, jag tycker att det nuförtiden händer saker mest hela tiden. Mitt liv handlar inte om affärsresor, fotograferingar och fantastiska fester där jag träffar fantastiska människor i min fantastiska outfit. Men det sagt menar jag inte att det är fel eller dåligt om ens liv handlar om bland annat det. Do your thing people.

Ett annat exempel i min ”Att glömma sig själv” - serie är att jag än idag inte vet vad jag ska göra av mitt liv. Vilken vändning vill jag att den ska ta? Vad vill jag studera? Vad vill jag jobba med? Vissa menar på att man inte behöver veta det direkt och att det ska få växa fram och visst, det kan vara så om man vill ha det så. Jag är en 25 årig människa som trivs med riktlinjer, jag trivs med att veta var målet finns och hur jag ska komma dit. Inget av det är lätt men man börjar väl med att åtminstone veta vad man vill och det är jag inte ens i närheten av. Det skrämmer mig. Vad brinner jag för? Det finns nog inget ämne som jag är riktigt påläst inom utan det är små intellektuella plockbitar av allt möjligt som snurrar i min skalle. Sådana räcker oftast för att hålla igång vad som i början kan klassas som en bra konversation. Men vad sen då? Det är precis där jag befinner mig nu i livet. Vad sen då?

20 september 2008

En helt ok dag. Jag fixade höjden på mitt skrivbord med hjälp av mamma och mormor och det känns redan bättre i armen men jag ska nog undvika att överanstränga den ändå. Det tog en stund att montera om skrivbordet. Bara bordskivan väger säkert över 20kg, fy. Sedan blev det städning för området kring skrivbordet där datorn finns drar till sig en oändlig massa damm.

Min lillasyster kom på besök. Hon skulle ha hjälp med religionen. Ibland känns det som om hon inte tar sig tillräckligt med tid för att tänka själv och lösa uppgifter utan hon förlitar sig på min hjälp. Jag har löst ut henne ett otal gånger då hon låtit saker vänta tills dagen innan inlämning. Varje gång tänker jag att det var sista gången jag ställde upp för hon ska lära sig en läxa men ändå så hjälper jag till alltid i slutändan. Jag vill ju inte att hon ska få dåliga betyg. Det var ett tag sedan hon hälsade på. Jag jobbar och hon går i skolan. Hon bollar en massa aktiviteter dessutom. Vi fick tillfället att prata lite och det kändes som om hon lyssnade. Konstigt. Jag som trodde hon var i den egoistiska fasen, en tonåring som letar efter sig själv och inte ser något annat. Vi gjorde pannkakor och skrattade åt förra gången då jag råkade välta ut hela smeten över golvet.

Jag har känt en hel del ångest de senaste två dagarna. Det känns som om han har gått vidare med sitt liv, jag såg att han har fått kontakt med en ny tjej. Eller han försöker i alla fall men hon verkar vara en ostadgad, flyktig (vet inte om det kan jämställas med ung?) typ så han får nog jobba hårt för det. Jag och mitt dumma snokande. Jag vet egentligen att det inte är så enkelt att gå vidare men för honom (som jag känner mycket väl) är det ett sätt att röra sig vidare. Ett enda ligg räcker och det är inlett även om jag är rätt säker på att den tjejen inte lär fastna för honom utan hon råkar endast ha de fysiska attributen som han uppskattar. Dessutom tror jag att den här gången är detta en tjej som bor i samma stad. Jag vill inte ha honom för att han har spelat ett sådant fult spel med mig. Jag är en stor anhängare av ”what goes around comes around” principen så det är inte mer än rätt att någon gör detsamma mot honom. Jag önskar honom varken illa eller väl, jag smider inte planer på att hämnas osv. (längre) utan jag förlitar mig endast på att gamla goda universum kommer att kämna ut ställningen mellan oss två. Vi går vidare och sedan ställs andra frågeställningar med efterföljande ställningar för oss i relation till andra människor. Det som ger mig ångest kan nog vara att trots allt är det han som går vidare före mig. Är det en tävling? Nej.

Snokandet måste upphöra. Just fucking stop.

Så efter alla pannkakor är det bara passande att tillbringa minst en halvtimme på motionscykeln. Ännu en underbar lördagskväll, ja…

Otroligt.

Ja det är otroligt hur kroppen fungerar, hur snabbt små ändringar i ens livsföring visar sig. Känns som en liten belöning varje dag. Igår kväll hoppade jag på motionscykeln, tittade på War, Inc. http://www.imdb.com/title/tt0884224/ samtidigt och flåsade på. Svettades efteråt som om jag sprungit milen. Visst det är naturligt att svettas men jag tycker ändå det är rätt äckligt att svettas så mycket som jag. Jag ser fram emot att vara lättare så att minsta ansträngning inte får mig att bada i svett.

Imorse ringde de inte från jobbet och det är lika bra. Jag vill fixa och pyssla här hemma. Jag är en samlare har jag kommit fram till. Samlar på mig en massa papper och grejer som blir till högar som jag drar mig för att gå genom. Jag skjuter på det och högen bara växer och växer. Nöjesguider, reklamblad, post, små kladdlappar som jag inte kan slänga osv. Jäkligt svårt att leva minimalistiskt förstår jag.

Min dag med mamma.

Så idag har min musarm kickat igång igen. Jag har definitivt överansträngt den och inte med det roliga. Kliché, mais oui. Inte roligt hur som helst för jag vill inte känna en massa konstiga varma/kalla strömningar i armen. Mest kännbart när man lägger sig för natten. Får bli en vända till läkaren och sen akupunktur så snart jag hinner.

Jag var i stan idag och jag har en mamma som gillar att äta på Pizza Hut (?... vettefan hur det stavas) och historian hade väl kanske kunnat stanna vid det men icke. Det är en fin, stundtals fantastisk kvinna och hon GILLAR alltså att äta på Pizza Hut. Det låter roligt vid första anblicken men i själva verket är jag djupt orolig för henne. Hon är rejält överviktig och det blir inte bättre oavsett hur mycket man erbjuder sin hjälp. Jag har alltid försökt få med henne i min egen aktivering mot ett bättre liv men hon har alltid ignorerat det. Djup förnekelse och en smula hopplöshet är receptet. Tårarna är nära för jag vet hur fantastisk hon hade varit och hur rolig hon hade kunnat vara att umgås med men hennes fetma överskuggar mycket i våra liv. Hon är rörlig men definitivt begränsad i sitt liv. Blir trött snabbt osv. En liten runda i stan som jag klarar av på 1 timme tar henne upp till 2-3 timmar. Man kan inte planera något i förväg med henne. Ständigt trött, så trött. Jag önskar hon ville försöka med mig men det går inte och så har det varit år efter år. Hon är väl en av dem som behöver nå botten för att kämpa sig upp igen. Med vår tur lär hon väl få diabetes eller hjärt- och kärlsjukdomar. Det vill jag inte. Jag har ofta fått kämpa med mig själv när det gäller henne. Den ena sidan håller på det jag skrivit ovan och den andra sidan anser att jag som hennes barn borde inte oroa mig och ta ansvar för henne, en vuxen människa. En vuxen människa som ska leva sitt liv precis som hon vill även om det innebär att hon blir sjuk. Hur ska man stå vid sidan om och titta på medan någon sakta tar livet av sig?

Nåväl, vid sidan av frustrationen som jag kan känna när jag är med henne finner jag också stor trygghet för hennes kärlek är den största och hon har skänkt den förmågan till mig. När jag tycker om någon så gör jag det och jag ger av mig själv. Jag och min mamma har gått igenom så mycket ihop.

Dags att träna lite pilates och cykla milen på motionscykeln för det finns inget bättre jag kan tänkas hitta på ensam hemma… en fredagskväll.

Jag har glömt mig själv. Bigtime. Del I.

Har ni tänkt på de människor som alltid vet precis vad de tycker om? De vet precis hur de vill ha det och vad de ska göra för att nå dit eller få det de vill ha... ?

Inte?

Det har i alla fall jag gjort väldigt mycket det här året. Jag har även tänkt på hur jag är en av dem som är totala motsatsen till sådana människor som verkar ha utvecklat en identitet i nästan alla aspekter av sina fantastiska liv. Pinsamt men sant.

Som ett enkelt exempel (bland många mer eller mindre komplexa) kan man ta min musiksmak. Jag är en allätare och kan i princip lyssna på det mesta förrutom amerikansk country, death metal, rå hiphop, repetitiv reaggeton och eurotechno mm. Listan tycks bli kortare kan man tycka men mina undantag lämnar ändå väldigt många genrer kvar. Ett drag som jag irriterar mig mycket på hos mig själv visar sig när en av mina vänner presenterar en ny skiva för mig. Jag kan hålla med om dennes lovprisande av skivan även om musiken jag hör inte alls faller mig i smaken. Jag har en spridd smak förvisso men varför säga att man tycker om något som man inte alls tycker om? Eller, som man helt enkelt inte uppskattar lika mycket som ens vän. Jo, rädsla. Rädslan över att inte känna sig omtyckt och accepterad.

Men... Jag duger väl precis som jag är även om jag inte råkar gilla den där konstiga japanska pling-plong musiken… eller något. Har gjort så många gånger så jag har börjat undra om jag ens har en egen musiksmak? Eller klädsmak? Eller smak överhuvudtaget?

Who the hell am I!?

Hej.

Här är det alltså tänkt att jag ska hålla en dialog med och om mig själv. Dags att komma in i 2000-talet så gamla dagboken som jag skrivit i sen jag var 14 år får snällt ta det lugnt på hyllan. Jag tänker dessutom aldrig mer ha dåligt samvete för att jag inte skriver i den. Livet går vidare och så gör även jag, även om det går ganska långsamt.

Tanken är även att jag ska vara helt uppriktig och skriva precis som jag skrev i min dagbok. Inte lätt för min del. Hur än sann jag är mot mig själv har jag även bedragit mig själv stort periodvis. Det gör vi väl alla men för min del får det räcka nu. Sanning punkt slut. Inte mer, inte mindre.

Jag har länge känt mig rätt ensam. Missförstå mig inte, jag har människor omkring mig och jag har inte något egentligt problem att knyta kontakter eller att starta dialog. En mamma (relationen till min pappa är en komplicerad historia som jag säkert kommer avhandla längre fram), yngre syster, mormor och ett fåtal bra vänner. Som sig bör finns arbetskamrater och till det även en krets av bekanta som är bra att ta till när man väl behöver sådana. Det är så sånt där funkar, luftpussar och allt vad det heter.

Min ensamhet finns och känns på ett djupare plan. Just nu befinner jag mig i själva verket mittemellan. Mellan gammalt, nästan uråldrigt dammigt känns det som ibland och sprillans nytt. Mellan att stå kvar och trampa i gamla trygga spår och att börja gå mot något nytt och outforskat som, om jag ska vara ärlig, skrämmer skiten ur mig. Mitt liv har länge varit på paus, mitt sanna, öppna jag har länge nog stått tillbaka för att det helt enkelt inte känts tryggt nog att ta de där stegen rakt ut i ljuset. Det börjar bli dags nu. Jag är 25, snart 26 år gammal och det är dags att börja andas, växa, fokusera min potential och gå framåt men även bakåt för vad vore livet utan det? Leva lite, älska lite, bli älskad och allt som jag skyddat mig själv från i livet.

Jag är varken den första eller den sista att känna så här. Tack och lov. Men vet ni, jag vet att några av er som läser här känner igen sig i det jag tänker och känner. Det enda lilla man ibland behöver känna är att man inte är helt ensam. No pity party. Ingen censur. En stillsam ström av ärliga, nakna ord, helt enkelt.

Med detta skrivet räcker jag fram min hand. Kom vänner, följ med mig på min resa ut i ljuset.