Det är vad jag hade igår, en dag i vänskapens tecken. Jag var ledig och kunde göra precis vad jag ville. Mina batterier behöver laddas då och då just för att det är så tröttsamt att vara utanför det liv som man egentligen borde leva. Jag bor och lever i förorten (inte i de allra yttersta områdena men ändå) och känner att jag inte är i mitt rätta element även om jag har det rätt bra. Oh-boy, jag önskar att alla mina dagar var så magiska och avslappnande.
Så jag började med att äta lunch med en vän som hade varit i Norge över sommaren och jobbat. Jobbat, jobbat, jobbat verkar det som… Vi åt linssoppa i Saluhallen och jag antar att det har blivit en liten tradition för vår del. Efter det rörde jag mig vidare i stan och tittade i affärerna. Skaffade mig ett hum om vad jag behövde i klädväg. Finns alltid saker man behöver men egentligen är det så att man bara vill ha de hängande i garderoben för att det är snygga saker. Sedan finns det saker som man verkligen behöver. Verkligen, verkligen behöver alltså. Just nu behöver jag hudfärgade sport bh:ar, tights, toppar som jag kan ha på mig till vardags och… det är nog allt. Jag hade också velat ha en fin stor väska i läder, en sådan som man har väldigt länge. Men det är väldigt svårt att hitta saker som håller livet ut har jag förstått.
Jag tog mig till Andra Långgatan, det är nog en av mina favoritplatser i hela staden. Sliten och trashy men jag gillar den. Trivs där helt enkelt pga. den milt melankoliska men samtidigt hoppfulla stämningen som präglar området. Slitna byggnader, några sexshops, en strippklubb och en massa småaffärer. Själva gatan har ju blivit väldigt populär och affärsrörelserna har börjat blomstra upp här och där just pga. de låga hyrorna. Där finns en liten affär där en afrikansk kvinna sitter och säljer diverse afrikanska hud-, hårprodukter och sjalar. Känns alltid som man blir uttittad när man kommer in. Där kommer jag, vitingen med mitt långa raka bruna hår och letar efter en snygg höstsjal. Den här gången var det två afrikanska kvinnor i kaftan.
Gick genom Haga, till Myrornas vid Järntorget för att se om jag kunde hitta ett fint set med tallrikar. Vill byta ut/ge bort mina nuvarande som inte alls är min stil. Jag vill ha helvita tallrikar, gjorda i lätt och tunn porslin. De som jag har nu är enorma, väger ett ton, och man blir trött i handleden av att stå och diska dem. Finns inget bättre än att fynda secondhand men den här gången fanns det tyvärr ingenting.
Måste ha varit allt strosandet som gjorde mig hungrig så jag gick över Esperantoplatsen till Kungsgatan där Japan Shop Sushi Bar ligger. Där serveras den godaste misosoppan och sushin i stan tycker jag. Har aldrig gått därifrån missnöjd. Klockan var efter lunchtid och det var nästan helt tomt på folk så jag satte mig, åt min mat och läste klart min bok. Satt kvar en stund, tittade ut genom fönstret på alla människor som gick förbi, log mot någon slags byggarbetare och sedan rörde jag mig vidare in mot stan.
Gick runt en stund och tittade in i affärer. Såg absurt dyra tunikor, tänker nog aldrig betala 1200:- för en tunika som jag kan hitta för 199:- i en annan affär. Det är bättre kvalité, jag vet, men det känns meningslöst och lite hemskt att ge så mycket pengar för ett plagg som är menat att kosta mycket mindre än så.
Efter ännu en stunds promenerande satte jag på mig på Ahlströms konditori som är ett riktigt tantaställe som man bara stortrivs på för att det är så mysigt. I mig bor en übertant, jag bara vet det. Förra året satt jag ofta där, skrev uppsatser och konsumerade diverse onyttigheter. Den här gången fick det räcka med en kopp tea medan jag läste igenom senaste People som finns att bläddra i här: http://www.peoplesverige.se/start (Har ännu inte lärt mig hur man gömmer en länk under text som man kan klicka på istället för att klistra in hela länken.) Den är gratis och i den kan man hitta en massa små tips (musik, mode, design) och roliga fotoreportage. Jag bara älskar att sitta ensam på caféer, lyssna på oljudet i bakgrunden, läsa och/eller titta på människor som går förbi eller delar samma utrymme i stunden. Till höger om mig satt ett äldre par. Han såg ut att vara lite nervös och hon hade kryckor. De var på väg till något ställe någonstans i Mölndal men hade stannat till för att fika. Hon oj:ade när hon såg vilken stor bakelse han hade köpt till henne och jag kunde inte låta bli att skratta till lite. Till vänster satt sex damer som verkade ha någon slags återförening. Det pratades och pratades och tog bilder. De verkade inte ha sett varandra på ett tag och jag undrade om jag skulle bli sådan när jag var äldre. Träffas på Ahlströms för en fika med vänner som jag inte träffat på länge. Ja vem vet.
Avtalade om en tid med en gammal kursare i Vänersborg om att passa på och träffas när jag ändå skulle till Trollhättan på fredag. Från ingenstans fick jag en idé om att slänga iväg ett sms till en vän som jobbar på en tidning i stan. Visade sig att hon skulle sluta precis och ville träffa mig för en liten runda i stan och sedan skulle vi slå sällskap över bron över till Hisingen där jag skulle träffa en annan vän för en planerad höstpromenad. När jag gick där över bron ringer telefonen och det är en person som ville träffa mig för en arbetsintervju. Samtidigt slog det mig vilken bra dag jag hade haft. Glädjeskratt och kramar med min vän. Jag kände mig lätt och pigg även om jag hade varit igång sedan klockan halv 11.
Kom till Wieselgrensplatsen en smula sent men där stod min vän och väntade med sina två chihuahuor. Hon är lite snurrig och inte alls som man hade kunnat vänta sig att en person med hennes utseende skulle vara. Hon svär aldrig och säger aldrig dåliga saker om människor. Hon får mig att tänka på en bukett med blommor, den där känslan som man kan få när man får blommor oavsett vem man får de från. Vi gick hem till hennes ultramysiga lägenhet, kelade med hårbollarna, åt kakor, drack Indian Spice tea, satt i soffan och talade länge, länge om allt möjligt. Hon berättade om vad hon hade gjort i livet, böcker och hur hon än idag letar efter sitt riktiga jag (även om man kan tycka att hon är så rätt och komplett när man umgås med henne). Henne trivs jag med, det känns som om hon verkligen lyssnar och tänker och känner efter. Varken hon eller jag är rädda för att erkänna att man är förvirrad och man vet inte riktigt vem man är men man vet åtminstone att man behöver ta reda på det.
Jag vet vad jag behöver. Fler sådana här dagar då man sitter på spårvagnen hem en vardagskväll klockan tio och ryser av välbehag för att man är superladdad med positiv energi.
