...och jag tittar på med samma ögon som det rara, rufsiga, smutsblonda barnet jag en gång var. Ostyrig virvel och stora mörkbruna ögon som slukade världen. Utstående öron som jag nu lyckligtvis har växt in i. Det fanns en tid då jag lyssnade noga efter det som behövde höras och jag hade en fantasi som kunde trolla fram bländande skatter ur unga ludna lönnlöv som jag plockade. Det är magi att förflyttas till en tid då jag var lyckligt ovetande och samtidigt olyckligt anande om vilken vändning livet skulle ta. Du är så välkommen, vackra snö.
Silverbrosch, secondhand.
