...överlevde jag trots doktorns talförbud, battle i tvättstugan, trots en lägenhet som inte ger mig inspiration till något och en mängd annat. Jag är en survivor, en kämpe. Det är jobbigt att inte kunna prata. Speciellt om man går på en föreläsning om buddhism där man inte riktigt kan ställa frågorna utan att ens röst låter som något som kan tillhöra en Ulf... eller Orvar! Ok, jag fuskade på en rad olika sätt men det hade alla gjort. Det positiva i att bli dömd till tystnad är att man hör saker på ett helt annat sätt. Man hör sina egna tankar, sin inre dialog i sin renaste form. Jag har alltid förespråkat dess närvaro i våra liv och vikten av att underhålla den. Nej, man är inte konstig om man talar med sig själv.
Tillbaka till jobb, tillbaka till träning, tillbaka till ljuset och glädjen av att se, höra, röra, känna och tala. Ja, jävlar vad skönt det ska bli att få prata igen. Jag ska snacka ikapp allt som jag missat över fika hela veckan lång. Blah blah och vad sa hon då blah blah jasså blah blah å-ma-gad blah blah!!
