Det här går helt emot min nyfunna buddhism där jag ska praktisera högsta tolerans och förståelse men klockan är halv 08 på morgonen. Ok, det är måndag men det är inte höst. Hur många löv kan ha fallit av för att det ska kännas som att de behöver blåsas bort?! Precis när jag trodde hoppet var ute och när sömnigheten undkom mig, sömnigheten som hade hållit mig kvar mellan sängen och täcket i låt säga två timmar till, ja då stänger han ner lövblåsaren. Och där ligger jag kvar... med skändande öron. Nej gott folk, jag fördömer å det strängaste denna människans våldshandlingar på mina öron.
Nu blir det rabarberpaj och citronté till frukost... för att försöka reparera mina skadade nerver.
