Så idag har min musarm kickat igång igen. Jag har definitivt överansträngt den och inte med det roliga. Kliché, mais oui. Inte roligt hur som helst för jag vill inte känna en massa konstiga varma/kalla strömningar i armen. Mest kännbart när man lägger sig för natten. Får bli en vända till läkaren och sen akupunktur så snart jag hinner.
Jag var i stan idag och jag har en mamma som gillar att äta på Pizza Hut (?... vettefan hur det stavas) och historian hade väl kanske kunnat stanna vid det men icke. Det är en fin, stundtals fantastisk kvinna och hon GILLAR alltså att äta på Pizza Hut. Det låter roligt vid första anblicken men i själva verket är jag djupt orolig för henne. Hon är rejält överviktig och det blir inte bättre oavsett hur mycket man erbjuder sin hjälp. Jag har alltid försökt få med henne i min egen aktivering mot ett bättre liv men hon har alltid ignorerat det. Djup förnekelse och en smula hopplöshet är receptet. Tårarna är nära för jag vet hur fantastisk hon hade varit och hur rolig hon hade kunnat vara att umgås med men hennes fetma överskuggar mycket i våra liv. Hon är rörlig men definitivt begränsad i sitt liv. Blir trött snabbt osv. En liten runda i stan som jag klarar av på 1 timme tar henne upp till 2-3 timmar. Man kan inte planera något i förväg med henne. Ständigt trött, så trött. Jag önskar hon ville försöka med mig men det går inte och så har det varit år efter år. Hon är väl en av dem som behöver nå botten för att kämpa sig upp igen. Med vår tur lär hon väl få diabetes eller hjärt- och kärlsjukdomar. Det vill jag inte. Jag har ofta fått kämpa med mig själv när det gäller henne. Den ena sidan håller på det jag skrivit ovan och den andra sidan anser att jag som hennes barn borde inte oroa mig och ta ansvar för henne, en vuxen människa. En vuxen människa som ska leva sitt liv precis som hon vill även om det innebär att hon blir sjuk. Hur ska man stå vid sidan om och titta på medan någon sakta tar livet av sig?
Nåväl, vid sidan av frustrationen som jag kan känna när jag är med henne finner jag också stor trygghet för hennes kärlek är den största och hon har skänkt den förmågan till mig. När jag tycker om någon så gör jag det och jag ger av mig själv. Jag och min mamma har gått igenom så mycket ihop.
Jag var i stan idag och jag har en mamma som gillar att äta på Pizza Hut (?... vettefan hur det stavas) och historian hade väl kanske kunnat stanna vid det men icke. Det är en fin, stundtals fantastisk kvinna och hon GILLAR alltså att äta på Pizza Hut. Det låter roligt vid första anblicken men i själva verket är jag djupt orolig för henne. Hon är rejält överviktig och det blir inte bättre oavsett hur mycket man erbjuder sin hjälp. Jag har alltid försökt få med henne i min egen aktivering mot ett bättre liv men hon har alltid ignorerat det. Djup förnekelse och en smula hopplöshet är receptet. Tårarna är nära för jag vet hur fantastisk hon hade varit och hur rolig hon hade kunnat vara att umgås med men hennes fetma överskuggar mycket i våra liv. Hon är rörlig men definitivt begränsad i sitt liv. Blir trött snabbt osv. En liten runda i stan som jag klarar av på 1 timme tar henne upp till 2-3 timmar. Man kan inte planera något i förväg med henne. Ständigt trött, så trött. Jag önskar hon ville försöka med mig men det går inte och så har det varit år efter år. Hon är väl en av dem som behöver nå botten för att kämpa sig upp igen. Med vår tur lär hon väl få diabetes eller hjärt- och kärlsjukdomar. Det vill jag inte. Jag har ofta fått kämpa med mig själv när det gäller henne. Den ena sidan håller på det jag skrivit ovan och den andra sidan anser att jag som hennes barn borde inte oroa mig och ta ansvar för henne, en vuxen människa. En vuxen människa som ska leva sitt liv precis som hon vill även om det innebär att hon blir sjuk. Hur ska man stå vid sidan om och titta på medan någon sakta tar livet av sig?
Nåväl, vid sidan av frustrationen som jag kan känna när jag är med henne finner jag också stor trygghet för hennes kärlek är den största och hon har skänkt den förmågan till mig. När jag tycker om någon så gör jag det och jag ger av mig själv. Jag och min mamma har gått igenom så mycket ihop.
Dags att träna lite pilates och cykla milen på motionscykeln för det finns inget bättre jag kan tänkas hitta på ensam hemma… en fredagskväll.
