Igår natt låg jag och vred mig. Det var ångest som studsade upp och ner i min kropp, det var ett tag sedan jag mått så dåligt. Oftast brukar jag gå runt med en liten oro i maggropen men det här var verkligen illa. Det brukar vara så när jag kommer allt närmare att behöva ta tag i något. Jag vill vara trygg, det gör mig rädd att riskera, att prova på något nytt. Instinktivt vill jag sätta mig i en kokong och vara säker på att allt kommer vara bra. När jag tänker på att jag kan fastna i det jag arbetar med nu blir jag ledsen. Jag trivs med det men jag vill inte jobba med det för resten av livet. Jag hade varit trygg men olycklig som så många gånger förr. Jag vill drömma, jag vill riskera, jag vill våga, jag vill. Jag blir sorgsen när jag tänker på en dag då jag är äldre och sitter med ett helt liv av ånger. Ett liv där jag är någorlunda lycklig och trygg men ett liv där jag inte levt ut ordentligt. Jag har en klump i halsen nu medan jag skriver det här.
Så jag låg där den natten och vred mig, med tårfyllda ögon. Jag antar att min far kände en del av mina innersta natur när han en gång sa: "Du vet man måste blöda för det man verkligen vill ha om det är svårt, du måste ta tag i det och kämpa." Jag var rädd för honom under de stunderna då han "predikade" för mig om livet men nu i efterhand kan jag förstå det. Jag hatar att han har rätt. Jag brukade skratta åt de som proklamerade "Blod, svett och tårar!" när de så dramatiskt beskrev hur de kämpade för att nå dit de ville komma. I slutändan är det precis så det är. Det krävs blod, svett och tårar för att kämpa och för att få sina drömmar att gå i uppfyllelse. Det krävs full och helhjärtad engagemang för att få vara den man verkligen vill vara och för att få göra det man verkligen vill göra.
Idag ringde jag skolan som jag verkligen skulle vilja studera på till att börja med. Jag fick reda på att det krävs mycket förkunskaper för att bli antagen. Efteråt kände jag mig nedslagen när jag insåg att jag har förlorat så mycket dyrbar tid och att det är så otroligt långt kvar tills jag når mitt slutliga mål. "Är det ens värt att försöka?" snurrade gång på gång i huvudet. Jag hade svårt att andas. Ett inre tumult tog över även om jag försökte uppehålla fasaderna inför mina nära och kära. Jag vill inte lägga mig ner, jag vill inte bryta ihop och jag vill inte gråta i min ensamhet för att jag är rädd att jag aldrig kommer att sluta.
