…att göra sig intressant för totala främlingar. Då menar jag inte genom att blogga. Här har jag inte så många läsare utan jag syftar på en liten skada från tiden då jag törstade efter acceptans. Det skulle i sin tur leda till samhörighet och närhet. Sedan ska man inte förglömma min naturliga nyfikenhet på hur människor fungerar.
Jag orkar inte. Jag funderar kring om jag ens bryr mig? Det känns inte så, det har inte känts så ganska länge. Inte bryr de sig heller och det syns, märks och känns på många olika nivåer. En typisk sådan grej är glömska. Jag gillar när människor kommer ihåg saker som rör mig. Därför tänker jag framöver inta en mer nonchalant inställning. I’ll be nice but do my own thing precis som sig bör. Jag vet, jag vet att det lär kosta mig uppmärksamhet, kontakter, bekantskaper, vänner till och med men det får helt enkelt vara så.
Jag har ganska lång vana av att välja ensamhet istället för att vara omgiven av människor som tillför negativitet. Om något rinner ut i sanden beror det oftast på att där inte fanns något av substans, äkta om man så vill, till att börja med. To hell with it. Det mesta är ok så länge jag väljer att må bra.
