Det åskar och regnar där utanför. ☂

Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Jag är inte rädd! Eh struntsamma! Klart jag är rädd. Det säger pang där ute. Pang! Jag har alltid varit rädd för åskan. Samtidigt som jag ryser över välbehaget det ger att befinna sig inne i hemmets trygga värme och skydd. Jag hade verkligen inte velat vara där ute just nu.

Jag tycker synd om mig själv just nu. Allt värker av hostandet. I bröstet och uppåt i den icke fungerande halsen. Jag är varm, jag är kall och jag är allt däremellan. Rösten har tagit till flykten. Den kanske tog semester, trött på att få sätta ljud på min nonsens. Jag förlåter den, ibland är jag besvärlig, jag vet.

MacGyver börjar nu. Tododooo... Jag gillar inte att vara uppe så här sent, känns inte naturligt om min kropp inte förenas med någon ljuv melodi på ett gnistrande dansgolv. Älskog med ljusen som färgar mig. Vissa påstår att sådana här stunder är dyrbara, att det är de som verkligen räknas. Jag vet inte. Det kanske de gör någon gång. Mina grannar har sex igen, jag hör sänggaveln slå mot väggen. Åskan och blixtarna har nog ett stort elektrifierande finger med i det hela. Jag träffade på dem en gång i hissen. Jag förmådde inte gå på, sa att jag skulle ta nästa. Vem vet, jag kanske hade börjat stöna där inför dem i ren och skär trots. För att visa att jag kan bättre än hon. Hell, jag kan bättre än Meg Ryan i "När Harry Mötte Sally".



Gårdagen färgades av rastlöshet, jag lyssnade på French Kiss Fm , bytte kläder, beundrade mina nya ögonbryn och dansade mest hela tiden. Fy på mig, jag vet. Det känns som om jag försöker dansa ikapp något som jag förlorat för länge sedan. Det går inte men det är sannerligen kul att försöka om och om igen. 

Imor... idag ska jag vara tyst som en mus. Rösten ska få vila, hela jag ska få vila. Jag ska rota fram en bok ur bananlådorna, ligga ner och läsa. Det är vad jag verkligen, verkligen behöver.

Åskan har upphört och jag är inte rädd längre.