Jag suckar.

Alla dessa män… och några kvinnor. Jag suckar igen. Jag undrar varför jag inte är lite mer frigjord? Lite mer lösaktig på det bästa av sätten. Sätter på mig ansiktet, fina underkläder, en lätt underklänning som halkar snabbare av än på, en trench över och ett par skor som skriker ”ta på mig i mörkret, kyss och vrid och vänd på mig till jag blir så otålig att jag ger dig en passionerad örfil”… eller något sådant. And off into the night I go for a rendez-vous with an attractive stranger in a black Borsalino hat. Eller ett glittrigt pannband om det är en kvinna. Jag har tittat på för mycket film noir, haha. Några av mina lite mer äventyrliga vänner verkar i alla fall ha kul. De ringer mig troslösa när de är på väg hemåt morgonen efter och skrattar förnöjt. Ni vet, ”håhå”-skrattet? ”Håhå, jag hittade inte mina trosor imorse håhå när jag håhå rusade ut håhå!”

Man ska aldrig säga aldrig förvisso men för mig känns det som om jag aldrig kommer att göra så. Jag måste inte vara i ett förhållande men inte heller vill jag träffa en helt främmande person. Inte bara för att det kan vara en styckmördare, utan för att jag har svårt att tänka mig att en främling är så lyhörd och närvarande att han vet vad jag behöver och gillar och att jag kan vara så avslappnad att det känns helt ok att jag gör bort mig inför honom vilket jag hade gjort utan tvekan på ett eller annat sätt. Eller kan främlingar veta det nuförtiden? Jag behöver kanske lite sprit… eller mycket? Äh, jag vet inte…