… om en vän. Det var en lång vänskap som sträckte sig ända från mellanstadiet. Inget med henne hade förändrats och det är väl så. Jag kan inte gå tillbaka för hon är hon på gott och ont. Mer ont än gott. Det är svårt att skriva så att de som läser får en rättvis bild av henne men min version är bra. Det får ni helt enkelt tro på.
Jag blev sårad då jag blev beskylld för saker som jag inte hade gjort. Egentligen var hon så pass skadad att hon inte kunde se klart. Ögonblick av klarhet var högst ovanliga sådana även om hon fungerade normalt i övrigt. Relationerna var alltid problematiska. Under min tid av isolering var det omöjligt för mig att förråda henne på det sätt och för de människor som hon anklagade mig för. Det finns saker som jag känner till om henne som jag aldrig har sagt till någon annan. Så kommer det att förbli. Jag tror snarare att hon, elakt nog, använde anklagelsen som täckmantel för saker som hon i stunder av irritation och ilska hade sagt om mig till andra.
Uppbrottet var egentligen väntat, jag funderade själv på att avsluta vänskapen vid många tillfällen men pliktskyldigt stannade jag kvar eftersom hon hade varit ett stöd då jag behövde det som mest. Hon var där då jag behövde henne mycket och jag var där för henne alltid. Ser ni skillnaden? Skillnaden är ovärderlig när jag tittar tillbaka på det. Vissa perioder behövde hon stöd varje dag och jag gav det, det var svårt att slippa. Hon slukade alla känslomässiga resurser, hon fick mitt totala engagemang. När jag blev opererad, inte fick bära tungt och tog för mycket smärtstillande för att jag inte hade läst ordinationen korrekt var det hon som handlade livsmedel till mig. Jag vet inte varför jag var och är så tacksam för hon gjorde inget utöver vad en bra vän ska göra.
Det är snart två år sedan och jag ser henne ibland. Hon vinkar, jag ler och vinkar tillbaka. Det är en nostalgisk känsla över våra möten. Jag ser fortfarande det där goda i henne och den trygghet hon skänkte mig ibland men det är så typiskt mig. Förvisa mig, hota mig, mobba mig, ljug för mig, ljug om mig, ljug, ljug, ljug och mitt hjärta slår fortfarande för dig. Dumt, va? Jo, patetiskt även. Det kommer krävas mycket för att jag ska ändra på det.
Jag blev sårad då jag blev beskylld för saker som jag inte hade gjort. Egentligen var hon så pass skadad att hon inte kunde se klart. Ögonblick av klarhet var högst ovanliga sådana även om hon fungerade normalt i övrigt. Relationerna var alltid problematiska. Under min tid av isolering var det omöjligt för mig att förråda henne på det sätt och för de människor som hon anklagade mig för. Det finns saker som jag känner till om henne som jag aldrig har sagt till någon annan. Så kommer det att förbli. Jag tror snarare att hon, elakt nog, använde anklagelsen som täckmantel för saker som hon i stunder av irritation och ilska hade sagt om mig till andra.
Uppbrottet var egentligen väntat, jag funderade själv på att avsluta vänskapen vid många tillfällen men pliktskyldigt stannade jag kvar eftersom hon hade varit ett stöd då jag behövde det som mest. Hon var där då jag behövde henne mycket och jag var där för henne alltid. Ser ni skillnaden? Skillnaden är ovärderlig när jag tittar tillbaka på det. Vissa perioder behövde hon stöd varje dag och jag gav det, det var svårt att slippa. Hon slukade alla känslomässiga resurser, hon fick mitt totala engagemang. När jag blev opererad, inte fick bära tungt och tog för mycket smärtstillande för att jag inte hade läst ordinationen korrekt var det hon som handlade livsmedel till mig. Jag vet inte varför jag var och är så tacksam för hon gjorde inget utöver vad en bra vän ska göra.
Det är snart två år sedan och jag ser henne ibland. Hon vinkar, jag ler och vinkar tillbaka. Det är en nostalgisk känsla över våra möten. Jag ser fortfarande det där goda i henne och den trygghet hon skänkte mig ibland men det är så typiskt mig. Förvisa mig, hota mig, mobba mig, ljug för mig, ljug om mig, ljug, ljug, ljug och mitt hjärta slår fortfarande för dig. Dumt, va? Jo, patetiskt även. Det kommer krävas mycket för att jag ska ändra på det.
