…vaknar jag och när jag ser mig själv i spegeln tycker jag att jag glänser. Inte på det dåliga fettiga sättet alltså, utan min hud är fin, nästan lite porslinsaktig. Mitt hår är sådär perfekt morgonrufsigt. Till och med luggen ligger precis som jag vill ha den resten av dagen (vilket sällan förblir så men ändå). Mina läppar är lite svullna, ögonfransarna är böjda (åt rätt håll, antagligen för att jag sovit på dem) och jag känner mig lätt. Jag gör en grimas medan jag tvättar ansiktet och borstar tänderna. Ler. Jag äter frukost, läser tidningen, kollar mailen, klär på mig, lite smink, packar väskan med allt möjligt som jag behöver under dagen och ger mig ut. Jag går ut och tittar på mig själv i diverse skyltfönster på vägen. Smetar på lite läppglans. Jag är i tid och tar rätt spårvagn och så bär det av ut i dagen.
Andra morgnar då… Ja, då vaknar jag och inget känns något vidare. Jag känner mig uppsvälld, orkar knappt äta frukost och sitter alldeles för länge framför datorn medan jag gör/läser/tittar på helt meningslösa saker. Tittar på klockan och måste rusa. Slänger på mig kläder och halvspringer. Jag glömmer självklart hälften av sakerna som jag skulle ha haft med mig. I värsta fall får jag för mig att jag inte låst dörren och då måste jag tillbaka, klättra tillbaka upp i tornet där min enkla boning finns. Sedan rusa tillbaka igen för att hinna med spårvagnen som jag ser åka iväg. Visst, det finns alltid en annan spårvagn men nu är jag försenad och kommer vara försenad resten av dagen. Står där och tittar på mig själv i något skyltfönster och ser att jag har lite intorkat tandkräm vid munnen. Fan också. Ingen deo = dubbel-fan!
Ibland hinner jag med den förbaskade spårvagnen för att jag har sprungit som en kenyansk maratonlöpare och då badar jag i svett. Det gör antagligen inte en kenyansk maratonlöpare om de springer den lilla sträckan. Kondition = 0,367 av 10,0 möjliga.
