… oförglömliga. De stannar med mig för alltid, de bleknar lite men de får mina ögon alltid att svämma över när jag minns. Det funkar så, det ska vara så.
Jag minns en natt för många år sedan. Det var sent och varmt. Luftkonditioneringen tycker jag är obehaglig så den fick vara avstängd. Sorlet nedanför hotellrumsfönstret höll mig sällskap sent in på småtimmarna. De glada, fulla människorna utanför var säkert trötta också. Ännu en natt vid Spaniens vilda kust, Costa Brava.
Jag låg i dubbelsängen bredvid min mamma och min syster sov i sin egen säng. Hon brukar alltid sova ganska djupt och när hon sover ser hon totalt bekymmersfri ut, ett rent barnansikte med stora glansiga slutna ögonlock, långa ögonfransar och en pluttig mun. Oskyldigt och änglalikt. Jag och mamma var vakna och småpratade om dagens och kvällens händelser, vad och hur vi skulle göra imorgon för att ta en buss till centrum och se oss omkring. Det är inte så lätt med tanke på att bussarna går efter mañana-principen. Tidtabeller existerar inte, det är underbart. Det enda säkra är att bussen kommer någon gång.
Det var natten då jag berättade för mamma om mina planer för livet, min enda utväg. Jag skulle opererar mig ”rätt”. Jag minns hela dagen dessförinnan som ganska tung, det var påfrestande att leva med lögner och att tvinga på sig vad som förväntades av en. Jag badade i shorts och med bar överkopp. Fy fan. Tur att jag var överviktig så man kunde ursäkta tuttarna med det annars tror jag inte ens resan hade blivit av. Jag låg på mage och solade, tittade på min mamma som log mot mig medan jag lät mina tårar rinna i tystnad under en keps som jag slet med hälsan den sommaren. Tyvärr fick mamma uppleva mycket av det negativa min ångest medförde, speciellt den dagen. Jag var tystlåten och dryg, jag ville vara någon annanstans långt borta från alla de leende och brunbrända, ”lyckliga” människorna.
Mamma undrade självklart vad det var med mig, det finns få mödrar som hade låtit bli. Känslorna inombords nådde en crescendo där alla försvar som jag hade byggt upp över tid inte längre kunde hålla tillbaka anstormningen av tröttheten på att spela roller som inte var ämnade för mig. En plågad skådespelare ämnad för ”större roller”, om man så vill. Det var en kamp att ständigt sätta upp fasader när så mycket tydde på annat eller att rättfärdiga eller förneka något som var jag. Än idag när omdömet inte är på sin högsta inställning kan jag hamna i försvarsläge men det har blivit alltmer ovanligt. Det går inte att försvara sin existens.
Så, där låg jag och min mamma i mörkret och talade. Jag berättade att det var så svårt och hon undrade vad det var tills det släppte helt för mig. Det är svårt att förklara för en förälder som förstår och ser sitt barn på ett sätt att saker förhåller sig på ett sätt som hon inte riktigt kan greppa. Hur förklarar man att man vet så säkert som att vi behöver luften vi andas att man är född i en totalt felkonstruerad kropp? Hur förklarar man mängden obehag och ångest som man känner inför något som hon ser som något som är bra precis som det är? En del av henne kan inte få ett grepp om det än idag och det är kanske är så det är för en mor. Hon höll min hand hårt och jag skakade av rädsla och det var för att jag så uppenbart led som hon var ledsen. Vi grät båda tills vi tystnade och somnade. Det gick inte att säga något mer den natten.
Jag minns en natt för många år sedan. Det var sent och varmt. Luftkonditioneringen tycker jag är obehaglig så den fick vara avstängd. Sorlet nedanför hotellrumsfönstret höll mig sällskap sent in på småtimmarna. De glada, fulla människorna utanför var säkert trötta också. Ännu en natt vid Spaniens vilda kust, Costa Brava.
Jag låg i dubbelsängen bredvid min mamma och min syster sov i sin egen säng. Hon brukar alltid sova ganska djupt och när hon sover ser hon totalt bekymmersfri ut, ett rent barnansikte med stora glansiga slutna ögonlock, långa ögonfransar och en pluttig mun. Oskyldigt och änglalikt. Jag och mamma var vakna och småpratade om dagens och kvällens händelser, vad och hur vi skulle göra imorgon för att ta en buss till centrum och se oss omkring. Det är inte så lätt med tanke på att bussarna går efter mañana-principen. Tidtabeller existerar inte, det är underbart. Det enda säkra är att bussen kommer någon gång.
Det var natten då jag berättade för mamma om mina planer för livet, min enda utväg. Jag skulle opererar mig ”rätt”. Jag minns hela dagen dessförinnan som ganska tung, det var påfrestande att leva med lögner och att tvinga på sig vad som förväntades av en. Jag badade i shorts och med bar överkopp. Fy fan. Tur att jag var överviktig så man kunde ursäkta tuttarna med det annars tror jag inte ens resan hade blivit av. Jag låg på mage och solade, tittade på min mamma som log mot mig medan jag lät mina tårar rinna i tystnad under en keps som jag slet med hälsan den sommaren. Tyvärr fick mamma uppleva mycket av det negativa min ångest medförde, speciellt den dagen. Jag var tystlåten och dryg, jag ville vara någon annanstans långt borta från alla de leende och brunbrända, ”lyckliga” människorna.
Mamma undrade självklart vad det var med mig, det finns få mödrar som hade låtit bli. Känslorna inombords nådde en crescendo där alla försvar som jag hade byggt upp över tid inte längre kunde hålla tillbaka anstormningen av tröttheten på att spela roller som inte var ämnade för mig. En plågad skådespelare ämnad för ”större roller”, om man så vill. Det var en kamp att ständigt sätta upp fasader när så mycket tydde på annat eller att rättfärdiga eller förneka något som var jag. Än idag när omdömet inte är på sin högsta inställning kan jag hamna i försvarsläge men det har blivit alltmer ovanligt. Det går inte att försvara sin existens.
Så, där låg jag och min mamma i mörkret och talade. Jag berättade att det var så svårt och hon undrade vad det var tills det släppte helt för mig. Det är svårt att förklara för en förälder som förstår och ser sitt barn på ett sätt att saker förhåller sig på ett sätt som hon inte riktigt kan greppa. Hur förklarar man att man vet så säkert som att vi behöver luften vi andas att man är född i en totalt felkonstruerad kropp? Hur förklarar man mängden obehag och ångest som man känner inför något som hon ser som något som är bra precis som det är? En del av henne kan inte få ett grepp om det än idag och det är kanske är så det är för en mor. Hon höll min hand hårt och jag skakade av rädsla och det var för att jag så uppenbart led som hon var ledsen. Vi grät båda tills vi tystnade och somnade. Det gick inte att säga något mer den natten.
