2009/04/29

Nu händer det grejer, snart.

Grejerna tog god tid på sig, det gjorde dem verkligen. Allt började för nästan två månader sedan då jag flyttade. Jag blev lovad en helrenovering av min nya lägenhet, det skulle ta cirka en månad tills målarna hade en lucka och det gick bra för jag skulle jobba och ta itu med annat under tiden. Efter en månad hörde ingen av sig och där satt jag och var väldigt tålmodig, precis som jag blev uppfostrad till att vara. Tålmodig, snäll, tyst och rar, ja nästan som en duktig flicka fast utan att vara en från början det vill säga. Under tiden jag väntade hade värden inte ens bytt ut namnet på dörren trots att jag ringt upprepade gånger. Inga besked, ingenting.

Så, idag fick jag nog. Jag ringde chefen för alla kvartersvärdarna och talade om för honom ganska irriterat vad jag tyckte om hur hela situationen hade hanterats av de inblandade. Det var intressant hur naturligt det var för mig att vara förbannad och inte agera poor helpless mädschen som jag patetiskt nog har tagit till tidigare. Ja jag har då aldrig sett mer effektivitet hos min kvartersvärd som efter att jag ringt samtalet. Inom loppet av en timme byttes namnet på min dörr ut och jag fick ett samtal från målarfirman som bokade in en tid för att komma och göra jobbet. 

Måste man ta i så för att få saker att hända? Då menar jag inte bara i kontakt med hyresvärden utan generellt. Jag har studerat mig själv samt andra i liknande situationer och sett en viktig skillnad. Jag vet att det finns de som hade hävdat att skillnaderna inte är speciellt stora men i och med att den här skillnaden berör mitt liv så är den ganska märkbar. Oftast när tjejer vill ha hjälp med något ber de om det medan killar säger till. Det är en stor skillnad, en viktig sådan. Indirekt ger man med mitt snälla tålmodiga sätt hjälpgivaren valmöjligheter. Betänketiden blir avsevärt längre och processen dras ut på tiden. Säger man till att man vill ha något gjort vet den som ska utföra en tjänst att det ska göras och att det är upp till honom att göra det inom en rimligt tidsbegränsad period. Fan vad jag ska börja säga till från och med nu.

Varje dag lär man sig något nytt.

Batboy, the musical

... såg jag på Teater Underjorden i Gamlestan i helgen som gick. Rösterna, musiken, scenen, karaktärerna, ja nästan allt var precis vad man hade väntat sig när man ska se en musikal. Skådespelarnas insatser var ypperliga. En av tjejerna ramlade omkull men det hindrade henne inte att fullfölja scenen. Jag saknade mer blod, en kortare splash-fest för sånt är roligt. Blod som sprutar överallt en stund men hey, man kan inte få allt. Musikaler har en förmåga att få en att leva upp, vakna, att engagera sig hur än hårt tankarna kämpar för att få vara annorstädes.

2009/04/27

Styrbord Babord... och lite runt-runt.

Jag funderar kring föregående helgs utgång då jag hamnade på den fantastiska båten Styrbord Babord. Jag vet egentligen inte hur det hände då människorna som delade natten med mig var av typen musiken-måste-ha-en-text-för-att-den-ska-vara-bra-annars-förstår-jag-ingenting-och-sitter-mest-och-glor. Töntigt som fan, jag vet.  Golvet lutar på den här gamla skutan och det känns som att man hade kunnat ramla överbord vilken sekund som helst. Jag romantiserar och önskar egentligen att jag fallit överbord och stannat där i den stunden. Båten och alla människorna ombord seglar lugnt vidare och där ligger jag, ensam med mina beats fortfarande levande i kroppen. Jag svävar tyngdlöst i vattnet medan jag beundrar stjärnorna som älskar med havet. När jag blev ett med musiken kände jag allt och det sista jag ville var att dela det med någon.

2009/04/26

Jag berättade allt...

... för min syster. Jag berättade allt, hela sanningen, om man kan kalla mitt liv de senaste fem - sex åren för sanning. Hon var väldigt lugn och lyssnade mest. Hon hade nyligen haft en "kärleksvecka" på skolan där de hade besök från RFSL bl.a. som berättade om HBT-begreppet, olika läggningar och verksamheten. Sedan fick hon laga romantisk middag med killen som hon är hemligt kär i men som hennes tjejkompis är ihop med. Teenage drama, it never ends. Hon var nyfiken men det kom inte många frågor. Mycket av det hon tänkt och undrat kring hade på olika sätt blivit besvarat innan och några få saker i stunden då jag berättade. Jag har "alltid varit speciell", sa hon. Jag tycker om att vara speciell, i alla fall i min systers ögon.

2009/04/24

Hello Mac...

and buh-bye Windows.

2009/04/22

Det är så här vägen till himlen ser ut.

Inte för att filmfestivalens öppningsfest i år där bilden ovan togs var något i närheten av himmelsk. Ytterligare kommentarer är överflödiga.
Jag vet inte om jag tror på en himmel. Jag tror på den om det är en rolig plats, en version av Interstella 5555, kanske. Ni vet, som i Daft Punks video? En massa människor som dansar till fantastiska beats. Färggrannt, coolt, helt enkelt fantastiskt. Om det är någon smörig version där man bara står och kramas med de man älskar så avböjer jag vänligt men bestämt.
Vägen till himlen däremot, det är en annan grej. Jag föreställer mig att vägen till himlen ser precis ut som ljusen på bilden. Alla små hoppfulla glänsande själar som svävar upp mot en kulle där den bästa festen finns. Festen med stort "F". Så, vägen till himlen är att tro på, det är stället man kommer till precis innan de säger: "Finns ditt namn med på listan? Inte? Tyvärr, du får prova stället några kvarter bort." Och så pekar dörrvakten mot "Helvetet".

2009/04/19

"My Shit's Fucked Up" - Warren Zevon



Det är precis vad jag känner så här tidigt på en söndag. Nu bär det av mot jobbet. Wee-maddafakkin-hoo.

2009/04/18

Philippe Jaroussky

Om jag blev tvungen att välja en enda sak att lyssna på för resten av mitt liv hade jag med högsta sannolikhet valt detta stycke. Det omfattar det mesta som är vackert med och i livet. En sårbarhet som svävar ovanför förmågan att åsamka någons känslor skada. Det är ok att känna, att romantisera, stanna upp och drömma på det vackraste av sätten och ingen kan ta det ifrån en (läs; mig).

2009/04/17

Fördelarna med att vara kvinna är...

Jag vet att det finns en del, jag har bara inte börjat skörda frukterna av det hela än. Hm, ja så kan man också tänka. Det gör inte jag. Det är komplicerat att vara kvinna har jag konstaterat, samtidigt som jag inte vet ett smack mer om hur det är att vara man. Jag levde något slags mellanliv tidigare. Könlöst, neutralt, osynligt, you name it. Mina vänner tycker jag är skitdålig på att imitera män. Fan, jag kan inte ens fejka det än mindre vara en man.

Jag märker att som kvinna kan man slippa ansvar, man kan le lite extra och eventuella motstånd mjuknar. Det kallas visst att jobba med det naturen gett en. Jag önskar att jag var lite mer opportunistisk på det sättet. Det vill säga, jag önskar att jag slapp dåligt samvete de gångerna då jag missbrukat det. Som en konsekvens av det undviker jag starkt in det sista att utnyttja sådant tills det blir absolut nödvändigt. Vissa veckor är det ofta nödvändigt. Jag har t.ex. haft otroligt dåligt samvete de få gånger då jag använt mens för att slippa göra något. Ja det är roligt, jag är ju så långt från mens som det går att vara men ändå finns det där som en trygg ursäkt att ta till.

Ibland har jag använt den fördelen för att saker och ting ska hända snabbare, för att motivera om man så vill. En vän till mig tycker att det är naturligt att vara en liten hora även om man säljer något så litet som ett leende så är det att sälja det och sig själv. Ett subtilt avlägset löfte om att uppfylla en sexuell gärning/tjänst/önskan. ”Du vet vännen, allt det finns i ditt slampiga lilla leende.” Haha, jag vet, hur roligt som helst samtidigt som det är nära sanningen. Små horor är vi allihop även om vi inte tar betalt.

Det finns personer (kvinnor) som endast behöver uppenbara sig för att naturen ska funka till deras fördel. Sedan finns det de som man helt enkelt tycker väldigt synd om. Det tar ett tag att inse att de är väldigt sorgliga och att de får klara sig själva. I övrigt tycker jag att något mer än ett simpelt leende är ett projekt som mest kretsar kring hur man ska få det man vill ha samtidigt som man undviker att gå ner på knän för att få det.

Ett ganska impulsivt inlägg för min del för jag hade inte en endaste tanke på att skriva det för en timme sedan men så plötsligt sa tangenterna "klick, klick, klick..." Ja hellre detta än att gå ut på Rockbaren. Rockbaren av alla ställen. Jag vägrar.

I miss Cher.



Vem ska ha alla de där fantastiska dräkterna och perukerna? Lady Gaga? Nein! Impossible. She can't pull it off.

2009/04/16

”Hemligheter.”

Nu är jag verkligen trött på dem. Igår när jag åt lunch med mamma och mormor framkom det att min syster fattat det mesta av hela grejen med den ”feminina aspekten” av mig. ”Feminina aspekten” är min mammas formulering vilket jag tycker är en stor jävla underdrift. Jag har ju alltid varit på ett visst sätt, mitt långa hår och s.k. attribut har hängt med ett bra tag så jag är minst sagt förvånad över att min syster förstått nu.

Samtidigt har hon levt i sin egna lilla egoistiska tonårsbubbla. (Precis som det ska vara.) Hennes ringa ålder och belastningar såsom alla konflikter i hemmet, skola och alla after school activites som hon tagit på sig har hållit mig ifrån att ha ett samtal med henne om situationen. Under tiden har jag kompromissat med mig själv. Självklart, för det är så det funkar. You win some, you loose some, can’t have it all. Jag tycker att vi har en öppen och nära relation men de flesta gångerna när vi umgåtts känns det som att ha en stor fet prickig elefant i rummet. En prickig elefant i tyllkjol som dansar till electro. Det är mycket som är osagt, jag kan tänka mig hur många frågor hon har. Det eller så struntar hon helt i allt och går vidare till sina problem, vad man nu kan ha för problem när man är 15 år gammal. En problemlösare är vad hon är, väldigt praktiskt lagd. I vilket fall som helst ser jag fram emot att känna mig fri att uttrycka mig som den person som jag är till vardags.

Mycket av den person jag är har inte fått komma till uttryck i min kontakt med min syster utan jag har fått hålla tillbaka i det jag velat säga och tycka. Att tala ut med henne är inte riktigt samma sak som att visa mitt riktiga jag för jag är inte så mycket annorlunda med henne. Jag är bara jag även om jag tonat ner mina urringningar och tänkt på hur jag ska formulera mig i olika sammanhang. Ni vet, den typen av eftertänksamhet som kräver hur mycket energi som helst. Fan. Vad. Jobbigt. Nu får det verkligen vara nog, jag har skyddat henne länge nog nu.
Och jag måste verkligen göra något åt den här gloomy layouten på bloggen. Let there be light, ya'll.

I love Róisín Murphy. And her hat.



"I don't belong to you
like you don't belong to me
so don't hold on too tightly
there forever be"

Det kan inte bli bättre än så. Det går inte.

2009/04/15

Det är så himla meningslöst…

…att göra sig intressant för totala främlingar. Då menar jag inte genom att blogga. Här har jag inte så många läsare utan jag syftar på en liten skada från tiden då jag törstade efter acceptans. Det skulle i sin tur leda till samhörighet och närhet. Sedan ska man inte förglömma min naturliga nyfikenhet på hur människor fungerar.
Jag orkar inte. Jag funderar kring om jag ens bryr mig? Det känns inte så, det har inte känts så ganska länge. Inte bryr de sig heller och det syns, märks och känns på många olika nivåer. En typisk sådan grej är glömska. Jag gillar när människor kommer ihåg saker som rör mig. Därför tänker jag framöver inta en mer nonchalant inställning. I’ll be nice but do my own thing precis som sig bör. Jag vet, jag vet att det lär kosta mig uppmärksamhet, kontakter, bekantskaper, vänner till och med men det får helt enkelt vara så.
Jag har ganska lång vana av att välja ensamhet istället för att vara omgiven av människor som tillför negativitet. Om något rinner ut i sanden beror det oftast på att där inte fanns något av substans, äkta om man så vill, till att börja med. To hell with it. Det mesta är ok så länge jag väljer att må bra.

2009/04/14

Sensuellt. That's what I'm talking about.



Lisa Stansfield - "Never Never Gonna Give You Up"

2009/04/13

I love alone time.

Ja det var ett tag sedan jag hade en ledig dag då jag inte gjorde något. Fan det var ett tag sedan jag ens hade en ledig eftermiddag. Det fick jag nu i helgen och det var fantastiskt, magiskt även. Jag älskar magin med lugnet och ensamheten. Jag samlar mig, mina inre resurser och gör det jag måste göra… sen. Inga måsten när jag är ledig och fri, inga gå hit eller dit, fixa ditten, göra datten. Ingenting.

Igår däremot var jag hos mormor. Yes, jag åkte tillbaka ut i förorten för att äta påsklunch. Maten är god, själva högtiden är rätt intetsägande för egen del. Jag behövde en sådan dag men mest för kontrastens skull. Det var häpnadsväckande att upptäcka att det kändes mer främmande att åka ut dit igen än att åka tillbaka till platsen där jag bor nu. Jag antar att jag börjar landa, jag börjar känna att jag hör hemma där jag befinner mig alltsomoftast. Inget nytt där borta, mamma är som mamma är. Hon berättade om fars oro för mig, hur han körde förbi mig en kväll när jag var på väg hemåt. Mycket kan hända mig i stora stygga staden. Jo, sanningen att säga så har jag aldrig hört så många sirener som här mitt i smeten där människor bor så inpå varandra. Min fars oro är som det ska vara även om jag har svårt att se att han någonsin brytt sig om mig på riktigt. Det går inte, jag vill inte att det ska gå i nuläget. Jag borstade av mig all omtänksamhet, nästan lite våldsamt och tryckte i mig några chokladiga påskägg.

Veckan kommer med stormsteg. Mina inre virvlar blåser upp sakta men säkert. Snart är det orkan och jag vet knappt var jag ska börja. Jag har inte den blekaste aning och jag flinar inför uppgiften att sänka mig så lågt som att skriva en lista. Jag är utomordentligt bra på att skriva dem men så dålig på att göra allt som står på dem. Sedan mår jag bara dåligt över hur inkonsekvent jag är. Så, jag låter bli att komponera listorna för jag vill inbilla mig att jag är duktig på det jag håller på med just nu. Jag ska blunda ett tag till.

2009/04/12

Once

Ja, jag förstår bara inte hur jag kunde ha den här filmen i min ägo under ett helt år utan att se den. I have committed the ultimate sin, typ.


Som jag tjatat om tidigare älskar jag berättelser där två främlingar krockar ihop och skapar magi även om så för en kort stund. Och nej, inte kärleksmagi. Kärleken finns där genom filmen men det är den typen där två människors kärlek gentemot skapandet av något vackert ligger i fokus. Det vill säga, en film helt i min smak.

En hårt arbetande invandrartjej och en gatumusikant som även jobbar i sin gamle fars dammsugarservice-butik. Hon hör hans musik medan hon säljer blommor på gatan och ställer en massa frågor som en främling egentligen inte borde ställa till en annan främling. Först är han besvärad men hon är så fantastiskt äkta att hela grejen slutar med att han reparerar hennes dammsugare och får en insyn i hennes tillvaro. Fan, jag vill ha någon som reparerar min dammsugare... som inte ens är sönder men ändå. Och musiken! Musiken, gott folk, den är fantastisk.

2009/04/10

I min dröm...

...dansade jag till den här.



Sebastien Leger & Chris Lake - Aqualight

2009/04/09

Jag mår bra här.

Ovant, nytt och mycket mer men jag har aldrig mått så bra som nu. Vad konstigt med tanke på att jag är en av dem som är rädd för nytt och förändringar. Om något kan det vara en wakeup call så att jag inser att det är så här livet ska vara. ”Hörrudu raring, det är SÅ här livet ska vara!” Jag föreställer mig en fantastisk leende showgirl i fjädrar och string i strass. Hon är omgiven av blinkande neonljus och pekar på livet.

Jag ser fram emot promenaderna hem från jobbet, jag innerligt hoppas på att spårvagnar och bussar inte går just då. Jag vill gå den sista biten hem. Det ska vara min sista utväg, oftast har jag alldeles för bråttom med att hinna hem. Den sista biten är inte alls farlig, en liten park, vackra gamla gator och tadaaa, framme! Det är motion, det är mitt sätt att koppla bort dagen. Den är bakom mig. Några skuggor och jag trampar på dem. Bestämt.

Nu återstår bara att skaffa sig lite mer flexibilitet så att när jag får ett samtal från Linnéterassen på vad jag tror ska bli en lugn torsdagkväll, slänger på mig något ny-gammalt och rusar ut för några glas vin. Bara några.

”En sak i taget” försäkrar den vackra showgirlen med en hjärtlig kram.
Ja. En sak i taget, antar jag.

2009/04/06

Det är officiellt, tänkte jag.

Jag har flyttat in, detta är min nya hood. Gudarna ska veta att det tog mig en stund att hitta till glassbilens hållplats i det nya grannskapet men jag fann den till slut. Min nya glassförsäljare heter Lennart och vi skakade hand, hur charmigt är inte det? Så, nu har jag flyttat in. Jag och min Mövenpick of Switzerland, såklart. Det är så det går till.

Flytten gick smidigt. Jag har hunnit med en hel del, det mesta förrutom att packa upp de eleganta flyttlådorna. De måste bort... någon gång. Dessutom ska det målas om i hela lyan och köket ska bytas ut. Det kommer att bli fint... någon gång. Jag har hunnit med ett besök i Stockholm, en stad som förbryllar mig med sina tunnlar. Tunnlar under jorden, man ser inget när man ska ta sig fram. Jag önskar mig tuber i luften. Hermans har god vegetarisk mat och utsikten från restaurangen är the maddafakkin cherry on top fo' realz.

Jag välkomnar mig själv tillbaka till denna ordens sfär. Välkommen, hej hej!