Den är inte ett dugg ny men den är min och jag föll för den så snart jag såg den. Allt kändes rätt så jag sjönk tillbaka i den, klappade den och log. Så ska det kännas med varje sak jag väljer att omge mig med. Nu ser jag att den verkligen tar över hela utrymmet i min lilla "skolåda" men det gör mig inget. It'll take time but I'll make it work.
Igår var min systers första dag på hennes nya gymnasieskola. Hon hade gjort sin djuplodande tonårsresearch och sökt till den skolan som hon verkligen ville plugga på.. och kommit in. How lucky. Jag minns att jag själv väntade på och letade efter det trygga alternativet och mest drog mig för tankarna på vilket kön alla skulle tro att jag är. "Låt det vara rätt, snälla låt det vara rätt.." tänkte jag medan jag satt bland de andra som säkerligen var lika förväntansfulla och förvirrade som jag. Vad var rätt egentligen? Jag visste nog inte vad jag ville fastän jag var helt säker på vad jag var, hur konstigt det än må låta. Man vill ju inte ha det besvärligt i tre år till, speciellt efter högstadiet och mobbningen där så man försöker rätta sig efter hur allt såg ut utifrån eller hur andra tyckte allt borde se ut. Samtidigt såg man sig själv i spegeln och beskådade det andogyna anletets reflektion som stirrade tillbaka och krävde sin rätt inifrån. Det gick inte att komma ifrån det och inte heller allas blickar när de insåg att mitt pojknamn hörde ihop med personen som räckte upp handen. And surely, as soon as my name got called at the assembly the confussion started. Förstår inte varför den här biten helt naturligt blev skriven på engelska. Oh well... Man kunde se det, haha. Man kunde se frågetecknet i ansiktet på svennarna och blattarna och alla däremellan. Och tyst blev det, haha...
Inlägget började med soffan och se vart den hamnade. Helt åt pipsvängen... nej då. Nu har jag suttit i min nygamla soffa en stund och ja, jag konstaterar att det hela kan bli riktigt bra. Även vid fantastiska saker måste man vänja sig.
