…hur lätt det är att falla dit. Varje dag ter sig som en liten kamp mot att falla tillbaka in i invanda och ohälsosamma mönster. Det är mönster som jag behöver bli fri från och jag har rätt många sådana.
Jag måste låta bli en viss kille eller kontakt man kanske skulle kunna kalla honom. Det kan aldrig bli vi även om den gamla jag hoppas innerst, innerst inne. Det går helt enkelt inte. Jag måste släppa taget, sluta snoka, lösgöra mig även från hans grepp (för han håller nästan lika hårt) och röra mig framåt.
Något annat jag måste släppa är mitt gamla ohälsosamma jag när det gäller mitt förhållande till mat. Mitt liv är någorlunda fyllt av saker att göra nuförtiden. Jag behöver ingen tröst längre vilket jag använde eller missbrukade mat till för ett tag sedan. Jag kunde sitta hemma en lördagskväll, duka upp bordet med alla möjliga slags gifter och vräka i mig till någon bra eller mindre bra film. Sedan mådde jag bra för en stund, under den kvällen/natten, beroende på hur lång den blev. Tröstad. På morgonen när jag vaknade däremot, torr i munnen och med fettig hud var känslorna de totalt omvända. Tankarna snurrade om hur jag måste förändra mig, om och om igen. Oräkneliga ”jag måste sluta, jag måste sluta göra så här…” har passerat mina läppar. Min kropp har fått stå ut med alldeles för mycket stryk. Nu känner jag verkligen att jag förkortar mitt liv varje gång jag gör så och därför har den typen av kvällar inte ägt rum på ett väldigt bra tag nu. Det är dags att börja tycka om den varje dag. Dags att ge den sånt som den verkligen förtjänar... vilket inte utesluter en bit morotskaka... eller glass… eller pannkakor med nutella då och då.
