Det är dagar som den här som jag lever för. Jag sov helt ok, vaknade, åt frukost, surfade omkring på nätet, det sedvanliga som man gör en ledig dag. Jag klädde på mig och mötte en vän i staden. Vi gick till Wasséns där hon ville köpa ett par röda handskar. (Tro mig när jag skriver, de var rödare än rött.)
Vi har kommit överrens om att vi ska träffas kring tiden för bådas födelsedagar och köpa något till varandra som den andra verkligen vill ha. Man får umgås och det är mycket bättre än att köpa saker som man hoppas någon ska tycka om. Man förlorar tid och det värsta är att den andra personen inte tycker om presenten eller inte behöver den. Ja, allt slutar med att den ligger i en låda och samlar damm. Slöseri. Även jag hittade ett par handskar som jag föll pladask för.
Vi gick vidare på vår runda och tittade in i alla affärer som man känner för att titta in i medan man jobbar upp aptiten. Vi konstaterade att det kan vara en identitet i sig att leta efter en stil. Varför måste en identitet eller stil vara något fastställt och bestämt? Det kan vara mycket och variera av många olika anledningar.
Jag har gått länge utan en klippning. Mitt hår blev så långt att det började blev nästintill omöjligt att hålla ordning på och ändå är jag en som verkligen tar hand om mitt hår. ”Klippning 2 för 1” stod det på en skylt och jag fick ett infall att fråga min vän ifall hon behövde en klippning. Vilken lycka när vi gick därifrån med en bokad tid senare samma dag.
Det blev lunchdags och då gick vi ner till Esperantoplatsen, till Språkcaféet där de spelade gammal fransk musik. De varma mackorna (min med chèvre ost, valnötter och honung) är inte dåliga alls och människorna är mest i sin egna lilla värld. Vissa för livliga diskussioner och vissa sitter tysta, djupt koncentrerade medan de läser. Jag såg en äldre herre som läste en Paulo Coelho bok. Jag fann mig önska att jag var tillräckligt vågad för att sätta igång ett samtal om boken med den främmande mannen. Nåväl, kanske en dag.
Vi har kommit överrens om att vi ska träffas kring tiden för bådas födelsedagar och köpa något till varandra som den andra verkligen vill ha. Man får umgås och det är mycket bättre än att köpa saker som man hoppas någon ska tycka om. Man förlorar tid och det värsta är att den andra personen inte tycker om presenten eller inte behöver den. Ja, allt slutar med att den ligger i en låda och samlar damm. Slöseri. Även jag hittade ett par handskar som jag föll pladask för.
Vi gick vidare på vår runda och tittade in i alla affärer som man känner för att titta in i medan man jobbar upp aptiten. Vi konstaterade att det kan vara en identitet i sig att leta efter en stil. Varför måste en identitet eller stil vara något fastställt och bestämt? Det kan vara mycket och variera av många olika anledningar.
Jag har gått länge utan en klippning. Mitt hår blev så långt att det började blev nästintill omöjligt att hålla ordning på och ändå är jag en som verkligen tar hand om mitt hår. ”Klippning 2 för 1” stod det på en skylt och jag fick ett infall att fråga min vän ifall hon behövde en klippning. Vilken lycka när vi gick därifrån med en bokad tid senare samma dag.
Det blev lunchdags och då gick vi ner till Esperantoplatsen, till Språkcaféet där de spelade gammal fransk musik. De varma mackorna (min med chèvre ost, valnötter och honung) är inte dåliga alls och människorna är mest i sin egna lilla värld. Vissa för livliga diskussioner och vissa sitter tysta, djupt koncentrerade medan de läser. Jag såg en äldre herre som läste en Paulo Coelho bok. Jag fann mig önska att jag var tillräckligt vågad för att sätta igång ett samtal om boken med den främmande mannen. Nåväl, kanske en dag.
Plötsligt bildades det par som började dansa tango. Bara sådär. Själva idén att dansa tango på en lördag eftermiddag på ett litet cafés knakiga trägolv är fantastisk. I Sverige dessutom?! Främlingar möts, de håller om varandra en stund och sedan går de vidare. Jag tittade och sken som solen av den mentala vitaminkicken. Jag önskar mig mer sådant. Dans och människor, dansande människor.
Mitt hår ser mycket bra ut och jag äger nu ett par tuffa läderhandskar men det är långt ifrån bara det som gör att jag känner mig sprillans ny. En sådan här dag och kväll känns alltid bra. Det är villkorslöst och inte speciellt jobbigt att tycka om sig själv.
