… som bäst kan beskrivas med en fråga som, ”Vad faaaan äääär meningeeeen meeeeeed deettaaaa!?” Det var ett inre skri á la Munch. Jag har jobbat hela långa veckan och själva tiden på jobbet var givande och lärorik vilket ingen upplever hela tiden på samma arbetsplats. På den punkten var jag glad, nöjd till och med.
När jag väl kom hem och satte mig ner med ett glas blåbärssaft, precis som jag gör nu, kände jag mig så tom. Nej, jag var inte trött, jag var bara tom. Jag kom hem alltså till en tom lägenhet och där satt tomma jag och läste dagens e-post/post. När jag var klar tittade jag rakt fram en lång stund. Det var nog den mest ensamma stunden i mitt liv och ett tag undrade jag om jag inte bara skulle fylla badkaret med varmt vatten, skära upp handlederna och lägga ner mig i en evighet. Ingen paus, ingen vila, bara lägga ner försöken. Allt. Handlingen kändes så lockande att jag vaknade upp ur tankarna med ett ryck. Det är ingen ny fundering, sådana har följt med mig ett bra tag, speciellt när livet ter sig som mest tungt eller tomt. Det var skrämmande. Jag frös i tiden och stannade nästan helt, ni vet när det saktar in så mycket att man knappt tror att man rör sig.
Vad är det jag behöver? Jag börjar inse vad det är. Jag tror att jag behöver hålla mig sysselsatt och krydda det med roliga upplevelser hela tiden. Hade jag känt att det var hälsosamt hade jag skaffat mig ett till jobb. Det behöver inte ens vara något nytt eller något som ger mig svindlande spänning i tillvaron. Det räcker med korta projekt, enkla till och med, så att jag håller fokus framåt. Avkoppling är en annan sak.
När jag väl kom hem och satte mig ner med ett glas blåbärssaft, precis som jag gör nu, kände jag mig så tom. Nej, jag var inte trött, jag var bara tom. Jag kom hem alltså till en tom lägenhet och där satt tomma jag och läste dagens e-post/post. När jag var klar tittade jag rakt fram en lång stund. Det var nog den mest ensamma stunden i mitt liv och ett tag undrade jag om jag inte bara skulle fylla badkaret med varmt vatten, skära upp handlederna och lägga ner mig i en evighet. Ingen paus, ingen vila, bara lägga ner försöken. Allt. Handlingen kändes så lockande att jag vaknade upp ur tankarna med ett ryck. Det är ingen ny fundering, sådana har följt med mig ett bra tag, speciellt när livet ter sig som mest tungt eller tomt. Det var skrämmande. Jag frös i tiden och stannade nästan helt, ni vet när det saktar in så mycket att man knappt tror att man rör sig.
Vad är det jag behöver? Jag börjar inse vad det är. Jag tror att jag behöver hålla mig sysselsatt och krydda det med roliga upplevelser hela tiden. Hade jag känt att det var hälsosamt hade jag skaffat mig ett till jobb. Det behöver inte ens vara något nytt eller något som ger mig svindlande spänning i tillvaron. Det räcker med korta projekt, enkla till och med, så att jag håller fokus framåt. Avkoppling är en annan sak.
Edward Munch "Skriet"
