... och den människa hon håller på att växa upp till att bli. När hon var liten var hon bara där, nu när hon håller på att bli vuxen ser jag henne. Inflytande, påverkan och allt det bringar. Jag vet således inte om det är rätt av mig och mamma att öppna hennes ögon för en del av det förgångna istället för att låta henne upptäcka allt som upptäckas skall i det som finns inför oss helt på egen hand. Hur mycket spelar det förgångna roll i nuläget egentligen? Det bara känns som att hennes perspektiv inte sträcker sig speciellt långt och inte endast på grund av hennes ringa ålder. Men när jag hör henne säga "ja men någon måste också tycka och bry sig om honom (min far), då kan det lika gärna vara jag" ger det mig en liten inblick i hur fantastiskt mitt liv kommer att bli som har en människa som så ung för den typen av resonemang i sitt och ja, även mitt liv. Det är stort ska ni veta.
