Fredrikshavn.

Visst är "pølse" ett porrigt ord? Eller är det bara jag? Bland pensionärer som mest såg besvärade ut, skrikande barn, killar på ölimports-äventyr som håååj:ade till när båten gungade och någon höll på att ramla omkull m.fl. åkte jag alltså till Fredrikshavn. Båten gungade som fan, hela jag gungade. Ingen dålig resa. Jag köpte lite nödvändigheter och jag fick även syn på två kvinnor som gick på samma gymnasium som jag. De verkade inte känna igen mig vilket jag tar som en bra grej. Senast jag såg dem var dem tonåringar, unga och sånt som tonåringar är och nu såg båda två ut som... vuxna kvinnor. Vuxna kvinnor med hemska handväskor och rejäla lår. Den ena hade gravidmagen upp till tänderna och maken som en gång i tiden var en knockout hade lovehandles to match. Ett fint par och hela deras närmaste släkt var samlad inklusive någons barn som gallskrek en sång från Den lilla sjöjungfrun. Jag tror det var den där Ariel håller på att förvandlas till landkrabba. The atrocious remix by Satunge. Föräldrarna lät henne hållas för "visst är hon söt?". Not.

Väl hemma upptäckte jag en ny vintage butik alldeles i närheten av terminalen och sedan gick jag och åt min goda pasta. Det var en bra dag.

Frukost på sängen avklarad.

← Väldigt allsidig och nyttig, jag vet. Nu drar jag med mig mormor till Danmark över dagen.

Toodeli...doo..deli...doooo...ooo!...oo?? Ähh!

Så snart man träffar...

...på, vad man inledningsvis kan tro är en "normal" människa, börjar h*n snacka om höga stilettostövar, lack och läder, strap-ons 'n' shit. Skit är precis vad det är även om det hela är paketerat i en fantastiskt skimrande middagsinbjudan. Lack och läder är vackert... ibland men att de ska bli piskade och dominerade eller omvänt är vid det laget inte speciellt långt bort. Så hungrig är jag inte... någonsin.

Världen är som det är redan fylld med tillräckligt smärta, mitt liv har varit det och det behövs inget mer av det. Smärtan är ointressant. Din sadomasochism och törst efter smärta i en i övrigt fantastisk tillvaro är irrelevant för mig med undantag då jag faktiskt vill skada dig. Smärtan hos den som betyder något för mig eller ett hungrigt barn är inte jämförbart med din... nonsens i brist på bättre ord.

Idag orkar jag inte ha distansen nog att ta det hela som en komplimang. Imorgon... kanske. Och ja jag vet, ingen är speciellt normal.

Jag har lärt mig:

• Baby pink nail polish är inte för mina händer. Inte nu, inte någonsin. Seriöst, färgen gav mig nervösa ryckningar i ögat varje gång jag tittade ner på mina händer. Kanske på tårna med ett par riktiga maffiga fetish-nit-svart-lack-med-band-och-spännen-up-in-this-maddafakka-skor från helvetet. Konstraster, ni vet. "Oooh är hon en söt fin flicka eller är hon djävulsk, jag vill veta, jag vill..."
• Poliser är mäkta stolta över sin utrustning och vissa gillar till och med fötter och att kittlas. Det låter osmakligt men det är det inte så som jag fick det förklarat för mig.
• Allt är inte som det verkar vid första anblicken. DOH!
• Burberry eller rättare sagt doften av Burberry är som medicin för en sargad själ.
• Var en bra vän, det lönar sig på så många sätt.
• Alla hål går inte att fylla, vissa hål måste hyllas. Nu slår jag huvudet i väggen. Pang!

In French Kiss FM we trust.

★Listen!✩

Bröllopsduellen, The Women, Star Trek, Terminator Salvation, Wolverine, Baksmällan, The Proposal, Transformers...

UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!

Ok.

Nej vänta: UUÄÄÄÄÄ!!

Nu så. Ok.

Så mycket Hollywood hinner man med under en helg när man ska trösta en vän som blivit dumpad. Han visade sig inte ha tid för ett förhållande och hon har aldrig "älskat någon som honom". Jag vet. Låt oss lämna det därhän, jag vet precis vad ni tänker. Det sprutar Hollywood ur öronen nu. Som den goda vän jag är har jag tröstat och tröstat och aldrig har jag stekt så många pannkakor för att jag är en jäkligt bra vän som inte ätit pannkakor, belgisk choklad och glass på en evighet. Nej, crêpes räknas inte. Vid närmare eftertanke, med hjälp av de få hjärnceller som inte lidit Hollywood döden, är jag en lite för god vän... som behöver ta sig till någon av de alternativa biograferna för att rengöra ögonen, öronen och allt från denna Hollywood hemsökelse i mitt liv.

A.S.A.P!!!1

Men Star Trek var nice på grund av att jag är en trekkie och Brüno var wünderbar på grund av "Ich bin coming to LA, ich bin coming to LA..."

Jag vet vilken jag är...

...men vilken av de skumma aporna från Ungern är du?

Goldfrapp - Ooh La La

Ett mästerverk! Jag tänker instifta en ny serie i denna blogg. Music-that-sounds-good-when-you're-spinning-'round-a-pole (in your mind). Make sure you don't get any funny ideas, f♥ckers.

Om det ska kännas så här bra...

... vill jag ha mer för själen behöver tvätt ibland.

Önskar jag hade haft tid att ställa mig där ute.

Låt dig inte förvirras...

... av mina välplacerade och välvalda ord tänkte hon medan hon utbytte tankar med en främling. Oftast strömmar de bara ut, det är en gåva. Orden är luriga. Orden gör en tankfull. Orden gör en tacksam och mottaglig för vad som helst. Med ett enda ord kan man falla, allt kan falla och med ett enda ord kan man resa sig, starkare än någonsin. Så ytterst dramatiskt av mig, eller hur?

Så vacker är jag inte, så vacker som du innerst innerst inne tänker och måhända fantiserar fram när du läser eller hör mina ord i mina svar i mina meningar i... Allt blir än mer pulserande i ditt sinne för att du själv sätter ihop småbitarna i ditt egna huvud. Småbitarna är fina, de utgör helheten. Jag är tillräckligt vacker, klipsk, cool, rolig och allt det som behövs för att vem som helst ska uppskatta det. Vem som helst med de övriga i undantag. De övriga behövs inte. Och jag tror att du faktiskt behöver bara uppskatta och bli uppskattad av någon i din ordnade vardag. Den kanske är ordnad till tomhet och då söker du fylla den med "olycka"... äventyr... problem och annat som man kan tänkas behöva fylla tomrummen med.

En vän sa till mig idag att jag behöver "get laid". Min mormor sa för länge sedan att "kvinnor blir galna om de inte låter sina vätskor blandas" medan hon packade en låda med leftovers till mig. En väns mormor bekräftade det och hon är den största katoliken av dem alla vilket gör henne till den högsta av de bekräftande instanserna som finns tillgängliga för oss vanliga dödliga. Om hon tycker det måste det vara så, eller hur? "Du skola icke vara hoe." Min vän kunde supa ner mig och fixa ett ligg på nolltid och sedan knäppte hon med sina fingrar. "Det är så jag brukar göra!" Jag såg tankfull ut, tyckte även hon. "Men du vet älsklingen, man mÅÅÅste ha det. Leva uuuut, låta sig fyllas av livet... och annat som fyller. HÅHÅ... Sprit... och annat hihihiii".

Fylla tomrummet. Ja jag tänker, det är kanske det som behövs.

Madeleine Peyroux - The Summer Wind ♥

Ja, någon gång ska vara den första.

Tidigare i veckan träffade jag en kille från nätet för första gången. Hahaha, ja jag med mitt skyhöga trygghetsbevarande behov träffade en främling från nätet. Jag ville vara impulsiv, ok? Nej, det var ingen kille. Det var en man. Det var så mycket man att jag blev rädd haha... Han visste allt om min bakgrund eller... nu när jag tänker efter så är jag inte så säker på det hela. Hm... Det är intressant att jag utgår ifrån att han vet trots att det inte ens kom på tal. Många människor är som bekant (för mig) helt blinda, döva eller whatever när de förvirras av en yta som intresserar de på ett eller annat sätt. Ja det hade inte förvånat mig om han inte visste. Vad konstigt det lät...

Åh nervositeten, åh bubblorna i magen, åh! Nej fy, det var en massa elefanter som löpte amok. Tur att "träffen" inte varade så länge för då hade jag kräkts rakt ut i en kaskad rakt över honom. Tack gode Gud för Gothia. Efteråt rann det bara av mig medan jag sörplade på min latte och självklart ringde en vän för att berätta om det medan jag skrattade lite hysteriskt. "HAHAHA han sa HAHAHA och sen sa jag HAHA...HAHA... " Nej hörni, det här med att spontanträffa totala främlingar från nätet är inte my cup 'o' tea. Inte ett dugg. Kanske inte den här främlingen... ? Haha, vad tänkte jag på egentligen? Eller med? Nej, nej.

Trots allt det obehagliga måste jag ge mig själv cudos för att jag vågade. It truly takes lots and lots of cojones för någon som mig. Jag har lovat mig själv att vara mer utåtriktad överlag framöver och det här var en liten sak. Jag kan bättre. Jag kan bättre än att dra en främling i polisongerna också. Samtidigt hade jag satt upp en spärr för mig själv där jag inte skulle göra sådant där alls men där ser man, så går det. Impulsen styrde den här gången och jag kommer utan tvekan göra det igen fast med en person man känner sig någorlunda bekväm med. Hur mycket bekväm man nu kan känna sig i sådana situationer.

"Åh du var min första..." Tack främling.

Jag hanterar det rätt bra.

10.11 2009-07-17 skrev ****69:
I am coming live.


my msn:

****113@hotmail.com

/////////////////////////////////

10.21 2009-07-17 skrev miss_incorrigible:

I don't give a sh*t.

/////////////////////////////////

Vadå? Det är ju sant.

Morgonstund har (verkligen) guld...

... ja, ni vet hur resten går. Jag vaknade tidigt och hoppade på min cykel. Jag jollrade inombords. Stark, livfull och livsglad satt jag på min "vita springare med korg". Jag tycker om att låtsas att min cykel är som en vacker vit häst. He takes me places.

En till av mina morgontraditioner håller på att ta form. Jag, cykeln och gatorna är allt som behövs. Jag skrattade till när jag höll på att cykla på en av Gothia ungdomarna på Linnégatan. Min reflexer är fantastiska, likt en långsam katts. Jag har mest träningsvärk i kinderna då jag fånlog så brett hela vägen. Jag känner mig inte ett dugg trött, lite hungrig medan jag sitter insvept i min stora vita badrock. Hm... ja... mackor med den fetaste av smör och fikonmarmelad. Ljummen mjölk till, kall är för kallt. Ja, så får det bli.

Jag tittar in på Facebook... och loggar ut ganska omgående. Jag vill inte.

Time takes no toll on me.

None whatsoever.

Whale Rider by Niki Caro.

Ja, jag kan inte välja och se en dålig film verkar det som, inte på Hagabion i alla fall. Det mesta är bra.

Dessutom åt jag de godaste pasta-knytte-grejerna-fyllda-med-ost-och-valnötter-på-en-bädd-av-något-grönt-och-med-en-välkomponerad-sallad-vid-sidan-om som jag någonsin ätit. Och till efterrätt åt jag crepes fyllda med blåbär och vit choklad vilket mycket väl kan vara min favorit. Allt var syndigt gott och jag var utsvulten så jag hann inte ta en bild på det.

"See daddy, sinners have soul too."

Ibland tas jag över av Anden. The spirit has me säger jag er. Jag håller en hand upp mot himlen, lyssnar på gospel, äter keso och drömmer mig bort. Jag drömmer om bättre dagar, jag drömmer om styrka, jag drömmer... och det är väl huvudsaken.

Come on, speak to me now...

Den gångna helgen...

...överlevde jag trots doktorns talförbud, battle i tvättstugan, trots en lägenhet som inte ger mig inspiration till något och en mängd annat. Jag är en survivor, en kämpe. Det är jobbigt att inte kunna prata. Speciellt om man går på en föreläsning om buddhism där man inte riktigt kan ställa frågorna utan att ens röst låter som något som kan tillhöra en Ulf... eller Orvar! Ok, jag fuskade på en rad olika sätt men det hade alla gjort. Det positiva i att bli dömd till tystnad är att man hör saker på ett helt annat sätt. Man hör sina egna tankar, sin inre dialog i sin renaste form. Jag har alltid förespråkat dess närvaro i våra liv och vikten av att underhålla den. Nej, man är inte konstig om man talar med sig själv.

Tillbaka till jobb, tillbaka till träning, tillbaka till ljuset och glädjen av att se, höra, röra, känna och tala. Ja, jävlar vad skönt det ska bli att få prata igen. Jag ska snacka ikapp allt som jag missat över fika hela veckan lång. Blah blah och vad sa hon då blah blah jasså blah blah å-ma-gad blah blah!!

Monsoon Wedding by Mira Nair.

Det var ett tag sedan jag skrev om film här. Den här filmen har den typen av släkthumor och drama som jag älskar. Det är jobbigt men man älskar varann ändå och allt med en hindi accent. Filmen innehåller några rörande scener som får ens hjärta att fladdra till och det är precis vad vi alla idag behöver. En rejäl portion corny hjärte-fjärtar. Fladder fladder! Massvis av härlig musik och dans fanns med i handlingen också. Vad vore en indisk film utan det? Lovely.

Vet ni, hon har rätt.

Little Jackie - The World Should Revolve Around Me

Jag kunde inte låta bli. :)

12.03 2009-07-09 skrev ************:

så vad vill du helst finna här??:-)

14.20 2009-07-09 skrev miss_incorrigible:
Ja du... mest av allt vill jag träffa någon som jag kan bli gravid med.

-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-

Ah, detta kändes gott i min petit ticky-ta-coeur.

Nu är det hantverkare på väg hit igen.

Note to self:

BEHAVE!

Drömmar vävs av detta.

Liselotte Watkins

More.

Det åskar och regnar där utanför. ☂

Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Jag är inte rädd! Eh struntsamma! Klart jag är rädd. Det säger pang där ute. Pang! Jag har alltid varit rädd för åskan. Samtidigt som jag ryser över välbehaget det ger att befinna sig inne i hemmets trygga värme och skydd. Jag hade verkligen inte velat vara där ute just nu.

Jag tycker synd om mig själv just nu. Allt värker av hostandet. I bröstet och uppåt i den icke fungerande halsen. Jag är varm, jag är kall och jag är allt däremellan. Rösten har tagit till flykten. Den kanske tog semester, trött på att få sätta ljud på min nonsens. Jag förlåter den, ibland är jag besvärlig, jag vet.

MacGyver börjar nu. Tododooo... Jag gillar inte att vara uppe så här sent, känns inte naturligt om min kropp inte förenas med någon ljuv melodi på ett gnistrande dansgolv. Älskog med ljusen som färgar mig. Vissa påstår att sådana här stunder är dyrbara, att det är de som verkligen räknas. Jag vet inte. Det kanske de gör någon gång. Mina grannar har sex igen, jag hör sänggaveln slå mot väggen. Åskan och blixtarna har nog ett stort elektrifierande finger med i det hela. Jag träffade på dem en gång i hissen. Jag förmådde inte gå på, sa att jag skulle ta nästa. Vem vet, jag kanske hade börjat stöna där inför dem i ren och skär trots. För att visa att jag kan bättre än hon. Hell, jag kan bättre än Meg Ryan i "När Harry Mötte Sally".



Gårdagen färgades av rastlöshet, jag lyssnade på French Kiss Fm , bytte kläder, beundrade mina nya ögonbryn och dansade mest hela tiden. Fy på mig, jag vet. Det känns som om jag försöker dansa ikapp något som jag förlorat för länge sedan. Det går inte men det är sannerligen kul att försöka om och om igen. 

Imor... idag ska jag vara tyst som en mus. Rösten ska få vila, hela jag ska få vila. Jag ska rota fram en bok ur bananlådorna, ligga ner och läsa. Det är vad jag verkligen, verkligen behöver.

Åskan har upphört och jag är inte rädd längre.

Jag har alltid varit rädd för tattoos.

Alltså, inte på andra utan på mig själv. Vissa tatueringar är helt enkelt rätt. De är konst. Andra tatueringar not so much. "Jaha... bla-ha... så nu är du en mäktig krigare med ditt krigaremblem på axeln/armen/ryggen/skulderbladen/vaden/whatever".  Ok, jag är inte helt främmande för att morra när jag river på en het främlings tatuering. Ibland väcks något inom en, ibland inte men ändå. Bla-ha! 

Man kanske vill ha något fantastiskt skrivet på något urgammalt språk. Tänk om tatueraren goes mental och istället för carpe diem-aktigt vackert på sanskrit skriver:  "Carpe this maddafakka, you didn't tip my sister who's working at that bar you got drunk at last night, that's why I'm leaving my mark on you. I cut you with dirty needle, maddafakka!"

Bachelor Girl - Buses & Trains

So I walked under a bus
I got hit by a train
Keep falling in love
Which is kinda the same
I've sunk out at sea
Crashed my car, gone insane
And it felt so good
I want to do it again

I want to do it again...

Jag behöver en anthem när tillvaron inte är den mest ljusa. Det här får bli min. Gods above skall veta hur länge jag letat efter den här låten. Konstigt att jag behöver den fortfarande.

J***a lövblåsare.

Det här går helt emot min nyfunna buddhism där jag ska praktisera högsta tolerans och förståelse men klockan är halv 08 på morgonen. Ok, det är måndag men det är inte höst. Hur många löv kan ha fallit av för att det ska kännas som att de behöver blåsas bort?!  Precis när jag trodde hoppet var ute och när sömnigheten undkom mig, sömnigheten som hade hållit mig kvar mellan sängen och täcket i låt säga två timmar till, ja då stänger han ner lövblåsaren. Och där ligger jag kvar... med skändande öron. Nej gott folk, jag fördömer å det strängaste denna människans våldshandlingar på mina öron.

Nu blir det rabarberpaj och citronté till frukost... för att försöka reparera mina skadade nerver.

Munkarna har kommit till stan!

Nej nej, inte Dunkin' Donuts! Munkar som i tibetanska buddhistmunkar förstår ni. Vännen Sunshine sken som solen när deras grupp satte sig bredvid oss när vi åt lunch på Andrum. Det var inte ens meningen att vi skulle dit till att börja med men på något sätt så hamnade vi där ändå. Det känns bra, buddhismen behövs i Göteborg. Vi talade med dem och de planerar att öppna ett centrum där de kommer ha meditationer och föreläsningar bland annat. Helst vill de öppna en gård ute på landet vilket låter som en förträfflig idé. Den tibetanska munken tog sig tid att rita till några tecken på Sunshine's tattoo som saknades och så fick vi deras Facebook så vi kunde hålla oss uppdaterade med alla events som de skulle anordna. Haha jag vet, munkarna har Facebook. It's funny because it's true. 

Jag insåg idag hur potent min Chanel No 5 är. Den doftar gott men man blir yr i bollen av dess styrka om man tar i. Det räcker med att spruta ut den i luften och gå genom Chaneldimman för rätt effekt.

En skön söndag i övrigt, en lugn promenad, tittade in i några affärer, vila på stadshustrappan för det är där jag gillar att vila benen och se ut över en bit av verkligheten. Oftast är det jag ser fint. Jag är fortfarande inte kvitt den här förkylningen som sitter i kroppen. Jag känner att den rör sig uppåt, ut ur kroppen men det dröjer ett tag tills allt kommer ut. Det gäller att lyssna på kroppen. Nu sitter jag här och äter rabarberpaj. Den kommer att bota mig, det känner jag på mig.

Bild: Vice Magazine "Kagomaniacs" by Shintaro Kago.

I know now, it's all too much.

Mina lediga dagar har varit fullspäckade den här senaste tiden, jag har blivit besatt av att göra intressanta saker när jag har tid och är ledig. Jag trycker in en massa aktiviteter i en redan fullspäckad dag. Ingen vila, ingen paus, bara en massa fläng hit och dit. Jag stressar när jag tror att jag vilar ut. Stressar över när, var, hur allt ska göras, ses, höras med mera. Det blir ett jobb att ha kul och därför blir det som det blir. Nu sitter jag här med feber och värk i hela kroppen. Och det är väl det jag förtjänat som inte gett min kropp tillfället att varva ner och ta igen sig. Jag har haft roligt men jag borde stanna upp ibland och göra det man gör när man stannar upp... Andas, kanske?

Samtidigt har jag totalt glömt att ordna till det i mitt hem. Mitt hem har varit en plats där jag springer in, lämnar av saker, byter om och sedan springer ut igen lika snabbt. Oftast rusar jag in igen för att jag glömt något även om jag bara fått för mig att jag glömt att låsa dörren. Typiskt. Efter det roliga kommer jag tillbaka och sover över och sedan samma sak igen... och igen. Det finns ingen fristad alls här för mig och det är nog vad jag behöver och stundtals måste ha. Visst, det mest roliga finns där ute någonstans, det kommer det alltid att göra... och jag är duktig på att hitta det men man behöver kunna trivas där man har sin sked, sin fina tékopp med smultron på, sin mjuka kudde och så vidare. Så nu har jag ett antal lediga dagar för att vila ut och ta tag i saker. Några saker.

Très dramatique. ♥

Min fantastiska onsdag...

... förra veckan började med en tidig roadtrip till Grebbestad med en vän. Hon skulle ha ett möte med en elektriker och jag skulle absorbera allt solsken som kom min väg. Öppna fönsterrutor, vind i håret och UB40's "Red Red Wine" i högtalarna. Reggaefavoriterna avlöste varandra medan vi sjöng sönder dem som vanligt. Inget att vara stolt över men som tur var volymen för hög för att någon av betydelse skulle utsättas för det hemska. 

På Q skär, där jag såg en underbart stilig (och olagligt?) ung norsk man (oklart), yngling ( jag närmar mig), kille (ja det var det han var så vitt jag såg) vars far jag flirtade med (för att det kändes helt rätt), intog jag ljuvligt goda musslor i sås och rosé vin. Jag passade på och tog en liten promenad där jag kikade in i de små butikerna längst bryggan och efter det körde min vän mig till sin stuga där jag slängde av mig det mesta förutom ett linne och klippte gräset barfota. Att klippa gräs barfota är nog så nära jag någonsin kan vara mitt riktiga jag. Mina tankar och jag i perfekt harmoni, svetten som rinner nerför halsen medan man... hugger i heter det visst. Målmedvetenhet. Känslan av mjukt gräs mot fötterna är obetalbar. Elektrikern uppskattade det tydligen också, "underbart med en svettig kvinna", hahaha... Jag vet, gott folk, jag vet. Stugan kommer att hursomhelst bli väldigt fin när renoveringen är färdig, ska fly dit när jag blir framgångsrik och drabbas av någon sorts existentiell kris.

Ja, sedan bar det av tillbaka hemåt där jag handlade och efter det mötte upp några vänner på Rockbaren. Ja, igen! That place grows on you. Slowly. Jag är väldigt uppskattad där, antagligen för att jag delade ut chocolate chip cookies men eventuellt mest för att jag ser frommare ut än ett litet lamm. Jag gillar det, jag ska vara ett lamm med huggtänder. Det behövs på ett ställe som Rockbaren. Alla skäggen och polisongerna fascinerar mig. Jag blir inte kåt nej, jag vill bara dra i dem... hårt. Jag lärde mig hur man head bangar som en långhårig rocksnubbe av en långhårig rocksnubbe som heter Kenneth. Det krävs inlevelse och seriösa skills för att få till det. "Practice makes perfect", I know. Vi shottade ihop och han försökte få till det med både mig och mina två polare. Sköna människor, alla vill skåla och äta mina kakor. 

Är jag fördomsfull? Inte så mycket som jag borde vara. Det är ett ställe där killarna kallade sina tjejer för "kärringar". Fonetiskt lät det som "köRRRing" men det gör inte saken bättre. Världen är en svartvit plats och jag försöker så hårt att vara färggran och lysande. Tröttsamt. I am my own worst pain in the ass, for sure but my Wednesday was smashing and I am still savouring it.