Buddha collapsed out of shame

I vanlig ordning var det dags för söndagsfilm och middag med några vänner. Svenskt namn "Buddha föll av skam", en film som jag upplever handlar om människans outtrötliga sökande efter kunskap och därigenom frihet genom ett barns ögon och handlingar. Filmen är gjord mot en vacker men på många sätt förstörd bakgrund och barnens ansikten är värda att fästa extra vikt vid. En fullträff den här söndagen, se den(!), om ni vill.

Beyoncé - Work It Out

Eh, jag inser att jag varit ganska torr och negativ på sista tiden. See, you just gotta work it out. Gymmet, nästa.

Chanser…

… har jag delat ut ett antal under mitt blott 26-åriga liv. När jag tänker efter har de varit alldeles för många men det har i sin tur berott endast på min hunger efter gemenskap. Här syftar jag på chanser som jag har gett till människor då jag velat att de ska ta del i min tillvaro i en vänskap. Jag är egentligen av den åsikten att som vänner ska man inte behöva höra av sig varje dag eller ens en gång i veckan för att just vara vänner men till och med där finns gränser, speciellt om den ena parten tar initiativ till att mötas.

Jag känner en person som kan vara härlig och en riktig livsnjutare som jag. Vi delade samma klassrum en gång i tiden och sedan dess har vi hållit kontakten. Den här människan har jag inte träffat på över en månad och vi bor i samma stad än så länge. Jag har föreslagit drink då och då för den här personen som fyller år en vecka före mig och som nu senast kom in på polishögskolan men det har inte blivit av. Det enda som kommer som svar är, jag hör av mig när jag vet hur det ser ut med jobb, schema osv. Jag kan tänka mig att kontakten kommer helt att upphöra när en flytt till staden polisutbildningen är förlagd till blir aktuell. Man kan tro att det är jag som tar kontakt men det är aldrig så, verkligen aldrig. Det är i själva verket omvänt och då kommer jag med ett förslag vilket är som sig bör vara för jag har varken tid eller ork att skriva sms i all evighet om allt som hänt sen sist.

Från och med nu kommer det inga fler förslag från mitt håll, jag har inte tid även om jag så aldrig mer träffar personen i fråga. Detsamma kan jag konstatera gäller alla andra som inte engagerar sig oavsett vad det handlar om för kommunikationsmedel. Jag tänker aldrig mer slösa min potential eller tid, försöka driva något framåt som inte tas emot med öppna armar. Det finns människor som har en helt annan agenda i livet och det är bra för de, jag tackar för mig och drar vidare men oengagerade människor är för övrigt bland det värsta jag vet och då kan de lika gärna hålla sig borta.

Buraka Som Sistema - Sound Of Kuduro

Såg den här gruppen uppträda på Way Out West i år. Harmonisk kaos. Love.

Jag hade en episod igår...

… som bäst kan beskrivas med en fråga som, ”Vad faaaan äääär meningeeeen meeeeeed deettaaaa!?” Det var ett inre skri á la Munch. Jag har jobbat hela långa veckan och själva tiden på jobbet var givande och lärorik vilket ingen upplever hela tiden på samma arbetsplats. På den punkten var jag glad, nöjd till och med.

När jag väl kom hem och satte mig ner med ett glas blåbärssaft, precis som jag gör nu, kände jag mig så tom. Nej, jag var inte trött, jag var bara tom. Jag kom hem alltså till en tom lägenhet och där satt tomma jag och läste dagens e-post/post. När jag var klar tittade jag rakt fram en lång stund. Det var nog den mest ensamma stunden i mitt liv och ett tag undrade jag om jag inte bara skulle fylla badkaret med varmt vatten, skära upp handlederna och lägga ner mig i en evighet. Ingen paus, ingen vila, bara lägga ner försöken. Allt. Handlingen kändes så lockande att jag vaknade upp ur tankarna med ett ryck. Det är ingen ny fundering, sådana har följt med mig ett bra tag, speciellt när livet ter sig som mest tungt eller tomt. Det var skrämmande. Jag frös i tiden och stannade nästan helt, ni vet när det saktar in så mycket att man knappt tror att man rör sig.

Vad är det jag behöver? Jag börjar inse vad det är. Jag tror att jag behöver hålla mig sysselsatt och krydda det med roliga upplevelser hela tiden. Hade jag känt att det var hälsosamt hade jag skaffat mig ett till jobb. Det behöver inte ens vara något nytt eller något som ger mig svindlande spänning i tillvaron. Det räcker med korta projekt, enkla till och med, så att jag håller fokus framåt. Avkoppling är en annan sak.

Edward Munch "Skriet"

Jag pyntade...

… granen hemma hos Sunshines föräldrar. Vi åt knäck, choklad, clementiner och drack tea. Det var underbart. Hur kan något döende, som julgranar ganska ofta är, skänka så mycket glädje och magi under ett kort avbrott i min verklighet? Det var rent av meditativt och jag fann mig försjunken i ett bottenlöst lugn medan jag hängde upp pynt som såg ut som flugsvampar, glittriga äpplen/grönsaker, indiska smycken, små djävlar, den heliga jungfrun (det är viktigt med kontraster), älvor, tropiska akvariefiskar med mera. Jag tänkte inte ens på att jag är hemma hos någon annans föräldrar och klädde deras julgran, jag kände ingen saknad efter en egen julgran eller min mormors (för Julen har sig inte varit lik sedan gammelmormors bortgång) utan endast, vad jag hädanefter kommer att använda som referens för, gammal hederlig julefrid. Det behöver jag.

God Jul.

Khia - My Neck My Back

"bustin' nuts" haha...

En klassiker, kan jag tycka (och bra för tempot när man "lyfter skrot"). Varför funkar sådan här musik jättebra att strippa till? Borde nog starta en "Musik att strippa till" -serie i bloggen... bara för kontinuitets skull alltså.

Experiment? Nej. Experimentell? Nej.

Kanske aldrig någonsin, kanske någon gång i en avlägsen framtid, så som det ser ut nu. Ibland undrar jag om det är mitt och andras (som har ett liknande) öde att ständigt vara föremål för människors, vad jag kan uppleva ibland som ganska vidriga fantasier? Är jag ett objekt, något som bara släcker en törst, en hunger i stunden och sedan glöms bort? Finns det inget mer jag kan tänkas ge någon? Finns det så få som kan se lite mer eller behöva mycket mer från mig som människa? Tja, allt vid sidan av kärlek (för kärlek är en annan grej med helt andra kriterier uppställda hos mig i alla fall)? Jag vet att vissa väljer att vara ett objekt och det funkar bra för dem. Hell, ibland har det funkat bra i liten dos för mig också.

Jag är medlem i en community där människor med olika läggningar, fetischer, livsstil och allt vad det heter kan mötas. Nu är den här communityn inte på något sätt representativ för hela mänskligheten eller Sveriges befolkning och det är något som jag är ganska medveten om. Om något är det snarare en samlingsplats för just de som är ute efter det jag inte vill ha eller göra just nu.

Många har valt kön och många har valt läggning men det finns även ett alternativ som heter experimentell. Oftast är det män/killar/grabbar/gubbar (som skriver till mig). Antingen är de ute efter att prova på ”nyheter” som att idka sexuellt umgänge med en shemale eller transvestit, transsexuell post operation, homosexuell (musklig, smal, feminin, maskulin, undergiven, dominant osv. vilket kan gälla alternativen framför homo också) eller så har de redan gjort något av det och fått mersmak. De har gjort upp ett helt diskret liv vid sidan om det liv som de ”verkligen” lever. De smyger vilket jag förstår och samtidigt ser ner på för de förnekar en del av sig själva som ändå tar upp en betydande andel av deras liv och tankeenergi. Jag förespråkar att vara medveten och att leva ut sitt sanna eller bästa jag utan att skada andra. Ibland är det män eller kvinnor som länge varit heterosexuella men som nu är villiga att prova sin läggnings begränsningar. Fine, man måste få prova. Många resonerar så kring sex och vissa resonerar så kring ett par snygga skor. Vissa personer verkar vara ute efter kommunikation även om jag kan ana en sexuell underton. Ännu färre är ute efter ren kommunikation som förvisso kan handla om allt möjligt.

Jag är inte experimentell även om jag getts tillfällen att vara det. Jag vill inte vara någons experiment även om det ges tillfällen att ständigt vara det. Jag kan välja och vraka bland främlingar, vissa mer attraktiva än andra. Vissa är unga och vissa är äldre eller tom mycket äldre vilket är något som inte alls faller mig i smaken. Om något är det avskräckande att ha så många alternativ vid sidan av att man ibland kan känna sig bortskämd med uppmärksamhet.

Det som förvånar mig ändå är att det finns så få likasinnade där. Det vill säga människor som är som jag ute efter kommunikation och som inte behandlar en som ett föremål för sin lust eller bisarra fascination vars förekomst jag också förstår. Jag om någon förstår nyfikenheten men jag vill inte vara ett lexikon för curiosa och/eller konstigheter. Jag genomgick eller genomled, beroende på hur man vill se det, inte det jag gått igenom för att få vara ingenting, en leksak. Jag gick igenom det för att få vara mig själv och mer hel och dela allt det positiva som det medför med andra. Livet är konstigt nog redan som det är. Ibland kan livet vara förunderligt till den grad att man tycker att en sko passar ypperligt väl i ansiktet på en viss f.d. president… på tal om att prova skor.

Jag födds på nytt...

...varje natt, det sa vinet till mig igår kväll men jag hade glömt det. Det kan i och för sig ha varit den goda pizzan... Nåväl, nu vet jag det.

Yael Naim - New Soul



I'm a new soul
I came to this strange world
Hoping I could learn a bit 'bout how to give and take
But since I came here, felt the joy and the fear
Finding myself making every possible mistake

La, la, la, la...
La, la, la, la...

See I'm a young soul in this very strange world
Hoping I could learn a bit 'bout what is true and fake
But why all this hate? try to communicate
Finding trust and love is not always easy to make

La, la, la, la...
La, la, la, la...

This is a happy end
Cause you don't understand
Everything you have done
Why's everything so wrong

This is a happy end
Come and give me your hand
I'll take you far away

I'm a new soul
I came to this straight world
Hoping I could learn a bit 'bout how to give and take
But since I came here, felt the joy and the fear
Finding myself making every possible mistake

New soul... (la, la, la, la...)
In this very strange world...
Every possible mistake
Possible mistake
Every possible mistake

Mistakes, mistakes, mistakes..

Ångesten…

… byttes ut mot glädje när jag träffade min goda vän. När jag står inför stora och viktiga och framförallt bra förändringar blir jag ångestfylld. Jag äter sämre, sover sämre, ja allt blir knepigare av funderingarna och av… tja, ganska många olika skäl. Det stormar inuti även om det på ytan ser helt annorlunda ut och värst blir det nog om nätterna. Det såg mörkt ut men det var tur att jag gick ut hemifrån till slut för när jag väl stod på Korsvägen och såg vännen Sunshine komma gående mot mig höll jag på att brista ut i storgråt. Hela dagen tidigare hade jag tillbringat trampandes i gamla fotspår, det som är tryggt och som inte skrämmer mig hemskt som det nya som närmar sig. Samtidigt som det är så plågsamt att riva upp gamla sår, vilket bara får en att känna sig ynklig och patetisk, är hela min kropp i uppror mot det nya. Det är som om någon tvingar i/på mig något nytt och okänt att äta mig mätt på. Det går fan inte ner, inte än. En helt ny början är vad det är och sådant är inte alls lätt. Ibland blir det så svårt att man backar helt.

Det var tänkt att vi skulle ta oss till ett ställe på vägen mot Mölndal där de sålde vintage och samtidigt hade tagit dit några konstnärers verk. Vernissage, mingel och bra fynd men det vi kom till visade sig vara ett fantastiskt loft, någons hem alltså och min vän råkade känna värden sedan tidigare. Det kunde ha varit en bra sak (”hört talas om bekant-rabatt?”) men så mycket tur kan man inte ha på en och samma gång. Med hjälp av dåliga ursäkter och min väns försäkran om att hon skulle ersätta mig för en eventuellt missad vintage kuvertväska av ett speciellt märke rusade vi vidare till Trattoria da Pasquale som serverar RIKTIG italiensk pizza (det är enda pizzan i Göteborg som duger, tro mig). Där satt vi och begrundade kvällens flykt och försökte se om det visa röda vinet svarade på våra frågor. Det är väl som oraklet i Delphi, man får aldrig något vettigt svar i slutändan för vi är alla utlämnade åt vårt grymma öde. Jag vet att jag inte kommer att backa, det går inte.

Kvällen avslutades med att spana in en snygg kock på vår promenad hemåt. Han var ute på äventyr i sin uniform, jobbade på ett ”ok-ställe” runt hörnet. Med goda vänner kan man förfölja människor utan att känna sig dum vilket var precis vad vi gjorde. Ideal är att låta magen smälta den fantastiskt lätta men mättande pizzan… men om man ska vara destruktiv i stunden kan man lika gärna vara det med hjälp av en äcklig 7-eleven brownie. Undrar vad kocken hade tyckt…

Brownies

Rose Royce - Wishing On A Star ...

... är precis vad jag gör.

Livet är på topp...

... när mina fruktskålar är fyllda!

Vännen Sunshine var på besök med sina hårbollar ikväll. Det var hennes första besök här. Jag agerade den perfekta värdinnan i ett hem som alltför ofta inte känns alls som mitt eget nuförtiden. Ett annat jag bor här och mitt riktiga jag trängs här inne, kämpar för att få luft och utrymme hos någon som redan gjort sig så hemmastadd och bekväm. Här inne finns det gamla kvar som varit tryggt och bra då det behövdes. Jag, jag verkar vara på väg ut och det är lika bra. Det känns så när jag tittar omkring på alla sakerna som jag använt för att göra min tillbakadragna tillvaro uthärdlig de senaste åren.

En varm soppa med rotgrönsaker och broccoli, morotsbröd med rejäla skivor ost, chokladmuffins, té i skenet från levande ljus, samtal medan hårbollarna gick på upptäcktsfärd i lägenheten och avkopplingen är faktum. Avkoppling hemma mitt i veckan är essentiellt, även om ens hem inte känns helt som ens eget.

Un conte de Noël

Det har varit en riktigt givande och allsidig helg. Jag tror det är den finaste födelsedagspresenten jag någonsin gett till mig själv vid sidan av att, för omväxlings skull, bli glad för att det är min födelsedag. Jag började med drinkar, tequila shots, bra remixad musik (minus salsa) och rumpskakande på Tranquilo. Vulgo-dans till max med en ung men tillräckligt gammal främling på Gretas tills de stängde och en lång promenad för att inta nattamat. Det var kallt i tights men tradition dikterar att det måste vara en kladdig käsekrainer (med allt på) från kiosken vid Evas Paley. En bra natt som avlutades med en svimning i säng runt sex tiden på morgonen. Det blev ingen tandborstning och en massa makeup removal crème överallt. Man kan åtminstone kladda dit lite gegga så får det verka över natten kan man tycka, det fanns ingen ork för något noggrannare. Morgonen tog kål på mig eller var det tvärtom?


Några timmar senare den lördagen var det dags att jobba och det gick ju bra, jag tror att jag var hög på föregående natts glädjerus. Jag vet inte, det är sällan jag drivs framåt av något så je-ne-sais-quoi-artat.

Den ljuva söndagen. Det kändes så, det är sant. Min date med vännen Sunshine som var oroad över sitt beslut för att äntligen dra av plåstret med sin pojkvän. Jobbig situation men på lång sikt kommer hon må bättre för han verkar inte längre vara det hon behöver. Ibland behöver vissa tjejer bli påminda om att bra killar/män kan tycka om dem och sedan sträva mot något bättre för skillnaderna blir trots allt för uppenbara (ibland även katastrofala). Hon, ett virrvarr med en hippie själ och han en stel chalmerist (vilket är jättebra fast på sitt sätt och för någon annan) som behöver en "duktigare" tjej. Det är bäst så intalar hon sig själv även om jag försöker ifrågasätta hennes mönster med killar. Hon vet bäst, det är ju hennes stora hjärta där inne.
Vi fyndade på Fair Fashion Market på Världskulturmuseet, samlade på oss en bunt med visitkort och jag hittade en klänning i eko-bomull som har potential att bli den rätta att ha på sig till jul. Ibland sitter saker rätt även på min konstiga kropp.
Efteråt bar det av till Hagabion för kvällsmat och filmen ”Un conte de Noël” (”En julberättelse”). Franska filmer lämnar en alltid med en massa bra ”men sen då-s…?” Tragikomedi är bra att ha som avslutning på vilken vecka som helst.


Grattis till mig, jag har varit duktig. Nu blåser jag ut ljusen.

Flobots - Handlebars

I can ride my bike with no handlebars, no handlebars, no handlebars...

Min vän, …

… du är fantastisk. Du är den som förstår mig bäst även om vi inte alltid förstår oss på varandra för vi är ganska olika. Du är en fri själ som glänser mest av alla i de glittriga ljusen från nattklubbslamporna. En sann stjärna och idag fyller du 25 så det här är till dig och bara dig.

Jag tittar tillbaka, ler och minns den dagen för nästan 8 år sedan då vi träffades vid hållplatsen efter att ha utbytt meddelanden på gamla Sylvester, minns du habibteh!? Jag smög med mitt medlemskap där, och jag minns hur du kom gående mot mig med ditt ofärgade löshår och hur vi kramades. Jag var och är den som sällan kramar folk som jag precis träffat men jag kramade dig. Vi fann varandra och det var mycket mer än bra. Sedan satt vi länge på en bänk och pratade och kände igen oss i varandras liv och berättelser.

Vi spökade ut oss och skrattade åt varandra när vi översminkade oss med flit och såg hemska ut. Du köpte min första behå. Vi satt vid datorn och imiterade shemaleskrik, jag småskrattar av tanken allena för vi brukar göra det fortfarande. ”Njöööh!” Vissa saker ändras aldrig, andra blir bara bättre. Du var kär i Justin Timberlake och vi sjöng dåligt ihop till barnslig pop och r’n’b och pratade och drömde om allt vi skulle behöva göra för att smälta in, för att inte bli utfrysta och känna oss ensamma. Jag vet inte var jag hade varit idag om jag inte hade mött dig.

Mycket var roligt och jag minns även din omänskliga styrka som inspirerar mig. Den höll dig så stark och så levande, det gör den än idag. Du var så ung, så ung och du var så långt borta från allt det som var bekant och tryggt fastän du nu i efterhand kan känna att det där som var hemma inte alls var ”hemma” egentligen. Du gick klart sista året i gymnasiet i en främmande stad som en tjej, du gick på balen och sedan försvann du ur mitt liv en stund. Du reste ut i stora världen, blev förälskad, sårade och blev sårad och sedan kom dagen då du ringde mig. Jag satt på tåget på väg mot högskolan och när jag hörde din röst blev jag överlycklig. Vi skrattade båda och det gör vi än idag vid sidan av allt annat som vi delar.

Jag är så otroligt stolt över dig, min vackra vän och det borde du också vara med tanke på ditt liv och den människa du är. Ibland glömmer du det men jag finns alltid ett samtal bort med hundratals påminnelser. Du har levt så du fått skinn på näsan, du har älskat, du älskar och du strävar. Se bara på hur långt du har kommit och vad du och vi båda har inför oss. Du är en av de bästa människorna jag känner och jag törs inte ens tänka på hur ödsligt livet hade varit utan dig. Tack för att du är du. Det kommer bara att bli bättre och bättre, det vet jag och du.

Grattis på födelsedagen.

”Njööööh!”

Jag borde vara...

...någon annanstans men det är jag inte. Egentligen borde jag vara någon annanstans alltid men det är bra här och nu.

Min tid är jävligt värdefull.

Nej, inte mer värdefull än andras utan värdefull för mig. Det känner jag mer nu än vad jag kände tidigare då hela jag stod så stilla på vissa sätt. Jag kom att tänka på det häromdagen när jag skulle träffa en vän för lunch. Sms efter sms plingade till i mobilen där hon sköt framåt vår tid för lunch och till slut blev det att jag träffade henne först 45 minuter efter den tiden som vi hade bestämt till att börja med. Tills hon kom hade jag hunnit äta upp linssoppan. Jag skulle själv ta mig till jobbet och innan det hinna springa ett ärande i NK huset.

Nu är det så här att jag vet att hon uppskattar mig så det handlar inte om den gravaste formen av hänsynslöshet även om de flesta hade sett det så direkt. Vissa människor är helt enkelt sena (jag hade en period då jag hela tiden var sen hur mycket jag än försökte att ändra på det, jobbigt som fanken) och jag vet hur jag ska förhålla mig till henne och planera när det gäller hur hon passar sin tid. Samtidigt som det finns en envis aspekt av att man ändå förvånas över någons näsvishet, ”hur kan X låta mig vänta gång på gång?!”, kommer man även till en punkt där man anser att den som kommer för sent får finna sig i att våra möten blir kortare på grund av hans eller hennes dåliga planering. Det är deras problem och deras problem endast. Mitt enda bekymmer är vad jag kan tänkas hitta på för bra saker under tiden. En massa affärer behöver (lägg märke till att jag inte skrev ”måste”) rotas i, en bok behöver läsas, en tidning behöver bläddras igenom, hell (!) mobilen behöver tömmas på gamla sms för det görs inte automatiskt så vitt jag vet och så vidare.

Framöver ska jag våga mig på att prova att bara gå vidare och inte svara i telefon när den som kommer för sent äntligen kommer. Det utan att bli sur alls för det är också slöseri med tid och vem vet vad mer. Om jag svarar vilket är artigt (och det gillar jag att vara) borde ett enkelt obekymrat, ”oj vad synd, jag hade egentligen inte så mycket tid så jag var tvungen att röra mig vidare men jag hör av mig snart så kan vi försöka träffas i tid då” räcka skulle jag tro. Det behöver inte alls bli mer dramatiskt än så.

Fast idag var jag den som var sen, fan också.

Adele - Chasing Pavements

Hennes spelningar hade jag antagligen uppskattat.

Min plan…

…för ett sundare liv behöver inte vara komplicerad eller vända upp och ner på hela min tillvaro. Vad som är relevant är att jag behöver en sådan plan för att jag har, som jag skrivit innan, väldigt lätt för att glömma mig själv och det vill jag sluta med. Det är enkla lösningar och kan verka riktigt töntiga i andras ögon men jag är en person som levt länge med att missbruka mat på olika sätt.

Therefore, as God(ess) and Internet is my witness, I shall NEVER eat that apple cinnamon cake again. Evil, be gone.

Nej då.

Jag ska:

alltid äta en bra frukost för den bäddar för hur resten av dagen kommer att bli. På det sättet slipper jag vräka i mig senare på dagen.

dricka mycket vatten, té till måltiderna.

ta tillvara varje möjlighet att röra på mig.

undvika småätande, speciellt på jobbet. En viktig fråga att ställa är ”Behöver jag detta?”

äta mer kyckling och fisk då rött kött slöar ner mig fastän jag aldrig kan ge upp det helt. Laxlunch en gång i veckan, eventuellt köpa Omega-3 tillskott.

äta långsamt och ta god tid på mig med maten. Inget stress och ingen snabbmat (vilket jag i och för sig varit rätt bra på att hålla mig ifrån, jag tycker att det finns godare mat än mat från McDonalds och Burger King).

äta Saluhallens goda linssoppa minst en gång i veckan.

äta vid bestämda tider på dygnet för det mår min mage bra av.

begränsa intaget av sötsaker. Då ska jag helst själv göra eller baka för den kreativa processen ger mig lugn och fokus eller gå ut och äta någon riktigt god efterrätt i fin miljö.

äta frukt för att hålla igång magen mellan måltiderna.

äta mer grönsaker till maten. Säsongsanpassa konsumtionen dvs. äta de grönsaker som är aktuella för säsongen.

variera mängden fiber i maten för jag blir hård i magen. Vitt bröd är bröd också.

sova minst 7 h per natt. 40 minuters siesta på eftermiddagen (om möjligt). Ibland räcker 15 minuter för att låta hjärnan ”starta om”.


Ska fylla på här allt eftersom det kommer bra saker till skallen…

Ja...

... men på det själsliga kontot är jag en maddefakkin' billionaire.