Ok, så det är inte så farligt ändå. Det konstaterar jag när jag betänker det faktum att jag inte befinner mig i Brasilien där jag hade varit tvungen att sälja rumpan för att ens få ihop till hormoner. Det kan verkligen alltid blir värre vilket det inte är eller håller på att bli. Just i mitt fall med den här problematiken kan det inte det känns det som. Jag bor i Sverige och det enda jag behöver göra är att våga, satsa och köra på. Försöka men ja, ge det ett ordentligt helhjärtat försök.
Egentligen handlar det om att börja uppskatta och dra fördel av de mer osynliga gåvorna jag får här i livet. Det är mycket som fladdrar förbi nästintill obemärkt i vardagen som man inte riktigt tar sig tiden att inse och värdesätta. Ibland går jag i affärer och köper kläder som vissa människor inte ens drömmer om att ha möjligheten att köpa. Äckligt, när jag tänker efter. Det enda många människor i den här världen tänker på är vad och hur de ska göra för att ha mat på bordet och ett tak över huvudet. Vissa av de reflekterar aldrig ens över sina drömmar, de har inte tid. De oändliga möjligheterna finns alltså där, det enda jag behöver göra är att ta itu med mina rädslor.
Jag har talat med några kloka människor om saken och ingen tycker det är för sent med tanke på vad man förlorar om man sitter och ångrar sig över livet på sina gamla dar. Jag får mormors symaskin och det är bara att sätta igång.
Just do it and have fun while doing it.
