... att älska när man ser någon som står en så nära leva livet helt "fel". Om man nu ens kan kalla det att leva. Dag ut och dag in blir det bara mer trassligt att ta sig ut och bort och ibland önskar man att dåliga saker hände för att det ska ske någon sorts uppvaknande. Sedan skäms man över alla de arga tankarna för det sista man vill är att någon man älskar ska lida. Mina ögon tittar ner mot hjärtat i skrivande stund. I slutändan är det väl våra känslor som blir mest sårade. Så stark är kärleken. Och hand i hand med kärleken finns även en hel del sorg, ja. Sorgen över all tid och en hel del meningsfullt som gått och fortfarande går förlorat. Sorgen över att så mycket ska vara så komplicerat och ansträngande och för att det är någon annans val. Man gör val vareviga dag och ibland får man stå vid sidan av och titta på när en levnadsglad, god medmänniska murar in sig allt längre in i sig själv. Vill man förändra något gör man ett annat val, eller? Ja, jag vet själv hur svårt det kan vara men det är inte omöjligt att börja med småsakerna först.
Hjärtat tycks vara en envis mackapär på gott och ont. Någonstans, någon gång släpper man taget och då undrar jag om äkta kärlek kan bestå även om man inte aktivt försöker hjälpa? Även om man blir en tyst åskådare i ännu ett av livets små tragedier? Det är trots allt någon annans öde och livssanning detta gäller. Livet "måste" alla leva även om de gör alla världens misstag precis inför ens ögon. Jag hatar det i skrivande stund även om jag själv dragit fördel och levt i denna sannings glans en stor del av mitt mer eller mindre vuxna liv. Jag vet likväl att genvägarna finns där men att de är få förunnade. Vissa av oss får inte genvägarna ens när vi är små och i störst behov av att bli skyddade. Ni ska veta att det är så många frågor och återigen, egentligen för sisådär 1000000:e gången, undrar jag om det finns något mer jag kan göra? Jag vet, detta är inte heller kvällen då jag släpper taget...
