Tidigare i veckan träffade jag en kille från nätet för första gången. Hahaha, ja jag med mitt skyhöga trygghetsbevarande behov träffade en främling från nätet. Jag ville vara impulsiv, ok? Nej, det var ingen kille. Det var en man. Det var så mycket man att jag blev rädd haha... Han visste allt om min bakgrund eller... nu när jag tänker efter så är jag inte så säker på det hela. Hm... Det är intressant att jag utgår ifrån att han vet trots att det inte ens kom på tal. Många människor är som bekant (för mig) helt blinda, döva eller whatever när de förvirras av en yta som intresserar de på ett eller annat sätt. Ja det hade inte förvånat mig om han inte visste. Vad konstigt det lät...
Åh nervositeten, åh bubblorna i magen, åh! Nej fy, det var en massa elefanter som löpte amok. Tur att "träffen" inte varade så länge för då hade jag kräkts rakt ut i en kaskad rakt över honom. Tack gode Gud för Gothia. Efteråt rann det bara av mig medan jag sörplade på min latte och självklart ringde en vän för att berätta om det medan jag skrattade lite hysteriskt. "HAHAHA han sa HAHAHA och sen sa jag HAHA...HAHA... " Nej hörni, det här med att spontanträffa totala främlingar från nätet är inte my cup 'o' tea. Inte ett dugg. Kanske inte den här främlingen... ? Haha, vad tänkte jag på egentligen? Eller med? Nej, nej.
Trots allt det obehagliga måste jag ge mig själv cudos för att jag vågade. It truly takes lots and lots of cojones för någon som mig. Jag har lovat mig själv att vara mer utåtriktad överlag framöver och det här var en liten sak. Jag kan bättre. Jag kan bättre än att dra en främling i polisongerna också. Samtidigt hade jag satt upp en spärr för mig själv där jag inte skulle göra sådant där alls men där ser man, så går det. Impulsen styrde den här gången och jag kommer utan tvekan göra det igen fast med en person man känner sig någorlunda bekväm med. Hur mycket bekväm man nu kan känna sig i sådana situationer.
"Åh du var min första..." Tack främling.
