Jag blev medlem på ett nytt gym efter mitt flyttuppehåll. I sommar har jag all tid i världen att fokusera helt på mig själv och bygga upp styrka. Gymmet ligger en minut bort och då finns det självklart noll ursäkter att komma med. Inte ens mina röda, svullna allergiögon hindrade mig häromdagen.
Som vanligt tänker jag på vad människor ska tänka, om allt möjligt. Allt. Kommer någon titta konstigt på mig, kommer de fatta osv. Striden med mig själv blir än mer uppenbar när jag kommer till ett gym. Jag får kämpa för att ens stanna där. Det spelar ingen roll hur länge jag tränat på samma gym, tankarna finns alltid med. Hittills har jag lyckats stanna många gånger, det är jag glad för. Jag går därifrån trött, svettig men även stolt över och glad för styrkan som krävs för att träna sig mentalt på det sättet.
Mycket av övervikten sitter fortfarande i hjärnan, fastän jag i övrigt ser normal ut, vad nu normalt må betyda. Ja, det är vad jag hört i alla fall. Och det andra, jag oroar mig oftast inte för att någon ska kunna utläsa min transsexuella bakgrund genom att titta på mig en enda gång men det finns onekligen där i bakgrunden. Jag tänker inte så mycket på hur länge till det kommer vara så, jag är bara medveten om mina egna tankar i nuläget. Jag är säker på att de en dag inte kommer ha någon större del i det jag väljer att lägga fokus på, ja inte ens stundtals.
Inga ursäkter alltså, inte ens några uppförbackar på väg mot gymmet om man bortser från de inom mig. Det enda jag kan göra är att ta mig uppför dem, varje gång och det är ok. Jag ska klättra, jag ska!
