… deras intentioner och intelligens om de behandlar en som boskap på auktion. Ni vet när de öppnar munnen på hästar för att syna deras tänder innan det blir business. Jag ser ner på sådan mellanmänsklig behandling, det gör jag. Den kan till viss mån handla om nyfikenhet kring hur pass lyckad en övergång från man till kvinna (eller omvänt) blev vilket är helt ok för transsexualism är ett fascinerande ämne i sig. Ibland stannar det bara där och ibland är det en del i ett led för att se om man hade funkat ihop sexuellt längre fram.
Oftast verkar det dock handla om att de först ska besiktiga ens kvinnlighet/manlighet genom det de ser eller vill se och sedan ska de visa full förståelse och ”känna att det är ok”. Det vill säga, de ska acceptera en ”precis som man är” och om de verkligen gör det eller inte (trots det de säger) kräver ett helt annat inlägg i bloggen. Det är ännu en av de där sakerna som är konstiga, ni vet. Vem säger till en medelsvenssons eller någon som råkar sticka ut en liten märkbar bit utanför en schablon (väldigt lång/kort, väldigt muskulös, stora bröst, karlakarl/bimbokvinna osv.), ”jag accepterar dig precis som du är”? I och för sig, den tanken har man tänkt i mötet med idioter när man ska finna ett förhållningssätt till sådana personer vilket man gör ganska snabbt. Man får bara acceptera de sådana som de är och inse att ibland kan man inte göra något om man nu ens skulle vilja lägga ner tid på det. Det här väcker frågor. Är jag som transsexuell mindre kvinna och därigenom mindre värd/intressant i människors ögon om jag är oattraktiv? Vi vet ju vad som värderas mer i samhället när det gäller utseende men gäller detsamma de transsexuella? Vilka är människorna som accepterar en ”precis som man är” dvs. vem har gett dem befogenheten att acceptera mig som människa? ”Du är annorlunda, stackars transsexuella person, men jag, JAG accepterar dig och tycker att du är bra.” Sedan kanske det följer en liten tröstande klapp på axeln. Se bara hur långt vi har kommit i vår utveckling när vi accepterar människor för att de är… människor.
Jag är jag och jag jobbar för att sluta bry mig om vad andra ser mig som. Det är ett jobb med sig själv som aldrig tar slut förresten men jag har hunnit en bit på vägen och det återstår svängar, dalar och uppförsbackar. Kvinna, man, ”det”, freak och så vidare. Fan, vissa dagar vet jag knappt själv och det är helt ok. I dagens läge är det inte lika viktigt för mig att människor ska ta mig som en kvinna, kanske även den bästa kvinna jag någonsin kan prestera (utseende, röst, beteende…), hur löjligt det än kan låta. Det är däremot viktigt för mig att vara presentabel och leva mitt liv på ett bra sätt med allt vad det innebär. Allt som finns på ytan kan människor nedvärdera. Det enda jag vill bry mig om som kommer utifrån är att värna om mina rättigheter, min integritet och att jag ska få den respekt jag förtjänar i sammanhang som rör till exempel jobb, utbildning osv.
I slutändan har man bara sig själv och det är inte menat som ”grrr jag är ensamvargen som inte behöver någon(s) godkännande eller stöd, jag mot en konstig värld" osv. Jag menar bara att man har sig själv att utgå ifrån när man ska försöka vara stolt över det man åstadkommer i livet. Jag vill kunna somna gott varje natt och tänka att jag har en del kvar att göra för mig själv (och andra) men att jag är samtidigt nöjd med det jag åstadkom just idag. Därför upprepar jag. Jag är jag. Vilka är ni och är ni verkligen nöjda?
