Hela livet står stilla. Inget jobb vilket är inte nödvändigtvis en dålig sak men jag är vid det här laget ganska van vid att jobba. Ingen träning vilket jag måste ha. Något om att träning kan göra att infektionen sprider sig runt i kroppen låter som anledning nog att låta bli. Man förfaller socialt, inte för att jag vill vara social när jag är sjuk. Jag har gått runt hemma i en vecka, klagat och dramatiserat på italienska som jag inte ens kan.
Så nu när jag har överlevt detta plågeri behöver jag ta mig i kragen och röra mig vidare. Har hela röven full av saker jag måste göra. En test av min obefintliga karaktär när jag tar itu med dessa plikter som hör till vuxenlivet. Det slår mig ibland att jag... är... vuxen och jag betalar mina egna räkningar. Well dress me up and call me barbie! Vilken katastrof.
