…veta vad jag är och måste jag bestämma mig? Det undrar jag ofta när jag ser vilka kategorier jag har valt i läggning och kön boxarna på en community på nätet. Måste man välja, kan man inte helt enkelt vara något annat? Det som är kruxet är att det är jobbigt att vara något annat än de flesta andra, man känner sig utanför och säkert även rädd. Satt precis och talade med en god vän i telefon om det. Vad spelar det egentligen för roll? Jag vet vad jag är innerst inne och det är en god människa som inte platsar i vare sig den ena (som man känner till någorlunda och verkligen känner och vet är fel) eller den andra boxen (som trots allt är ganska outforskad men verkar vara det mest logiska alternativet i och med att man bara ges två att välja bland) och det är inte dåligt, egentligen. Jag tror att många har insett det och försöker skapa sig en egen liten ruta där de trivs. De trivs, utvecklas och har jävligt kul. Och vad gör jag? Tänker… och tänker… och tänker. Leder det någonstans? Nah, inte riktigt.
Under mitt liv har jag gått ut på
Gretas, en nattklubb i Göteborg för homo/bi/transpersoner och alla andra som känner för att gå dit, en eller två gånger. Jag har verkligen isolerat mig från den världen för att jag inte ska ”upptäckas” eller klassas som ”ännu en transa” eller bög eller fy usch, en kille. Till exempel, en transa, det är män som klär ut sig till kvinnor, överdriver allt och verkar ha jävligt kul. Det är rätt många kvinnor och män som önskar att de kunde ha lika kul som en transa. Man kan lugnt konstatera att det inte är lika negativt laddat för en kvinna att klä sig som eller ut till en man som omvänt. Vissa män drömmer om det, smyger med det bakom den äkta makens eller makans rygg och det är nog en hel del, både män och kvinnor som har lika kul som en transa.
Jag har genomgått en period då jag varit jättenoga med att tala om för människor att ”jag är en kvinna” och att ”jag var/är inte transsexuell längre nu när jag är opererad, nu ska mitt liv bara gå vidare”. Innan operationen, i skolan och gymnasiet hade jag perioder där jag faktiskt talade om för/bråkade med tröga människor om att ”jag är en kille” (som jag vet att jag inte var men ändå, man var ung, osäker och illvilliga människor kunde få en att skämmas för det mesta). De perioderna har gått över så snart frågeställningar kring vad jag egentligen är har dykt upp i skallen. Det var som om de var onödiga för jag visste vad jag var (oavsett vad folk sa eller trodde) utan att egentligen veta vad exakt det är.
Så vad är det jag är? Något annat, helt enkelt. Något annat är inte sämre eller bättre, det bara är. Vissa kallar det ”jag är en transsexuell kvinna". Det låter helt ok fast egentligen lite annorlunda, lite farligt vilket är inte ok för en människa som mig som är så beroende av trygghet. Jag tror det är nyckeln till att jag ska slappna av och släppa loss. Leva livet utan förbehåll, utan att hållas tillbaka av småsaker som någon annans rutor. Shoot, det är
bara rutor (ofta på papper) och de är någon annans och han/hon får faktiskt ha de medan jag är glad och har roligt.
Sophia Loren
