"But then again, who gives a damn!"

Jag var hänförd som barn, speciellt när de slogs. Hoppade upp och ner på sängen, slängde mig omkring och hejjade på båda. Jag ville att det aldrig skulle ta slut.

Hammarkullekarnevalen

Självplågeri när det är som bäst.

Jag förstår inte varför jag envisas med att se en Youtube film med bilder på tvåhövdade djur. Jag har ännu inte lyckats se genom hela filmen och idag har det gått en hel vecka av försök. Skalbaggar, kalvar, ormar, hundar mm. Jag vill lära mig uppskatta det men varje gång ryser jag och mår lite halvtaskigt. Det ser så fel ut. Man tänker på vilken av huvuden är den som bestämmer och om det ena är det onda huvuvdet och det andra det goda. Och om det onda försöker ta kontrollen under natten och försöker skada det goda huvudet. En ondskefull kupp om man så vill. 

Ok, en gång till.

Nej det gick inte så jag ger upp nu. Videon är så hemsk att jag vägrar lägga upp den här.

Angie Stone - Wish I didn't miss you

Det kan alltid bli värre, jag vet. Del 2.

Ok, så det är inte så farligt ändå. Det konstaterar jag när jag betänker det faktum att jag inte befinner mig i Brasilien där jag hade varit tvungen att sälja rumpan för att ens få ihop till hormoner. Det kan verkligen alltid blir värre vilket det inte är eller håller på att bli. Just i mitt fall med den här problematiken kan det inte det känns det som. Jag bor i Sverige och det enda jag behöver göra är att våga, satsa och köra på. Försöka men ja, ge det ett ordentligt helhjärtat försök. 

Egentligen handlar det om att börja uppskatta och dra fördel av de mer osynliga gåvorna jag får här i livet. Det är mycket som fladdrar förbi nästintill obemärkt i vardagen som man inte riktigt tar sig tiden att inse och värdesätta. Ibland går jag i affärer och köper kläder som vissa människor inte ens drömmer om att ha möjligheten att köpa. Äckligt, när jag tänker efter. Det enda många människor i den här världen tänker på är vad och hur de ska göra för att ha mat på bordet och ett tak över huvudet. Vissa av de reflekterar aldrig ens över sina drömmar, de har inte tid. De oändliga möjligheterna finns alltså där, det enda jag behöver göra är att ta itu med mina rädslor.

Jag har talat med några kloka människor om saken och ingen tycker det är för sent med tanke på vad man förlorar om man sitter och ångrar sig över livet på sina gamla dar. Jag får mormors symaskin och det är bara att sätta igång. 

Just do it and have fun while doing it.

Chicago

"And that's showbiz... Kid."

Mitt bo är inget stort bo...

...men det är mitt och det är jag glad för. Efter flytten har det varit så mycket strul med och väntan på renovering att jag knappt flyttat in. När jag väl sovit hemma har jag sovit bland halvöppnade flyttkartonger som jag rotat genom i jakt på livets nödvändigheter... och grejer. Det är nästan slut med det nu, lägenheten är nästan färdig. Nu kan jag åtminstone sova och duscha här vilket känns bra. Jag ville inte bli alltför bekväm hos mormor som lagar mat som bara en mormor kan. Nej, nu är jag hemma och jag trivs här, i mitt lilla bo. :-)

Dana Glover - Thinking Over

Det kan alltid bli värre, jag vet.

Igår natt låg jag och vred mig. Det var ångest som studsade upp och ner i min kropp, det var ett tag sedan jag mått så dåligt. Oftast brukar jag gå runt med en liten oro i maggropen men det här var verkligen illa. Det brukar vara så när jag kommer allt närmare att behöva ta tag i något. Jag vill vara trygg, det gör mig rädd att riskera, att prova på något nytt. Instinktivt vill jag sätta mig i en kokong och vara säker på att allt kommer vara bra. När jag tänker på att jag kan fastna i det jag arbetar med nu blir jag ledsen. Jag trivs med det men jag vill inte jobba med det för resten av livet. Jag hade varit trygg men olycklig som så många gånger förr. Jag vill drömma, jag vill riskera, jag vill våga, jag vill. Jag blir sorgsen när jag tänker på en dag då jag är äldre och sitter med ett helt liv av ånger. Ett liv där jag är någorlunda lycklig och trygg men ett liv där jag inte levt ut ordentligt. Jag har en klump i halsen nu medan jag skriver det här.

Så jag låg där den natten och vred mig, med tårfyllda ögon. Jag antar att min far kände en del av mina innersta natur när han en gång sa: "Du vet man måste blöda för det man verkligen vill ha om det är svårt, du måste ta tag i det och kämpa." Jag var rädd för honom under de stunderna då han "predikade" för mig om livet men nu i efterhand kan jag förstå det. Jag hatar att han har rätt. Jag brukade skratta åt de som proklamerade "Blod, svett och tårar!" när de så dramatiskt beskrev hur de kämpade för att nå dit de ville komma. I slutändan är det precis så det är. Det krävs blod, svett och tårar för att kämpa och för att få sina drömmar att gå i uppfyllelse. Det krävs full och helhjärtad engagemang för att få vara den man verkligen vill vara och för att få göra det man verkligen vill göra.

Idag ringde jag skolan som jag verkligen skulle vilja studera på till att börja med. Jag fick reda på att det krävs mycket förkunskaper för att bli antagen. Efteråt kände jag mig nedslagen när jag insåg att jag har förlorat så mycket dyrbar tid och att det är så otroligt långt kvar tills jag når mitt slutliga mål. "Är det ens värt att försöka?" snurrade gång på gång i huvudet. Jag hade svårt att andas. Ett inre tumult tog över även om jag försökte uppehålla fasaderna inför mina nära och kära. Jag vill inte lägga mig ner, jag vill inte bryta ihop och jag vill inte gråta i min ensamhet för att jag är rädd att jag aldrig kommer att sluta.

One woman show with Theresa Andersson.

Theresa Andersson - Birds Fly Away

Nya bekantskaper, nya funderingar.

Häromdagen fick jag tillfälle att möta en helt ny grupp. Ett gäng tjejer. Ja, min kropp och dess hyperaktiva trygghetsbevarande behov skrek neeej medan analytikern i mig kunde inte bärga sig att utav nyfikenhet få sätta klorna i ett helt nytt sammanhang. Jag är naturligt nyfiken på människor, deras kroppsspråk, hur de talar osv. Jag dömer sällan, jag analyserar och funderar för jag finner nöje i det.

Nåväl, dessa tjejer, en till två år yngre än yours truly, var trevliga. Humorn i gruppen var precis vad jag hade väntat mig, även om det övervägande blev lite torrt med det förutsägbara och val av samtalsämne. Vad jag inte kunde låta bli att fästa uppmärksamhet vid var mobilernas närvaro i gruppen. Det var mobilerna och vi. Alltså, läs rätt, mobilerna och vi. Jag som trodde att jag var besatt av min mobil och dess plingande. Visst, jag medger att jag själv blir distraherad av min mobil men det här var bara löjligt. Mobilerna kändes levande, de tog plats precis som livs levande människor hade gjort. Diskussionerna blev långsammare, pausades eller helt enkelt gavs upp helt så snart en av mobilerna plingade till. Ägaren till mobilen satt i sin egna bubbla, inget kunde nå fram. 

En sak som är bra med dessa tjejer, mitt uppe i detta "lill-kaos", är att de trots allt är helt fokuserade på och gör vad de egentligen vill, vad det nu må vara. Jag antar att de väljer att ge mobilerna mer fokus för att en mobil är medlet till hands för att göra/lösa något. En del av mig önskar att jag var lite mer som dem, en smula mer fokuserad på mig själv och det jag behöver göra, egoistisk på det bästa av sätten om man så vill. En annan del drack upp sitt vin och tog fram mobilen för att titta på tiden innan jag vinglade hem. 

Crookers - Knobbers...

... är ett hälsosamt alternativ för ESC ikväll.



Och det bästa av allt är att Crookers kommer till Way Out West i sommar.

Jag undrar hur det hade känts att avslöja allt... för alla?

Det gör jag verkligen. Alltså att vara helt öppen om min bakgrund där jag arbetar. Ibland sitter jag med när tjejerna pratar om sin mens, ägglossningar, graviditet och förlossningar. Inget som jag fäster speciellt stor vikt vid i nuläget, om någonsin men det blir lite knivigt när man dras i diskussionerna. "Åh jag är såå svullen, blir du så här svullen i magen?" eller "Fan vad sötsugen jag blir, du vet säkert vad jag menar?" Svaret blir oftast något i stil med "Ah ja, jo, det är jobbigt." Men haha, how about: "Nope, jag har inte mens? Och det verkar vara mest en sak man ska vara glad att slippa när man hör dig/er gnälla." Undrar hur de hade tagit det...

Prat om sådant har en stor del i en kvinnas liv, främst för att det berör hennes allmänna välmående såklart men även för att det knyter närmare band till kvinnorna i ens omgivning. Ibland när kvinnor pratar om det känns det som att de tävlar i vem som har mest mens, vem är det som blöder mest, vem lider mest och liknande. Det är rätt roligt när man är inne i det men ser det från utsidan.

Och utsidan är precis där man är. Jag har ingen del i det och jag kommer aldrig ha det och där brukar jag sitta ibland och hålla med om andra tjejers upplevelser. Jag kan inte hjälpa att känna mig lite lurig i de situationerna, som om man gör något lite styggt fastän man vet att man kommer bli förlåten så det är inte speciellt farligt. Med det sagt så kan jag säga att jag har skapat en hel del fina relationer till människorna som jag jobbat/jobbar med. Jag funderar på hur det hade sett ut om de vetat om min bakgrund? Hade de varit lika öppna med sina upplevelser om de visste om min bakgrund? Jag vet hur försiktig jag blir kring någon som sticker ut, jag håller på min politiska korrekthet ända till det exploderar och då ställer jag till det rejält, fast på det bästa av sätten. Det kan bli hur kul som helst.

Så berätta... eller inte? Ja det är frågan. Vem vet, kanske någon ställer frågan kring min bakgrund till mig. Det är också en sak som jag funderat på och oroat mig för lite halvt om halvt. Hittills har jag aldrig hamnat i en sådan situation och självklart är att oroa sig för saker som ännu inte hänt ska hända det mest icke-produktiva man kan hänge sig åt så det tänker jag inte göra. Jag är fantastisk, produktiv... fast infertil, haha...

This is not breakfast, it's a bunneh.

Den ultimata striptease musiken.

Trentemøller - Moan (remix)

Worrier by nature, that's me.

Mitt möte med endokrinologen gick bra. Vi diskuterade östrogen och hur jag känner mig. Jag har oroat mig över riskerna med långtids hormonbehandling så jag ville ställa frågor och bolla tankar med någon kunnig. I min kropps situation är det nödvändigt att ta ett hormontillskott då kroppen själv är oförmögen att producera tillräckliga mängder östrogen. Hormoner reglerar  viktiga funktioner i kroppen. Man läser och hör så mycket i media, den sedvanliga påverkan antar jag. Jag har mått bra, det har jag gjort på ett sätt ända sedan jag påbörjade min utredning. Jag känner att tankarna som kretsat och kretsar kring min kropps utseende har bara blivit mer positiva. Sedan en bra tid tillbaka har kroppen stagnerat i utvecklingen åt det icke-önskvärda hållet och rört sig istället mot det som jag upplever önskvärt. Jag hade aldrig några förväntningar, jag trevade i mörkret när det gäller slutresultatet vilket egentligen aldrig kommer för min kropp verkar vara i ständig förändring. En bra grej, nej, en fantastisk sådan.

My "phalanges" are ok and functioning.

"I have a feeling that...

...something is wrong with the left phalange" :-)

Det är natten och jag, precis som det ska vara.

Jag älskar Saluhallens linssoppa...

...med valnötsbröd och ost.

I'm working out to this.

Ida Corr - Ride My Tempo

Nytt gym, nya tag och några uppförsbackar.

Jag blev medlem på ett nytt gym efter mitt flyttuppehåll. I sommar har jag all tid i världen att fokusera helt på mig själv och bygga upp styrka. Gymmet ligger en minut bort och då finns det självklart noll ursäkter att komma med. Inte ens mina röda, svullna allergiögon hindrade mig häromdagen. 

Som vanligt tänker jag på vad människor ska tänka, om allt möjligt. Allt. Kommer någon titta konstigt på mig, kommer de fatta osv. Striden med mig själv blir än mer uppenbar när jag kommer till ett gym. Jag får kämpa för att ens stanna där. Det spelar ingen roll hur länge jag tränat på samma gym, tankarna finns alltid med. Hittills har jag lyckats stanna många gånger, det är jag glad för. Jag går därifrån trött, svettig men även stolt över och glad för styrkan som krävs för att träna sig mentalt på det sättet.

Mycket av övervikten sitter fortfarande i hjärnan, fastän jag i övrigt ser normal ut, vad nu normalt må betyda. Ja, det är vad jag hört i alla fall. Och det andra, jag oroar mig oftast inte för att någon ska kunna utläsa min transsexuella bakgrund genom att titta på mig en enda gång men det finns onekligen där i bakgrunden. Jag tänker inte så mycket på hur länge till det kommer vara så, jag är bara medveten om mina egna tankar i nuläget. Jag är säker på att de en dag inte kommer ha någon större del i det jag väljer att lägga fokus på, ja inte ens stundtals.

Inga ursäkter alltså, inte ens några uppförbackar på väg mot gymmet om man bortser från de inom mig. Det enda jag kan göra är att ta mig uppför dem, varje gång och det är ok. Jag ska klättra, jag ska!

Star Trek

Inombords har jag alltid varit där uppe, bland stjärnorna och eftersom trekkien i mig ser mycket fram emot den nya Star Trek-filmen kände jag att det var passande att gå way back i tiden då jag först fastnade för serien med Captain Kirk, Spock, lieutenant Uhura och de andra.

Jag är nöjd.

Det är ganska ovanligt men så är det. Jag är nöjd med min dag. Jag minns inte ens sist jag uppskattade Valborg så mycket som idag.

Jag återvann mitt skräp och sedan tog jag spårvagnen ut till mormor där jag tillbringade eftermiddagen. Mormor är bäst, ja vid sidan att hon är hemsk för figuren. Hon skämde bort mig med en god lunch och enorma perfekta jordgubbar. Sann njutning finns verkligen i jordgubbar och jag drog ut på ätandet för att få uppskatta varje munsbit. Sedan tog jag en lång siesta och efter det åt jag lite till. Det är villkorslöst, det har jag alltid känt hos mormor. Jag demonstrerade min nya underbara Mac-dator för min syster och begav mig efteråt tillbaka in till staden där jag fick lust att se kortegen. 

Det har jag aldrig fått tidigare för kortegen har sedan länge varit symbolen och startskottet för sommaren och sommaren har tidigare varit årstiden som jag helst av allt bara velat sova genom. Jag har velat undvika alla människor som känt sig fria, uthärda med min förbehållsamhet, vara bitter över mina reservationer och dra mig tillbaka, in i min kropps mörka fängelse. Så jag stannade och tittade och hade kul. Jag stannade till och med upp inombords några gånger när jag nästan tyckte att jag tyckte det var för roligt med kortegen. "Ja men din tönt, så roligt kan det väl ändå inte vara?" Men ja, det var verkligen roligt att vara där och då.

Jag tog mig vidare till Nivå för att möta upp fler människor. Nivå har tydligen genomgått en liten... upgrade, kanske man kan kalla det. Det såg bättre ut men det är ändå inte min typ av ställe, det lär det nog aldrig bli. Inte ens för att lounge:a bort kvällarna på. Terassen är bara till för rökarna och jag är verkligen inte en av dem. Så jag och min Mac drog vidare för vi håller ihop (ett bra tag framöver förhoppningsvis). 

Nu sitter jag här och längtar efter jordgubbar, en längtan som jag kan leva med tills morgondagen för jag är bara så himla nöjd just nu. Ja, fan vad nöjd jag är. 

God natt. :-)