...och blickar kan få en att känna sig levande. När jag satt på spårvagnen hem från jobbet igår såg jag att en kille tittade på mig. Det enda jag minns så här i efterhand är att han hade mörkt hår och fina ögon. Sportigt klädd, lite slappa jeans och väldigt, väldigt vita skor. Våra blickar möttes, han log och jag var mest förvirrad, som vanligt. Det var ett sådant där leende, ni vet. Han tittade då och då, var kanske vänd åt fel håll för att kunna titta hela tiden vilket i sin tur hade bara varit konstigt. Det var nog rätt håll trots allt.
Det var dags för honom att gå av på sin hållplats så han tog vägen förbi mig istället för att gå av längst fram i vagnen vilket var mycket närmare dörren och hade således varit mycket mer praktiskt för honom. Han går förbi, tittar på mig leende och jag tittar ut genom fönstret, fast egentligen tittade jag på hans spegelbild. Har alltid funderat på sådant. Ser personer där man tittar på deras spegelbild i ett spårvagnsfönster att man tittar på just dem? Man vill ju inte alltid att de ska se att man tittar. Till det finns en myriad olika anledningar.
När han väl hade gått av skulle han gå förbi fönstret där jag satt och då tittade han tillbaka på mig och log och jag log tillbaka fast sedan tittade jag bort. En bit längre fram när spårvagnen började rulla vidare stod han där igen och log och jag tror han vinkade. Jag var mitt uppe i något slags glädjerus. Fast sånt är alltid delat. En del av en är så glad (hela jag log) att människor uppmärksammar en och en annan del glad över att han inte tog kontakt med en så man slipper allt sånt som kan tänkas följer därefter. "Allt sånt" har jag av någon eller några anledningar klassificerat som något som jag inte är redo för nu i livet.
Många människor lever livet och fäster ingen större vikt vid sådant som leende typer på spårvagnen. Så mycket bra något så litet kan göra. Klockan var efter 22 och jag var hemsk och trött på vägen hem från jobbet. Jag hoppas innerligt att vi aldrig ses igen. Låt det stanna där. Det är bra så. Jag vill bara minnas leendet, mitt och hans.
