... förra veckan började med en tidig roadtrip till Grebbestad med en vän. Hon skulle ha ett möte med en elektriker och jag skulle absorbera allt solsken som kom min väg. Öppna fönsterrutor, vind i håret och UB40's "Red Red Wine" i högtalarna. Reggaefavoriterna avlöste varandra medan vi sjöng sönder dem som vanligt. Inget att vara stolt över men som tur var volymen för hög för att någon av betydelse skulle utsättas för det hemska.
På Q skär, där jag såg en underbart stilig (och olagligt?) ung norsk man (oklart), yngling ( jag närmar mig), kille (ja det var det han var så vitt jag såg) vars far jag flirtade med (för att det kändes helt rätt), intog jag ljuvligt goda musslor i sås och rosé vin. Jag passade på och tog en liten promenad där jag kikade in i de små butikerna längst bryggan och efter det körde min vän mig till sin stuga där jag slängde av mig det mesta förutom ett linne och klippte gräset barfota. Att klippa gräs barfota är nog så nära jag någonsin kan vara mitt riktiga jag. Mina tankar och jag i perfekt harmoni, svetten som rinner nerför halsen medan man... hugger i heter det visst. Målmedvetenhet. Känslan av mjukt gräs mot fötterna är obetalbar. Elektrikern uppskattade det tydligen också, "underbart med en svettig kvinna", hahaha... Jag vet, gott folk, jag vet. Stugan kommer att hursomhelst bli väldigt fin när renoveringen är färdig, ska fly dit när jag blir framgångsrik och drabbas av någon sorts existentiell kris.
Ja, sedan bar det av tillbaka hemåt där jag handlade och efter det mötte upp några vänner på Rockbaren. Ja, igen! That place grows on you. Slowly. Jag är väldigt uppskattad där, antagligen för att jag delade ut chocolate chip cookies men eventuellt mest för att jag ser frommare ut än ett litet lamm. Jag gillar det, jag ska vara ett lamm med huggtänder. Det behövs på ett ställe som Rockbaren. Alla skäggen och polisongerna fascinerar mig. Jag blir inte kåt nej, jag vill bara dra i dem... hårt. Jag lärde mig hur man head bangar som en långhårig rocksnubbe av en långhårig rocksnubbe som heter Kenneth. Det krävs inlevelse och seriösa skills för att få till det. "Practice makes perfect", I know. Vi shottade ihop och han försökte få till det med både mig och mina två polare. Sköna människor, alla vill skåla och äta mina kakor.
Är jag fördomsfull? Inte så mycket som jag borde vara. Det är ett ställe där killarna kallade sina tjejer för "kärringar". Fonetiskt lät det som "köRRRing" men det gör inte saken bättre. Världen är en svartvit plats och jag försöker så hårt att vara färggran och lysande. Tröttsamt. I am my own worst pain in the ass, for sure but my Wednesday was smashing and I am still savouring it.
