Har ni tänkt på de människor som alltid vet precis vad de tycker om? De vet precis hur de vill ha det och vad de ska göra för att nå dit eller få det de vill ha... ?
Inte?
Det har i alla fall jag gjort väldigt mycket det här året. Jag har även tänkt på hur jag är en av dem som är totala motsatsen till sådana människor som verkar ha utvecklat en identitet i nästan alla aspekter av sina fantastiska liv. Pinsamt men sant.
Som ett enkelt exempel (bland många mer eller mindre komplexa) kan man ta min musiksmak. Jag är en allätare och kan i princip lyssna på det mesta förrutom amerikansk country, death metal, rå hiphop, repetitiv reaggeton och eurotechno mm. Listan tycks bli kortare kan man tycka men mina undantag lämnar ändå väldigt många genrer kvar. Ett drag som jag irriterar mig mycket på hos mig själv visar sig när en av mina vänner presenterar en ny skiva för mig. Jag kan hålla med om dennes lovprisande av skivan även om musiken jag hör inte alls faller mig i smaken. Jag har en spridd smak förvisso men varför säga att man tycker om något som man inte alls tycker om? Eller, som man helt enkelt inte uppskattar lika mycket som ens vän. Jo, rädsla. Rädslan över att inte känna sig omtyckt och accepterad.
Men... Jag duger väl precis som jag är även om jag inte råkar gilla den där konstiga japanska pling-plong musiken… eller något. Har gjort så många gånger så jag har börjat undra om jag ens har en egen musiksmak? Eller klädsmak? Eller smak överhuvudtaget?
Who the hell am I!?
