Häromdagen fick jag tillfälle att möta en helt ny grupp. Ett gäng tjejer. Ja, min kropp och dess hyperaktiva trygghetsbevarande behov skrek neeej medan analytikern i mig kunde inte bärga sig att utav nyfikenhet få sätta klorna i ett helt nytt sammanhang. Jag är naturligt nyfiken på människor, deras kroppsspråk, hur de talar osv. Jag dömer sällan, jag analyserar och funderar för jag finner nöje i det.
Nåväl, dessa tjejer, en till två år yngre än yours truly, var trevliga. Humorn i gruppen var precis vad jag hade väntat mig, även om det övervägande blev lite torrt med det förutsägbara och val av samtalsämne. Vad jag inte kunde låta bli att fästa uppmärksamhet vid var mobilernas närvaro i gruppen. Det var mobilerna och vi. Alltså, läs rätt, mobilerna och vi. Jag som trodde att jag var besatt av min mobil och dess plingande. Visst, jag medger att jag själv blir distraherad av min mobil men det här var bara löjligt. Mobilerna kändes levande, de tog plats precis som livs levande människor hade gjort. Diskussionerna blev långsammare, pausades eller helt enkelt gavs upp helt så snart en av mobilerna plingade till. Ägaren till mobilen satt i sin egna bubbla, inget kunde nå fram.
En sak som är bra med dessa tjejer, mitt uppe i detta "lill-kaos", är att de trots allt är helt fokuserade på och gör vad de egentligen vill, vad det nu må vara. Jag antar att de väljer att ge mobilerna mer fokus för att en mobil är medlet till hands för att göra/lösa något. En del av mig önskar att jag var lite mer som dem, en smula mer fokuserad på mig själv och det jag behöver göra, egoistisk på det bästa av sätten om man så vill. En annan del drack upp sitt vin och tog fram mobilen för att titta på tiden innan jag vinglade hem.
