I love Miss Platnum. LOVE!

Hur kan man inte gilla lyrics som: "give me the food, I said give me the food, give me no fruit if you love me"



Kolla in: Mercedes Benz

"everyone in my family has a
MERCEDES BENZ MERCEDEZ BENZ!
even my husband has a beautiful big
MERCEDES BENZ MERCEDEs BENZ!,
but I'm not allowed to drive it with my girlfirends
HE CAN FUCK OFF, HE CAN FUCK OFF"

Jag blir sällan så glad som när jag skakar tuttarna till Miss Platnum's lovely beats och snurrar en scarf över huvudet.

OPAAA!

Jag suckar.

Alla dessa män… och några kvinnor. Jag suckar igen. Jag undrar varför jag inte är lite mer frigjord? Lite mer lösaktig på det bästa av sätten. Sätter på mig ansiktet, fina underkläder, en lätt underklänning som halkar snabbare av än på, en trench över och ett par skor som skriker ”ta på mig i mörkret, kyss och vrid och vänd på mig till jag blir så otålig att jag ger dig en passionerad örfil”… eller något sådant. And off into the night I go for a rendez-vous with an attractive stranger in a black Borsalino hat. Eller ett glittrigt pannband om det är en kvinna. Jag har tittat på för mycket film noir, haha. Några av mina lite mer äventyrliga vänner verkar i alla fall ha kul. De ringer mig troslösa när de är på väg hemåt morgonen efter och skrattar förnöjt. Ni vet, ”håhå”-skrattet? ”Håhå, jag hittade inte mina trosor imorse håhå när jag håhå rusade ut håhå!”

Man ska aldrig säga aldrig förvisso men för mig känns det som om jag aldrig kommer att göra så. Jag måste inte vara i ett förhållande men inte heller vill jag träffa en helt främmande person. Inte bara för att det kan vara en styckmördare, utan för att jag har svårt att tänka mig att en främling är så lyhörd och närvarande att han vet vad jag behöver och gillar och att jag kan vara så avslappnad att det känns helt ok att jag gör bort mig inför honom vilket jag hade gjort utan tvekan på ett eller annat sätt. Eller kan främlingar veta det nuförtiden? Jag behöver kanske lite sprit… eller mycket? Äh, jag vet inte…

På mitt jobb halshugger vi nallar.

Ikväll är det tänkt...

... att jag och vännen M som flyttat från området ska ha en officiell farväl-kväll. Känns bara rätt med tanke på att jag bott på ett och samma ställe i över 7 år. I början planerade jag att bränna saker på bål för att bli kvitt dåliga energier och "andar från det förflutna" men så kom jag fram till att tiden här inte har varit så värst fylld av lidande heller. Jag har hållit mig själv tillbaka ja, men inte har spikar genomborrat mina händer medan jag hängt på ett kors. Det har inte varit så hemskt, ett förlångt mellanläge som nu närmar sig sitt slut. Det måste man fira. Jag kommer att sakna det som varit mitt hem så länge.

Det kommer att ta ett tag innan man till slut förstår att det är det som gäller och att livet rent allmänt ser ut på ett annat sätt. Jag kommer att skapa helt nya inre scheman för att göra saker. Tiden och avstånd är viktiga aspekter som jag får ta hänsyn till. Vissa saker och människor kommer att vara närmare, andra längre ifrån. 16 dagar kvar tills jag flyttar. Igår slogs jag av tankarna kring hur det kommer kännas att göra sig hemmastadd i ett helt annat område, säga hej till nya grannar. Jag undrar vad det är för människor? Hur kommer det kännas att efter jobbet åka åt ett helt annat håll istället för det håll jag är van vid? En massa scenarion. Ingen av dem känns dåligt, inte alls. Jag bestämde för länge sedan att det skulle bli en resa, en upptäcktsfärd. Nu välkomnar jag den.

Lady Marmalade

Titta på slutet. Patti LaBelle är en fantastisk gaphals. :-)

Det är så himla svårt...

... att hålla sig professionell och pedagogisk när en äldre man skriker på en medan man jobbar. Jag lyckades men det var jävligt svårt. En av de autistiska ungdomarna som jag jobbar med "låste sig" vid en soptunna som stod ute på en gata. Den blev intressant för att han antagligen ser en koppling till sopbilar och dem finner han är ännu mer fascinerande. Då kör den här gubben som bor i närheten fram, öppnar sin bildörr och skriker: "Vad gör ni där?! Försvinn därifrån, försvinn!" åt killen och min kollega som om de gjorde intrång. Hur kan man ens bemöta människor på det sättet? Han hade ingen aning om vad vi gjorde där? Man blir så ställd i den situationen för man vill inte göra något som skapar ännu mer oro och speciellt inte när man är med någon så känslig som den unga killen som vi jobbade med igår. Det maler bara på i tankarna, man funderar fram och tillbaka på vad man kunde, vad man borde ha sagt. Ja, man har ett helt bråk med gubben fast det kommer aldrig ut. Jag hade god lust att... men det gjorde jag inte och nu hoppas jag någon stjäl den hemska gubbens soptunnor.

Efteråt säger min kollega: "Ja men man kan förstå han också, han bor i det här området och där står någon mörkklädd vid soptunnorna...". Hon stannade upp när hon insåg det olämpliga i att säga så. Olämpligt är vad det var. Och där höll jag tyst, en gång till.

Sådant här är nog anledningen till att jag inte reagerar något nämnvärt på det poliserna sa i Rosengård och "Neger Niggerson"- incidenten. Det är gammalt. Medierna vill för omväxlings skull skriva och rapportera om något annat än finanskrisen.

Här sitter jag…

… bland high-class bananlådor och sorterar. Slänga? Behålla? Inte lätt, inte alls. Helst av allt vill jag bli en av dem som äger endast sådant som behövs och som används. Man kan tycka att jag borde kunna lyckas nu när jag flyttar till en etta som är ungefär en tredjedel mindre än min nuvarande mer rymliga lägenhet men det är svårt.

Det är otroligt att så mycket av mig finns i sakerna jag äger. Jag hittade en bok om djur som min far gav till mig när jag var ett barn. Jag minns hur jag kunde sitta och titta i den, ibland timtals, i fantasin skapade jag hela världar där jag kunde uppleva de här varelserna nästan på riktigt. Alla utom havsanemoner och insekterna för dem var läbbiga att titta på så förstorade. En period i mitt unga liv var den boken vad Bibeln är för vissa. Sedan tog jag fram formlera och försökte återskapa för hand det jag så noggrant studerat, byggde upp mina egna zoologiska parker med elefantfamiljer som strövade bland träd och buskar som jag hade ritat på papper, klippt ut, vikt och ställt upp. En bok som står för så mycket gott kan jag inte skiljas från. Det går bara inte hur mycket än jag hade velat slänga bort den i ren och skär trots. Det är en av många saker som får mig att stanna upp. Om jag inte är försiktig kan jag fastna.

Så jag fortsätter packa och även förundras över valen som jag gjort under livets gång. Mina fashion don’ts och prylar som helt enkelt inte borde finnas i min närhet. Jag har redan sålt nästan alla möblerna. De passar inte in i den vision som jag har av mig själv och mitt liv framöver. En flytt kommer att bli en omstart för min del. Den här gången ska jag göra alla valen och även alla misstagen fastän jag hoppas de senare ska bli så få som möjligt. Jag är fylld av stor förväntan även om delar av mig som vanligt drar sig för och reagerar med ångest inför de annalkande förändringarna.

Det ska gå bra, det går bra, det kommer att gå bra...

Jag fattar.

Efter...











... och en "Det är fortfarande mörkt." som jag glömde dokumentera och slutligen...









... kan man lugnt konstatera att det är mörkt.

Jag fattar! Det. Är. Mörkt. För fan.

Ja man kanske borde för skojs skull...

... bara för att chocka den som gör testet. Eller inte! Hemska tanke. För övrigt tycker jag att alla sådana undersökningar är riktigt obehagliga. Man tar av sig kläderna, lägger sig och särar på benen och de ska bara titta och undersöka. Det är liksom inte ens lite trevligt.

The Secret Life Of Bees

"Place a beehive on my grave
And let the honey soak through
When I'm dead and gone
That's what I want from you

The streets of heaven are gold and sunny
But I'll stick with my plot and a pot of honey
Place a beehive on my grave
And let the honey soak through"

Tom Jones - Black Betty

Jag efterlyser fler snuskhumrar som Tom Jones. Titta som han stortrivs bland damerna utan att kladda.

Ja, vadå?

Något busigt måste man hitta på. Femman och bottenvåningsknappen lyser inte men jag försäkrar, jag tryckte in dem också.

"Så snart jag såg honom visste jag", ...

... sa min arbetskollega om sin första träff med vad som kort därefter skulle bli hennes man. Fem år senare är de fortfarande ihop, hon svär en hel del men det är bara en del av hennes personlighet när hon är gravid. Undrar om så kallad kärlek vid första ögonkastet bara är en efterkonstruktion also known as gammal hederlig bullshit eller om det verkligen kan gå till så... ? Det ska bli intressant att ta reda på i detta nya året. Ett litet projekt, därav etiketten "pyssel", haha.