… byttes ut mot glädje när jag träffade min goda vän. När jag står inför stora och viktiga och framförallt bra förändringar blir jag ångestfylld. Jag äter sämre, sover sämre, ja allt blir knepigare av funderingarna och av… tja, ganska många olika skäl. Det stormar inuti även om det på ytan ser helt annorlunda ut och värst blir det nog om nätterna. Det såg mörkt ut men det var tur att jag gick ut hemifrån till slut för när jag väl stod på Korsvägen och såg vännen Sunshine komma gående mot mig höll jag på att brista ut i storgråt. Hela dagen tidigare hade jag tillbringat trampandes i gamla fotspår, det som är tryggt och som inte skrämmer mig hemskt som det nya som närmar sig. Samtidigt som det är så plågsamt att riva upp gamla sår, vilket bara får en att känna sig ynklig och patetisk, är hela min kropp i uppror mot det nya. Det är som om någon tvingar i/på mig något nytt och okänt att äta mig mätt på. Det går fan inte ner, inte än. En helt ny början är vad det är och sådant är inte alls lätt. Ibland blir det så svårt att man backar helt.
Det var tänkt att vi skulle ta oss till ett ställe på vägen mot Mölndal där de sålde vintage och samtidigt hade tagit dit några konstnärers verk. Vernissage, mingel och bra fynd men det vi kom till visade sig vara ett fantastiskt loft, någons hem alltså och min vän råkade känna värden sedan tidigare. Det kunde ha varit en bra sak (”hört talas om bekant-rabatt?”) men så mycket tur kan man inte ha på en och samma gång. Med hjälp av dåliga ursäkter och min väns försäkran om att hon skulle ersätta mig för en eventuellt missad vintage kuvertväska av ett speciellt märke rusade vi vidare till Trattoria da Pasquale som serverar RIKTIG italiensk pizza (det är enda pizzan i Göteborg som duger, tro mig). Där satt vi och begrundade kvällens flykt och försökte se om det visa röda vinet svarade på våra frågor. Det är väl som oraklet i Delphi, man får aldrig något vettigt svar i slutändan för vi är alla utlämnade åt vårt grymma öde. Jag vet att jag inte kommer att backa, det går inte.
Kvällen avslutades med att spana in en snygg kock på vår promenad hemåt. Han var ute på äventyr i sin uniform, jobbade på ett ”ok-ställe” runt hörnet. Med goda vänner kan man förfölja människor utan att känna sig dum vilket var precis vad vi gjorde. Ideal är att låta magen smälta den fantastiskt lätta men mättande pizzan… men om man ska vara destruktiv i stunden kan man lika gärna vara det med hjälp av en äcklig 7-eleven brownie. Undrar vad kocken hade tyckt…
Det var tänkt att vi skulle ta oss till ett ställe på vägen mot Mölndal där de sålde vintage och samtidigt hade tagit dit några konstnärers verk. Vernissage, mingel och bra fynd men det vi kom till visade sig vara ett fantastiskt loft, någons hem alltså och min vän råkade känna värden sedan tidigare. Det kunde ha varit en bra sak (”hört talas om bekant-rabatt?”) men så mycket tur kan man inte ha på en och samma gång. Med hjälp av dåliga ursäkter och min väns försäkran om att hon skulle ersätta mig för en eventuellt missad vintage kuvertväska av ett speciellt märke rusade vi vidare till Trattoria da Pasquale som serverar RIKTIG italiensk pizza (det är enda pizzan i Göteborg som duger, tro mig). Där satt vi och begrundade kvällens flykt och försökte se om det visa röda vinet svarade på våra frågor. Det är väl som oraklet i Delphi, man får aldrig något vettigt svar i slutändan för vi är alla utlämnade åt vårt grymma öde. Jag vet att jag inte kommer att backa, det går inte.
Kvällen avslutades med att spana in en snygg kock på vår promenad hemåt. Han var ute på äventyr i sin uniform, jobbade på ett ”ok-ställe” runt hörnet. Med goda vänner kan man förfölja människor utan att känna sig dum vilket var precis vad vi gjorde. Ideal är att låta magen smälta den fantastiskt lätta men mättande pizzan… men om man ska vara destruktiv i stunden kan man lika gärna vara det med hjälp av en äcklig 7-eleven brownie. Undrar vad kocken hade tyckt…
Brownies
