Jag förstår mig inte på hetsen, jag förstår mig inte på varför jag har så bråttom. Egentligen har jag missat en del av och i livet som jag måste leva för att ta igen, men jag har även samlat på mig en hel del bagage. Mitt bagage är fint, definitivt inte Louis Vuitton och jag vägrar släppa ner den precis var som helst. Så jag bär det, nästan alltid. Innehållet i mitt bagage är ännu finare, tycker jag. Tungt och fint.
Jag tänker på varför jag alltid måste göra 107 saker samtidigt? Har jag kreativ ADHD? Göra, gö…, gö…, göh…, gör…, göra och precis som nu när jag läser och är inloggad på 4 olika webbsidor samtidigt. Jag skriver till flera människor på MSN samtidigt som jag funderar på att äta något, läser och sorterar papper. Varför faller det sig sällan naturligt att göra en enda sak i taget, eller åtminstone två saker? Två saker som man gör bra och avslappnat. Ja, det hade varit något.
Det händer ofta på jobbet också och där är jag åtminstone bra på det. Jag känner ingen panik eller stress om jag inte hållit på med det i över en timme i sträck. Det är då jag kommer på det och bryter det men då är det ju redan en timme för sent. Fråga hit, svara dit, göra ditten, göra datten och göra göra göra. Jag ska lägga ner sådant på jobbet också och spara det till speciella tillfällen då allt bara kraschar omkring en och man själv nästan följer med fast man inte gör det. Man kraschar aldrig med om det inte är en skyskrapa under terroristattack, vilket det inte är. Man önskar ibland att det var det. Arbete ska kunna gå dåligt, det är delvis därför det kallas arbete. Man går tillbaka, gör om och gör rätt. Det är inte svårare än så, det behöver det i alla fall inte vara.
Påminnelse till mig själv och andra som det berör: Lugn, du missar ingenting. Det går inte att göra allt på en och samma gång. Du är på väg och det kommer att bli bra. Om inte kan du göra om det så det blir bra eller till och med bättre. Så enkelt är det.
