… har jag delat ut ett antal under mitt blott 26-åriga liv. När jag tänker efter har de varit alldeles för många men det har i sin tur berott endast på min hunger efter gemenskap. Här syftar jag på chanser som jag har gett till människor då jag velat att de ska ta del i min tillvaro i en vänskap. Jag är egentligen av den åsikten att som vänner ska man inte behöva höra av sig varje dag eller ens en gång i veckan för att just vara vänner men till och med där finns gränser, speciellt om den ena parten tar initiativ till att mötas.
Jag känner en person som kan vara härlig och en riktig livsnjutare som jag. Vi delade samma klassrum en gång i tiden och sedan dess har vi hållit kontakten. Den här människan har jag inte träffat på över en månad och vi bor i samma stad än så länge. Jag har föreslagit drink då och då för den här personen som fyller år en vecka före mig och som nu senast kom in på polishögskolan men det har inte blivit av. Det enda som kommer som svar är, jag hör av mig när jag vet hur det ser ut med jobb, schema osv. Jag kan tänka mig att kontakten kommer helt att upphöra när en flytt till staden polisutbildningen är förlagd till blir aktuell. Man kan tro att det är jag som tar kontakt men det är aldrig så, verkligen aldrig. Det är i själva verket omvänt och då kommer jag med ett förslag vilket är som sig bör vara för jag har varken tid eller ork att skriva sms i all evighet om allt som hänt sen sist.
Från och med nu kommer det inga fler förslag från mitt håll, jag har inte tid även om jag så aldrig mer träffar personen i fråga. Detsamma kan jag konstatera gäller alla andra som inte engagerar sig oavsett vad det handlar om för kommunikationsmedel. Jag tänker aldrig mer slösa min potential eller tid, försöka driva något framåt som inte tas emot med öppna armar. Det finns människor som har en helt annan agenda i livet och det är bra för de, jag tackar för mig och drar vidare men oengagerade människor är för övrigt bland det värsta jag vet och då kan de lika gärna hålla sig borta.
Jag känner en person som kan vara härlig och en riktig livsnjutare som jag. Vi delade samma klassrum en gång i tiden och sedan dess har vi hållit kontakten. Den här människan har jag inte träffat på över en månad och vi bor i samma stad än så länge. Jag har föreslagit drink då och då för den här personen som fyller år en vecka före mig och som nu senast kom in på polishögskolan men det har inte blivit av. Det enda som kommer som svar är, jag hör av mig när jag vet hur det ser ut med jobb, schema osv. Jag kan tänka mig att kontakten kommer helt att upphöra när en flytt till staden polisutbildningen är förlagd till blir aktuell. Man kan tro att det är jag som tar kontakt men det är aldrig så, verkligen aldrig. Det är i själva verket omvänt och då kommer jag med ett förslag vilket är som sig bör vara för jag har varken tid eller ork att skriva sms i all evighet om allt som hänt sen sist.
Från och med nu kommer det inga fler förslag från mitt håll, jag har inte tid även om jag så aldrig mer träffar personen i fråga. Detsamma kan jag konstatera gäller alla andra som inte engagerar sig oavsett vad det handlar om för kommunikationsmedel. Jag tänker aldrig mer slösa min potential eller tid, försöka driva något framåt som inte tas emot med öppna armar. Det finns människor som har en helt annan agenda i livet och det är bra för de, jag tackar för mig och drar vidare men oengagerade människor är för övrigt bland det värsta jag vet och då kan de lika gärna hålla sig borta.
