Jag saknar...

…min far. Det är fars dag idag. Jag saknar honom, ibland. Oftast är jag mest arg på honom, fast inte hela tiden. Jag är dömd att leva med min last som är att alltid kunna se bra i människor oavsett hur mycket de har sårat mig. Min far är en av de människorna. Vi har ingen kontakt alls idag. Vi hade det ett kort tag efter vårt första ”uppehåll” som varade i över ett halvår men nu har vi inte kontakt igen. Det är bra och den här gången hoppas jag att det håller i sig för lugnets skull. Visst önskar jag att vår relation var annorlunda, det är inte omöjligt att det kan bli bra i framtiden men det går inte nu. Det går bara inte och enligt mig har det sin rot i att han aldrig gillat mig speciellt mycket. Jag var (och fortfarande är) ett annorlunda barn som för honom var svårt att tycka om. Jag minns de fördomsfulla blickarna jag kunde lägga märke till när jag var liten och betedde mig extra ”tjejigt”. Jag lekte och där var de i hans ögon. Han kunde aldrig stå för mig och det har aldrig känts som att han var på min sida som förälder. Min mamma hade stått vid min sida oavsett vad jag hade gjort. Hon påverkas mycket av honom för han drar ner henne med sig när han mår dåligt och blir arg på mig. Ur många avseenden var han en bra far, han gjorde sitt bästa för att jag ska ha de materiella sakerna som ett barn behöver men det fattades alltid något. Vi kunde ha bra dagar då vi körde ut till någon affär, handlade och småpratade men det var gränsen för hur bra det kunde bli. Det fanns alltid något outtalat mellan oss. Han ville veta och jag vågade inte berätta. Han förebrådde mig för det, han ville veta samtidigt som han var rädd. Jag var rädd också. Han ställde kolossalt orimliga krav på mig. Inget som jag gjorde dög, jag gjorde ofta fel och om jag gjorde bra ifrån mig så var det ”ok”.

Jag ser honom ibland, vi bor i samma område, men jag väljer att titta bort för jag kan inte förlåta honom. Jag känner honom på ett sätt. Han känner och tycker att han har gjort rätt när vi båda vet hur det verkligen är. Jag hatar inte honom även om jag kan vara arg på honom och jag tycker inte om honom för att jag aldrig känt mig omtyckt. Samtidigt är jag inte likgiltig för jag känner en massa när jag tänker på honom.

Fars dag lär bli en dag då jag funderar på sådant här. Det kommer vara så länge, jag känner mig själv. Jag kanske fäller en tår, precis som jag gör nu. Det är jävligt bra och jag har alltid gillat att gråta. Det är renande. Såklart jag sörjer. Efter ett tag vaknar realisten i mig, knackar på mitt fina fönster och väcker mig lycklig när hon/han undrar varför jag sörjer något som jag aldrig riktigt haft, men saknar.