Här är det alltså tänkt att jag ska hålla en dialog med och om mig själv. Dags att komma in i 2000-talet så gamla dagboken som jag skrivit i sen jag var 14 år får snällt ta det lugnt på hyllan. Jag tänker dessutom aldrig mer ha dåligt samvete för att jag inte skriver i den. Livet går vidare och så gör även jag, även om det går ganska långsamt.
Tanken är även att jag ska vara helt uppriktig och skriva precis som jag skrev i min dagbok. Inte lätt för min del. Hur än sann jag är mot mig själv har jag även bedragit mig själv stort periodvis. Det gör vi väl alla men för min del får det räcka nu. Sanning punkt slut. Inte mer, inte mindre.
Jag har länge känt mig rätt ensam. Missförstå mig inte, jag har människor omkring mig och jag har inte något egentligt problem att knyta kontakter eller att starta dialog. En mamma (relationen till min pappa är en komplicerad historia som jag säkert kommer avhandla längre fram), yngre syster, mormor och ett fåtal bra vänner. Som sig bör finns arbetskamrater och till det även en krets av bekanta som är bra att ta till när man väl behöver sådana. Det är så sånt där funkar, luftpussar och allt vad det heter.
Min ensamhet finns och känns på ett djupare plan. Just nu befinner jag mig i själva verket mittemellan. Mellan gammalt, nästan uråldrigt dammigt känns det som ibland och sprillans nytt. Mellan att stå kvar och trampa i gamla trygga spår och att börja gå mot något nytt och outforskat som, om jag ska vara ärlig, skrämmer skiten ur mig. Mitt liv har länge varit på paus, mitt sanna, öppna jag har länge nog stått tillbaka för att det helt enkelt inte känts tryggt nog att ta de där stegen rakt ut i ljuset. Det börjar bli dags nu. Jag är 25, snart 26 år gammal och det är dags att börja andas, växa, fokusera min potential och gå framåt men även bakåt för vad vore livet utan det? Leva lite, älska lite, bli älskad och allt som jag skyddat mig själv från i livet.
Jag är varken den första eller den sista att känna så här. Tack och lov. Men vet ni, jag vet att några av er som läser här känner igen sig i det jag tänker och känner. Det enda lilla man ibland behöver känna är att man inte är helt ensam. No pity party. Ingen censur. En stillsam ström av ärliga, nakna ord, helt enkelt.
Med detta skrivet räcker jag fram min hand. Kom vänner, följ med mig på min resa ut i ljuset.
