På vägen hem...

... från jobbet idag lyssnade jag på två tonårstjejer som stod i spårvagnshållplatsen och talade om framtid. Båda fint klädda och översminkade, precis som man ska vara när man befinner sig mitt i tonårsåldern nuförtiden, kan man tycka. Den ena hade nyligen börjat få sitt barnbidrag av föräldrarna. Den andra tyckte att man borde kunna spara allt och ha "tvåhundratusen efter gymnasiet". Båda var förvånade över hur bra man kunde ha det, "om man bara var lite smart". Innuti skrockade jag förnöjsamt åt deras naivitet. Jag kände lite hopp för tjejerna när den ena replikerade med att hon minsann skulle spara till körkortet vilket försvann snabbt när hon konstaterade att det i sin tur berodde på att hon måste ha en bil för "Göteborg är ingen stad att gå i". Och där gav jag upp och gick en bit ifrån för att slippa tjuvlyssna.

Krångel.

Av någon anledning har det inte gått att posta inlägg här de senaste dagarna. Inte för att jag haft överdrivet mycket tid att göra sånt heller men ja, nu gör jag ett försök till med detta meningslösa inlägg.

Hej hopp - tjolla hopp!

Varje gång tvättiden närmar sig tänker jag:

"NEEEEEEEEEEEEJ!! VILL INTE!"

Vissa nätter är…

… oförglömliga. De stannar med mig för alltid, de bleknar lite men de får mina ögon alltid att svämma över när jag minns. Det funkar så, det ska vara så.

Jag minns en natt för många år sedan. Det var sent och varmt. Luftkonditioneringen tycker jag är obehaglig så den fick vara avstängd. Sorlet nedanför hotellrumsfönstret höll mig sällskap sent in på småtimmarna. De glada, fulla människorna utanför var säkert trötta också. Ännu en natt vid Spaniens vilda kust, Costa Brava.

Jag låg i dubbelsängen bredvid min mamma och min syster sov i sin egen säng. Hon brukar alltid sova ganska djupt och när hon sover ser hon totalt bekymmersfri ut, ett rent barnansikte med stora glansiga slutna ögonlock, långa ögonfransar och en pluttig mun. Oskyldigt och änglalikt. Jag och mamma var vakna och småpratade om dagens och kvällens händelser, vad och hur vi skulle göra imorgon för att ta en buss till centrum och se oss omkring. Det är inte så lätt med tanke på att bussarna går efter mañana-principen. Tidtabeller existerar inte, det är underbart. Det enda säkra är att bussen kommer någon gång.

Det var natten då jag berättade för mamma om mina planer för livet, min enda utväg. Jag skulle opererar mig ”rätt”. Jag minns hela dagen dessförinnan som ganska tung, det var påfrestande att leva med lögner och att tvinga på sig vad som förväntades av en. Jag badade i shorts och med bar överkopp. Fy fan. Tur att jag var överviktig så man kunde ursäkta tuttarna med det annars tror jag inte ens resan hade blivit av. Jag låg på mage och solade, tittade på min mamma som log mot mig medan jag lät mina tårar rinna i tystnad under en keps som jag slet med hälsan den sommaren. Tyvärr fick mamma uppleva mycket av det negativa min ångest medförde, speciellt den dagen. Jag var tystlåten och dryg, jag ville vara någon annanstans långt borta från alla de leende och brunbrända, ”lyckliga” människorna.

Mamma undrade självklart vad det var med mig, det finns få mödrar som hade låtit bli. Känslorna inombords nådde en crescendo där alla försvar som jag hade byggt upp över tid inte längre kunde hålla tillbaka anstormningen av tröttheten på att spela roller som inte var ämnade för mig. En plågad skådespelare ämnad för ”större roller”, om man så vill. Det var en kamp att ständigt sätta upp fasader när så mycket tydde på annat eller att rättfärdiga eller förneka något som var jag. Än idag när omdömet inte är på sin högsta inställning kan jag hamna i försvarsläge men det har blivit alltmer ovanligt. Det går inte att försvara sin existens.

Så, där låg jag och min mamma i mörkret och talade. Jag berättade att det var så svårt och hon undrade vad det var tills det släppte helt för mig. Det är svårt att förklara för en förälder som förstår och ser sitt barn på ett sätt att saker förhåller sig på ett sätt som hon inte riktigt kan greppa. Hur förklarar man att man vet så säkert som att vi behöver luften vi andas att man är född i en totalt felkonstruerad kropp? Hur förklarar man mängden obehag och ångest som man känner inför något som hon ser som något som är bra precis som det är? En del av henne kan inte få ett grepp om det än idag och det är kanske är så det är för en mor. Hon höll min hand hårt och jag skakade av rädsla och det var för att jag så uppenbart led som hon var ledsen. Vi grät båda tills vi tystnade och somnade. Det gick inte att säga något mer den natten.

Det är förjävligt att vara sjuk.

Hela livet står stilla. Inget jobb vilket är inte nödvändigtvis en dålig sak men jag är vid det här laget ganska van vid att jobba. Ingen träning vilket jag måste ha. Något om att träning kan göra att infektionen sprider sig runt i kroppen låter som anledning nog att låta bli. Man förfaller socialt, inte för att jag vill vara social när jag är sjuk. Jag har gått runt hemma i en vecka, klagat och dramatiserat på italienska som jag inte ens kan.

Så nu när jag har överlevt detta plågeri behöver jag ta mig i kragen och röra mig vidare. Har hela röven full av saker jag måste göra. En test av min obefintliga karaktär när jag tar itu med dessa plikter som hör till vuxenlivet. Det slår mig ibland att jag... är... vuxen och jag betalar mina egna räkningar. Well dress me up and call me barbie! Vilken katastrof.

Baby Animals - Rush You

Fabulous.

Beautiful.

And she still got it going on.

Jag vaknade från en mardröm...

… om en vän. Det var en lång vänskap som sträckte sig ända från mellanstadiet. Inget med henne hade förändrats och det är väl så. Jag kan inte gå tillbaka för hon är hon på gott och ont. Mer ont än gott. Det är svårt att skriva så att de som läser får en rättvis bild av henne men min version är bra. Det får ni helt enkelt tro på.

Jag blev sårad då jag blev beskylld för saker som jag inte hade gjort. Egentligen var hon så pass skadad att hon inte kunde se klart. Ögonblick av klarhet var högst ovanliga sådana även om hon fungerade normalt i övrigt. Relationerna var alltid problematiska. Under min tid av isolering var det omöjligt för mig att förråda henne på det sätt och för de människor som hon anklagade mig för. Det finns saker som jag känner till om henne som jag aldrig har sagt till någon annan. Så kommer det att förbli. Jag tror snarare att hon, elakt nog, använde anklagelsen som täckmantel för saker som hon i stunder av irritation och ilska hade sagt om mig till andra.

Uppbrottet var egentligen väntat, jag funderade själv på att avsluta vänskapen vid många tillfällen men pliktskyldigt stannade jag kvar eftersom hon hade varit ett stöd då jag behövde det som mest. Hon var där då jag behövde henne mycket och jag var där för henne alltid. Ser ni skillnaden? Skillnaden är ovärderlig när jag tittar tillbaka på det. Vissa perioder behövde hon stöd varje dag och jag gav det, det var svårt att slippa. Hon slukade alla känslomässiga resurser, hon fick mitt totala engagemang. När jag blev opererad, inte fick bära tungt och tog för mycket smärtstillande för att jag inte hade läst ordinationen korrekt var det hon som handlade livsmedel till mig. Jag vet inte varför jag var och är så tacksam för hon gjorde inget utöver vad en bra vän ska göra.

Det är snart två år sedan och jag ser henne ibland. Hon vinkar, jag ler och vinkar tillbaka. Det är en nostalgisk känsla över våra möten. Jag ser fortfarande det där goda i henne och den trygghet hon skänkte mig ibland men det är så typiskt mig. Förvisa mig, hota mig, mobba mig, ljug för mig, ljug om mig, ljug, ljug, ljug och mitt hjärta slår fortfarande för dig. Dumt, va? Jo, patetiskt även. Det kommer krävas mycket för att jag ska ändra på det.

Ok...

...jag uppskattar Matthew McConaugheys bara överkropp på en strand vilken molnig dag som helst men hur många worn out/surfer/beach/"whoa dude" filmer kan en solblekt människa göra? Surfer, Dude satte jag på mute ganska snabbt, det fick räcka med att titta på hans solbrända nylle med tillbehör. Han gör sådana här filmer antagligen bara för att få vara på varma ställen och få betalt för att bli bättre på att surfa. Jo, vissa har det bra.

Kylie Minogue - Spinning Around

På temat snurrar runt kom den här låten upp i skallen. Kylie i gold lamé hotpants, det var tider det.

Alvedon..

... funkar bra på feber, tänk på det när ni blir sjuka. Det är mycket känslor som snurrar i mig då huvudet nu slutat snurra i centrifug. Jag har valt att vara ensam under denna tid av sjukdom. Ingen får tillträde samtidigt som man känner sig ynklig och ensam då det inte finns någon här som kan sköta om en när man är febrig och hemsk.

Mamma kom förbi men mest för att avlasta sin ångest kände jag. Stundtals satt hon bara och tittade på mig. En massa förebråelser bakom den där fasaden, jag känner dem alltid. Hur hon skakar på huvudet åt mig, mina val och handlingar även om det rör något så naturligt som en förkylning. Hon kom snabbt och gick snabbt, jättebra.

Är den inte fin?

På en sådan här dag då huvudet dunkar... eller gungar och hela kroppen för krig vill jag bara försvinna till en varm liten koja i en djup outforskad skog.

Fan.

Efter att ha dåsat genom Lakeview Terrace, Låt den rätte komma in, The Wackness (igen), ett kilo clementiner, en banan, vet inte hur många glas tea, Ibumetin och andra skumma medikament känner jag mig fortarande ungefär så här:

Funken funkar på Nefertiti...

... på det som inte är så bra. Jag njöt en stund och tur var väl det för jag behövde det som medicin för min oroliga själ igår. Ingen visste, jag bygger underbara fasader som alltid.


Nu, ge mig medicin så jag kan bli kvitt den här förbannade förkylningen som jag känner är på väg. Jag har inte tid att vara sjuk.

Christian Falk feat Robyn - Remember

"I wish I could slip into your body
and follow your blood stream to your heart
and just stay there
and just stay there"

T-1000, den onda terminatorn...

i Terminator 2 The Judgement Day var en snygg snubbe. Titta bara på hans spetsiga öron.

Robert Patrick

”Vem är du då?”

Detta tar priset alltså. Det finns ingen mer absurd fråga man kan få ställd av en total främling, vid sidan av de onödiga och äckligt absurda då. Hur ska jag på kort tid eller på några få rader beskriva vem fan jag är? Jag är jag och jag är bra? Har ni som ställer sådana frågor ens tänkt på det? Vissa svarar halvdant med ett substantiv, verb och en konjunktion och ändå blir det magiskt. Bra för dem, jag har inte fåordighetens gåva, jag vill inte ens ha den. Jag tycker snarare att en sådan fråga ställs för att personen eller personerna i fråga är lata och därför inte tog sig tiden att komma på något bättre men ändå ville öppna upp för dialog. Dessa dialoger blir allt som oftast sådana som drivs fram av tristess i vardagen vilket börjar bli en alltmer sällsynt företeelse i mitt liv. Åh, jag vill så gärna skriva eller pladdra på om mig själv i 240 i timmen för dig, främling! Nej. Jag tänker inte göra det för dig, inte ens om du är vacker som en gryning.

Uppoffrande syster.

Det är vad jag är och inte kommer jag få ett dugg tillbaka för det, är nästan 100 % säker på det. Än värre är att det är ett steg i leden mot att bli som mamma. Hemskt, jag ryser.

Vicky Cristina Barcelona

Jag måste erkänna att jag såg väldigt mycket fram emot den här Woody Allen filmen. En besvikelse förutom Penelope Cruz som såg ut att kyssa alla så bra. Hela den röran som var en människa var fantastisk. Till det måste jag erkänna att jag gillar den spanska målarens förslag om en helg av älskog i Oviedo. Rollen gestaltas av Javier Bardem och helt ärligt tror jag inte att jag hade tackat nej. Inte för att han är spanjor utan för att hans rollfigur är fräckheten själv. Jag hade låtsats vara halvfull bara för att kunna skylla på det längre fram. Scarlett Johansson verkade kyssas som en död fisk, hur kan någon vara så livlös och icke-passionerad? Även om hon spelade en kroniskt missnöjd person i filmen kan man tycka att hon hade kunnat fejka passion lite bättre. I övrigt var allt annat i filmen lite platt och trist, det övergår mitt förstånd och sänker filmen katastrofalt med tanke på att den spelades in i vackra Barcelona. Jag har för mig att det är en undrens stad och med en rollbesättning som i den här filmen borde man kunna åstadkomma en smula mer. Aja, där fick jag för att jag haft förväntningar.

Mariah Carey feat Snoop Dogg - Crybaby

Ok
So it's 5 AM and
I still can't sleep
Took some medicine
But it's not working
Someone's clinging to me
And it's bittersweet
'Cause he's head over heels
But it ain't that deep
I finally changed my number
Got a different pager
Then last saturday
Your cousin called to say you're
Tryin' to reach me
Probably because you see that
I'm with someone new


Late at night like a little child
Wandering 'round alone
In my new friend's home
On my tippy toes
So that he won't know
I still cry baby
Over you and me

Det är inte dåligt…

… att jobba genom hela julen. Jag har ändå hunnit klämma in en och annan frukost/lunch/middag här och där istället för att klämma in bra saker kring julen som egentligen handlar om att umgås med sina nära och kära men även att vräka i sig och vara allmänt girig. Jag har aldrig varit vidare fäst vid julen så det kan bli en tradition att från och med i år jobba och sprida den lilla julglädjen i mig bland fler än endast mina allra närmaste.

Hade jag inte jobbat hade jag säkerligen inte heller fått tillfälle att strosa på bryggorna på gemytliga Öckerö. Det var vindstilla, bitande kyla. Jag ryser av välbehag.

Året som gått...

En liten tillbakablick är en bra sak, speciellt om man blickar tillbaka på roliga saker.

Året började som det ska, i Köpenhamn. Culture Box, fantastisk minimalistisk electro.
”Fågelkonferensen.” En pjäs på Masthuggsteatern.
Speedlight Champions spelning på Pustervik.
Esme Redzep, the queen of gipsies i Stenhammarsalen, Konserthuset. Vemod men även den största av glädjen.
“Storstadsljus.” En pjäs på Göteborgs stadsteater. I had lights in my eyes.
Göteborgs Film Festival.
Midsommarmiddagen hos ett par vänner. Sill och Gammeldansk, det är grejer det.
Sebastian Telliers spelning på Storan.
Frankfurt och strippklubbarna.
Enorma falafels som nattamat.
Sven Väths Cocoon Club I Frankfurt.
Love Parade i Dortmund.
En gudomlig skur, vädret var inte alltid på min och min reskamrats sida.
Paul Van Dyke spelningen på natten efter Love Parade. Jag har aldrig dansat så länge och så hårt.
De hjälpsamma människorna i Tyskland.
Indiern som höll sin restaurang öppen extra länge när jag och min reskamrat försov oss på hotellet dagen efter paraden.
Way Out West med min syster. Lil’ Kim, Kelis, Buraka Som Sistema, Flaming Lips, Nerd och så mycket mer. Jag har sett en misslyckad crowd surfer. En stunden där ovanför våra huvuden, andra stunden tjoff, borta.
Jag har dansat.
Jag har skrattat.

Så ja, det var inte dåligt.

Det råder ingen tvekan om...

... att det här rör sig om ett tjej-träd.

Det nya året...

... började kl 07:30 med en tallrik müsli på alla de skålar man skålade en stund före, under och efter tolvslaget. Mitt huvud var kvar, det vet jag för jag var tvungen att känna efter. Flaskorna får vara mina vittnen och jag ska hålla mig kort. Hisingen, 4 tjejer, 4 flaskor champagne, en massa vin, helt ok mat, 2 hundar och 1 vacker katt. En reinkarnation av kattgudinnan Bastet är vad den här katten är. Tänk Cleopatra, tänk Nefertiti och så vidare. En egyptisk gudinna är säkert snygg, så mycket mer vet jag inte.

I efterhand har jag fått ganska eniga rapporter om mer vulgodans á la ghettobootypopper på Sunshines redan överskändade säng till ”Marina Gasolina”. Allt det iförd ett par blinkande ”2009” glasögon i plast köpta på Netto.

Jag somnade i soffan med bokstavligen hela Sunshines zoo på mig. Katten spann så trevligt och huvudet snurrade när jag låg nere för det var för tungt för att hållas uppe med några fjuttiga nackmuskler.

Att komma upp var då inget problem alls för jag var vaken redan en timme senare. Katten som även är bortskämd knådade mig med sina tassar för hon ville att jag skulle kela med henne. Jag försöker intala mig att hon visade empati för hon visste att jag inte var på topp efter att jag ryckte upp i och med att jag trodde att jag skulle kräkas. Yeah, right. Att kräkas går inte då det är så jobbigt, för att inte tala om äckligt. Hellre lider jag.

Så där satt jag i mina tigertofflor, min kräkångest och gullade med katten en stund tills jag somnade någon gång och väcktes av en hemsk chantmässa som ska föreställa alarmsignalen på någons mobil. Då var det dags att ta sig till jobbet och det gör man ganska bra med lite champagne till och ett par Ibumetin. Sträckan mot jobbet minns jag såg ganska mycket ut som en tunnel som gungande lite. Det var trevligt.