... av mina välplacerade och välvalda ord tänkte hon medan hon utbytte tankar med en främling. Oftast strömmar de bara ut, det är en gåva. Orden är luriga. Orden gör en tankfull. Orden gör en tacksam och mottaglig för vad som helst. Med ett enda ord kan man falla, allt kan falla och med ett enda ord kan man resa sig, starkare än någonsin. Så ytterst dramatiskt av mig, eller hur?
Så vacker är jag inte, så vacker som du innerst innerst inne tänker och måhända fantiserar fram när du läser eller hör mina ord i mina svar i mina meningar i... Allt blir än mer pulserande i ditt sinne för att du själv sätter ihop småbitarna i ditt egna huvud. Småbitarna är fina, de utgör helheten. Jag är tillräckligt vacker, klipsk, cool, rolig och allt det som behövs för att vem som helst ska uppskatta det. Vem som helst med de övriga i undantag. De övriga behövs inte. Och jag tror att du faktiskt behöver bara uppskatta och bli uppskattad av någon i din ordnade vardag. Den kanske är ordnad till tomhet och då söker du fylla den med "olycka"... äventyr... problem och annat som man kan tänkas behöva fylla tomrummen med.
En vän sa till mig idag att jag behöver "get laid". Min mormor sa för länge sedan att "kvinnor blir galna om de inte låter sina vätskor blandas" medan hon packade en låda med leftovers till mig. En väns mormor bekräftade det och hon är den största katoliken av dem alla vilket gör henne till den högsta av de bekräftande instanserna som finns tillgängliga för oss vanliga dödliga. Om hon tycker det måste det vara så, eller hur? "Du skola icke vara hoe." Min vän kunde supa ner mig och fixa ett ligg på nolltid och sedan knäppte hon med sina fingrar. "Det är så jag brukar göra!" Jag såg tankfull ut, tyckte även hon. "Men du vet älsklingen, man mÅÅÅste ha det. Leva uuuut, låta sig fyllas av livet... och annat som fyller. HÅHÅ... Sprit... och annat hihihiii".
Fylla tomrummet. Ja jag tänker, det är kanske det som behövs.
