Nu är jag verkligen trött på dem. Igår när jag åt lunch med mamma och mormor framkom det att min syster fattat det mesta av hela grejen med den ”feminina aspekten” av mig. ”Feminina aspekten” är min mammas formulering vilket jag tycker är en stor jävla underdrift. Jag har ju alltid varit på ett visst sätt, mitt långa hår och s.k. attribut har hängt med ett bra tag så jag är minst sagt förvånad över att min syster förstått nu.
Samtidigt har hon levt i sin egna lilla egoistiska tonårsbubbla. (Precis som det ska vara.) Hennes ringa ålder och belastningar såsom alla konflikter i hemmet, skola och alla after school activites som hon tagit på sig har hållit mig ifrån att ha ett samtal med henne om situationen. Under tiden har jag kompromissat med mig själv. Självklart, för det är så det funkar. You win some, you loose some, can’t have it all. Jag tycker att vi har en öppen och nära relation men de flesta gångerna när vi umgåtts känns det som att ha en stor fet prickig elefant i rummet. En prickig elefant i tyllkjol som dansar till electro. Det är mycket som är osagt, jag kan tänka mig hur många frågor hon har. Det eller så struntar hon helt i allt och går vidare till sina problem, vad man nu kan ha för problem när man är 15 år gammal. En problemlösare är vad hon är, väldigt praktiskt lagd. I vilket fall som helst ser jag fram emot att känna mig fri att uttrycka mig som den person som jag är till vardags.
Mycket av den person jag är har inte fått komma till uttryck i min kontakt med min syster utan jag har fått hålla tillbaka i det jag velat säga och tycka. Att tala ut med henne är inte riktigt samma sak som att visa mitt riktiga jag för jag är inte så mycket annorlunda med henne. Jag är bara jag även om jag tonat ner mina urringningar och tänkt på hur jag ska formulera mig i olika sammanhang. Ni vet, den typen av eftertänksamhet som kräver hur mycket energi som helst. Fan. Vad. Jobbigt. Nu får det verkligen vara nog, jag har skyddat henne länge nog nu.
Samtidigt har hon levt i sin egna lilla egoistiska tonårsbubbla. (Precis som det ska vara.) Hennes ringa ålder och belastningar såsom alla konflikter i hemmet, skola och alla after school activites som hon tagit på sig har hållit mig ifrån att ha ett samtal med henne om situationen. Under tiden har jag kompromissat med mig själv. Självklart, för det är så det funkar. You win some, you loose some, can’t have it all. Jag tycker att vi har en öppen och nära relation men de flesta gångerna när vi umgåtts känns det som att ha en stor fet prickig elefant i rummet. En prickig elefant i tyllkjol som dansar till electro. Det är mycket som är osagt, jag kan tänka mig hur många frågor hon har. Det eller så struntar hon helt i allt och går vidare till sina problem, vad man nu kan ha för problem när man är 15 år gammal. En problemlösare är vad hon är, väldigt praktiskt lagd. I vilket fall som helst ser jag fram emot att känna mig fri att uttrycka mig som den person som jag är till vardags.
Mycket av den person jag är har inte fått komma till uttryck i min kontakt med min syster utan jag har fått hålla tillbaka i det jag velat säga och tycka. Att tala ut med henne är inte riktigt samma sak som att visa mitt riktiga jag för jag är inte så mycket annorlunda med henne. Jag är bara jag även om jag tonat ner mina urringningar och tänkt på hur jag ska formulera mig i olika sammanhang. Ni vet, den typen av eftertänksamhet som kräver hur mycket energi som helst. Fan. Vad. Jobbigt. Nu får det verkligen vara nog, jag har skyddat henne länge nog nu.
Och jag måste verkligen göra något åt den här gloomy layouten på bloggen. Let there be light, ya'll.
