Detta tar priset alltså. Det finns ingen mer absurd fråga man kan få ställd av en total främling, vid sidan av de onödiga och äckligt absurda då. Hur ska jag på kort tid eller på några få rader beskriva vem fan jag är? Jag är jag och jag är bra? Har ni som ställer sådana frågor ens tänkt på det? Vissa svarar halvdant med ett substantiv, verb och en konjunktion och ändå blir det magiskt. Bra för dem, jag har inte fåordighetens gåva, jag vill inte ens ha den. Jag tycker snarare att en sådan fråga ställs för att personen eller personerna i fråga är lata och därför inte tog sig tiden att komma på något bättre men ändå ville öppna upp för dialog. Dessa dialoger blir allt som oftast sådana som drivs fram av tristess i vardagen vilket börjar bli en alltmer sällsynt företeelse i mitt liv. Åh, jag vill så gärna skriva eller pladdra på om mig själv i 240 i timmen för dig, främling! Nej. Jag tänker inte göra det för dig, inte ens om du är vacker som en gryning.
