... har jag fortfarande inte accepterat mig själv. Det är nog min största nackdel som människa. Det sitter inom mig. Det sitter väldigt hårt, som när man tvättar smutsiga gamla fönster som man vet kommer förbli prickiga hur mycket man än gnuggar. Jag har gnuggat och gnuggat. Lager på lager har försvunnit och än är det några kvar. De kanske är många, de kanske är för många, jag vet ej. Jag får kanske byta ut glasen helt?
Jag vet att jag är en fin och bra människa, det tog mig år att konstatera det. Jag tänkte inte det och jag vare sig tänkte eller tänker hellre inte att jag är en dålig människa men det dåliga samvetet f*nns alltid där, det höll mig tillbaka. Det gör det i vissa avseenden fortfarande. Det finns där när jag sitter mittemot min syster och hon berättar om allt jag missar, semestrar med familjen som jag hoppat över och annat. Inte för att jag har någon stor önskan om att åka tillbaka till det land som jag kommer ifrån ursprungligen. Just feels very old and very done. Inte för att jag ser på vår familj som någon underbar lösning, en trygg hamn att segla in i när det stormar. Om något har jag alltid känt en andel ensamhet med dem hur än bra och fina de har varit. Samvetet finns där när jag sitter och samtalar med mamma om hennes och pappas relation. När jag så uppenbarligen hade kunnat smälla honom rakt över käften om jag hade varit den där sonen som hon verkar behöva. Hon säger inte det men ja, inombords slår jag ut tänderna på honom för de saker han säger och gör mot min mamma. Samtidigt finns det saker som min mamma inte gör.
Det. Är. Komplicerat.
Jag har ursäktat det mesta, ett okänt antal gånger även min egna existens. Varför? Vem var det om inte jag själv som en gång i tiden ansåg att jag inte var värd... ja, något överhuvudtaget verkade det som. Hur ska man acceptera sig själv när det är så uppenbart många bitar i mosaiken som utgör mig som fattas? De bitarna är såklart mest uppenbara för mig. Jag låter inte många titta in speciellt mycket och länge för att se dem. Frågan är om de ens är väsentliga för de flesta sitter på utsidan och någonstans någon gång kopplade jag det som finns på utsidan till det som är bra på insidan. Jag vet bättre innerst, innerst inne.
Sedan dess har några bra, några bättre än bra, några fantastiska saker hänt och förändrats i mitt liv men det är oftast lättare att krypa tillbaka in i ett skal än att ge sig i kast med det man behöver slåss mot eller med. De sämsta sakerna slåss man mot. De sakerna man tror är dåliga eller drar sig för utav rädsla slåss man med för att en dag helt enkelt bemästra dem. Det händer gång på gång trots att jag är fullkomligt medveten om att vad det än må vara så måste det hanteras. Det är därför det ofta tar längre tid att komma tillbaka och få sin revansch mot eller för vad det än må gälla. Jag är stark, jag vet det, annars hade jag inte stått här där jag är idag. Ännu är det en bra bit kvar och jag kämpar och gnäller vidare.
Det är jobbigt att kämpa och att gnälla är skönt... vid behov. In case you all didn't know, that is.
Nu... rider Aragorn. Och nu drar han sitt svärd. That's hot.
