Ja det var ett tag sedan jag hade en ledig dag då jag inte gjorde något. Fan det var ett tag sedan jag ens hade en ledig eftermiddag. Det fick jag nu i helgen och det var fantastiskt, magiskt även. Jag älskar magin med lugnet och ensamheten. Jag samlar mig, mina inre resurser och gör det jag måste göra… sen. Inga måsten när jag är ledig och fri, inga gå hit eller dit, fixa ditten, göra datten. Ingenting.
Igår däremot var jag hos mormor. Yes, jag åkte tillbaka ut i förorten för att äta påsklunch. Maten är god, själva högtiden är rätt intetsägande för egen del. Jag behövde en sådan dag men mest för kontrastens skull. Det var häpnadsväckande att upptäcka att det kändes mer främmande att åka ut dit igen än att åka tillbaka till platsen där jag bor nu. Jag antar att jag börjar landa, jag börjar känna att jag hör hemma där jag befinner mig alltsomoftast. Inget nytt där borta, mamma är som mamma är. Hon berättade om fars oro för mig, hur han körde förbi mig en kväll när jag var på väg hemåt. Mycket kan hända mig i stora stygga staden. Jo, sanningen att säga så har jag aldrig hört så många sirener som här mitt i smeten där människor bor så inpå varandra. Min fars oro är som det ska vara även om jag har svårt att se att han någonsin brytt sig om mig på riktigt. Det går inte, jag vill inte att det ska gå i nuläget. Jag borstade av mig all omtänksamhet, nästan lite våldsamt och tryckte i mig några chokladiga påskägg.
Veckan kommer med stormsteg. Mina inre virvlar blåser upp sakta men säkert. Snart är det orkan och jag vet knappt var jag ska börja. Jag har inte den blekaste aning och jag flinar inför uppgiften att sänka mig så lågt som att skriva en lista. Jag är utomordentligt bra på att skriva dem men så dålig på att göra allt som står på dem. Sedan mår jag bara dåligt över hur inkonsekvent jag är. Så, jag låter bli att komponera listorna för jag vill inbilla mig att jag är duktig på det jag håller på med just nu. Jag ska blunda ett tag till.
Igår däremot var jag hos mormor. Yes, jag åkte tillbaka ut i förorten för att äta påsklunch. Maten är god, själva högtiden är rätt intetsägande för egen del. Jag behövde en sådan dag men mest för kontrastens skull. Det var häpnadsväckande att upptäcka att det kändes mer främmande att åka ut dit igen än att åka tillbaka till platsen där jag bor nu. Jag antar att jag börjar landa, jag börjar känna att jag hör hemma där jag befinner mig alltsomoftast. Inget nytt där borta, mamma är som mamma är. Hon berättade om fars oro för mig, hur han körde förbi mig en kväll när jag var på väg hemåt. Mycket kan hända mig i stora stygga staden. Jo, sanningen att säga så har jag aldrig hört så många sirener som här mitt i smeten där människor bor så inpå varandra. Min fars oro är som det ska vara även om jag har svårt att se att han någonsin brytt sig om mig på riktigt. Det går inte, jag vill inte att det ska gå i nuläget. Jag borstade av mig all omtänksamhet, nästan lite våldsamt och tryckte i mig några chokladiga påskägg.
Veckan kommer med stormsteg. Mina inre virvlar blåser upp sakta men säkert. Snart är det orkan och jag vet knappt var jag ska börja. Jag har inte den blekaste aning och jag flinar inför uppgiften att sänka mig så lågt som att skriva en lista. Jag är utomordentligt bra på att skriva dem men så dålig på att göra allt som står på dem. Sedan mår jag bara dåligt över hur inkonsekvent jag är. Så, jag låter bli att komponera listorna för jag vill inbilla mig att jag är duktig på det jag håller på med just nu. Jag ska blunda ett tag till.
